Upp till bevis för covidnäsan

För drygt ett år sedan var mitt luktsinne så utslaget av covid-19 att jag blev intervjuad om saken i Forskning & Framsteg. Då var det lika hopplöst att känna en doft med näsan som med armbågen.

Sedan följde daglig luktträning i månader. Med tiden kunde jag börja urskilja vissa dofter. Ingefära kom tidigt. Smaksättaren liquid smoke likaså. Och apelsinskal. Att äta blev något mindre trist.

Men hur långt har läkningen egentligen kommit? I boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt berättar författaren och neurologen Oliver Sacks om en man som förlorade luktsinnet efter ett slag mot huvudet. Hans värld blev trist och grå.

Till mannens förvåning och glädje började morgonkaffet så småningom att återfå sin smak. Efter några månader fick han göra ett lukttest. Resultatet överraskade. ”Nej, jag beklagar”, sa hans läkare. ”Det märks inte ett spår av någon bättring. Ert luktsinne är fortfarande helt borta.”

Slutsatsen blev att skadan verkade ha gett upphov till en ”starkt stegrad föreställningsförmåga angående lukter”. Sammanhanget aktiverade kaffestundens sinnliga minnen, inklusive doften. Kaffebryggarens ljud, känslan av den varma koppen i handen, vätskans mörka färg och tusen andra välbekanta stimuli väckte så livaktiga doftminnen att mannen upplevde dem som riktiga sinnesintryck.

Kan mina återvunna doftupplevelser i själva verket vara samma slags hallucinationer? Fantomkänslor i näsan? Eller har skadan läkt? Det ska jag snart få veta. William Fredborg, en av Jonas Olofssons doktorander, har förberett ett ingående test. Jonas Olofsson är professor i psykologi vid Stockholms universitet och har skrivit om luktsinnets förmåga att läka i Forskning & Framsteg.

– Lukta på den här, säger William Fredborg och håller fram något som liknar en tuschpenna.

Vi befinner oss i ett starkt upplyst laboratorium vid psykologiska institutionen på Stockholms universitet. En hummande fläkt vittnar om doftforskningens höga krav på ventilation. Jag sniffar på pennan, som luktar … tuschpenna. Mer specifikt doftar det n-butanol, och pennan ingår i ett tredelat testbatteri.

Del ett går ut på att testa mitt tröskelvärde, alltså hur svaga dofter jag kan uppfatta. Del två mäter förmågan att särskilja dofter, och i del tre gäller det att känna igen olika dofter.

Testet börjar. På ett vitt bord står tre uppsättningar tuschpennor som i själva verket är noggrant kalibrerade kemikaliebehållare specialgjorda för forskning om doftsinnet. William Fredborg ber mig lukta på tre olika pennor i följd och sedan säga vilken av dem som innehåller doftämnet. Han upprepar proceduren ett trettiotal gånger. Mycket sniffande blir det, och det känns som att jag ofta chansar.

Även i nästa moment kommer pennorna tre och tre. Nu gäller det att avgöra vilken doft som skiljer sig från de andra två. Det är ganska svårt. Dofterna känns laboratorieaktiga och fjärran från livets vanliga lukter med omedelbara band till minnen och känslor.

Del tre handlar om att identifiera olika dofter. För varje doftpenna får jag fyra svarsalternativ. William Fredborg håller fram den första:

– Apelsin, björnbär, jordgubbe eller ananas?

Doften är syntetiskt fruktig. Jag chansar på apelsin.

Efter ytterligare femton frågor i samma stil är allt klart. Näsan är utpumpad. Det tog nästan en timme att sniffa sig igenom alltihop. William Fredborg räknar ihop resultaten för var och en av de tre delarna för att kunna ange hur jag förhåller mig till genomsnittet för män i min ålder. Snart kommer domen.

Jag vet redan att mitt doftsinne är knackigt. Choklad är inte vad det har varit. Inte kaffe heller, vilket är lite sorgligt med tanke på att jag tidigare brukade experimentera med exklusiva kaffesorter, och dessutom äger en italiensk espressomaskin vars senaste service kostade mer än vad man brukar behöva betala för en bra filterbryggare. Å andra sidan känns många fruktiga dofter som förr. Hallon är en ny passion. Och cigarrer luktar som vanligt såvitt jag kan bedöma.

– Ganska bra, säger William Fredborg.

Det visar sig att mitt tröskelvärde för den tuschpennelika doften är helt normalt. Ännu bättre gick det i mina försök att hitta den avvikande doften i grupper av tre där två är lika. Det som drog ner totalresultatet var den sista delen, den som gick ut på att identifiera olika lukter. Där låg jag långt under medel.

Summa summarum hamnade jag en hårsmån under strecket mellan det som i mitt fall definieras som nedsatt respektive normalt luktsinne. Inte så illa. På gränsen till normal duger gott för mig. Från total avsaknad av lukter har jag fått komma tillbaka till dofternas värld.