En meningslös sortering av människor

Det här artikeln är från 2012.

Bilderna finns kvar. På Carolina Rediviva, Uppsala universitets forskningsbibliotek, förvaras uppemot 12 000 fotografier. Av män och kvinnor, barn och gamla. Några är nakna, några är klädda i folkdräkter – alla tittar allvarligt på oss från Sveriges 1920-tal. Dessa bilder är det mest påtagliga resultatet av verksamheten vid världens första rasbiologiska institut.

Svenska sällskapet för rashygien hade grundats 1909 efter tysk förebild. Där hade världens första rashygieniska sällskap etablerats redan 1905. År 1920 motionerade socialdemokraten Alfred Petrén tillsammans med bondeförbundaren Nils Wohlin om behovet av rasbiologisk forskning. Även socialdemokraten Hjalmar Branting och högermannen Arvid Lindman undertecknade motionen. I riksdagsdebatten rådde stor enighet i frågan, och i maj 1921 beslutade man om ett rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet.

År 1922 invigdes institutet. I styrelsen satt landshövdingar och professorer. Medicinaren Herman Lundborg hade varit en eldsjäl i rashygieniska frågor redan på 1910-talet, och han blev institutets förste chef och fick professors titel. Syftet var att genom rasbiologisk forskning hitta orsakerna till brottslighet, alkoholism, psykiska problem – och på så sätt underbygga en ”rationell befolkningspolitik”.

Bildmaterialet stod i centrum för den rasbiologiska argumentationen. En bild säger mer än många, många ord – och människornas fysiska utseende var centralt i rastänkandets ideologi. Den fysiska svenskheten behövde alltså inventeras. Visserligen fanns redan fotografier av värnpliktiga som man kunde använda, men dessa måste kompletteras med bilder på kvinnor, barn och gamla. Därför reste Rasbiologiska institutets personal runt i Sverige och fotograferade människor. Dessutom uppmanades allmänheten att skicka in bilder på sig själva till institutet.

En forskare som nu analyserar bildmaterialets tillkomst och användning är Ulrika Kjellman, verksam vid Institutionen för ABM (arkiv, bibliotek och museer) vid Uppsala universitet. Hon har gått igenom institutets samtliga fotografier, nästan 12 000 stycken, i sitt pågående forskningsprojekt Bilden som bevis.

– Det som förvånade mig mest när jag satt med alla dessa bilder är den naiva kopplingen mellan utseende, ras och karaktärsdrag – alla dessa människor blev reducerade till endast sitt utseende. Men det är väl så den rena rasismen kan sammanfattas, säger hon.

Analysen av fotografierna som gjordes vid institutet var deskriptiv, det vill säga beskrivande. Människorna sorterades i tre rastyper: den nordiska, den östbaltiska och den lappska. Dessa kunde i sin tur delas in i underkategorier och även överlappa varandra.

– Det verkar som om Herman Lundborg själv satt och sorterade människor efter utseende och raskaraktärsdrag, säger Ulrika Kjellman.

Detta gjordes enligt en då seriös vetenskaplig tradition med rötter i 1800-talets fysiska antropologi.

– Men det fanns helt klart en ideologi i bilderna. Mörka och svartmuskiga benämndes lätt som kriminella, säger Ulrika Kjellman.

Bearbetningen av bilderna gick även ut på att dela in Sverige i olika ras­mässiga regioner utifrån de undersökta människornas längd, skallmått och hår- och ögonfärg.

– I dag kan vi tycka att det hela var naivt, säger Ulrika Kjellman. Man gjorde inga analyser av genetisk ärftlighet, utan ägnade sig bara åt en rätt grovhuggen sortering.

Gunnar Broberg är den forskare som ägnat mest tid åt detta beryktade institut. Hans bok Statlig rasforskning kom ut i mitten av 1990-talet. I dag är han pensionerad professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

– Man ville mäta och dokumentera hela den svenska befolkningen. Det var en gigantisk kartläggning som var huvud­syftet, berättar han.

– Jag började en gång med Carl von Linné i min forskning, säger han. Och därifrån var steget inte långt till andra frågor om hur människan kategoriserar naturen. Så i slutet av 1970-talet väcktes idén att forska mer om Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Gunnar Brobergs lärare, Sten Lindroth, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och ledamot av Svenska Akademien, skrev ett intyg för att hjälpa honom att komma åt Rasbiologiska institutets arkiv – och väste ”sånt snusk”.

– Jag visste inte om jag skulle uppfatta det som en uppmuntran eller som att jag borde göra något annat, minns Gunnar Broberg i dag. Men det var väldigt tyst på den tiden, många ville nog inte, eller orkade inte, se kopplingen mellan nazismens brott och Uppsala universitets verksamhet på 1920-talet.

Och detta var trots allt inte så långt bort i tiden; många äldre kunde minnas och känna de involverade personerna. Den mest kända var Herman Lundborg.

– Han var en ämbetsmannasjäl som forskade utifrån sin ideologi, säger Gunnar Broberg. Men hans tidiga forskargärning var stabil. Han forskade om ärftlighet. Men sedan övergick han till en alltmer nationalistisk, tyskvänlig och bonderomantisk ideologi.

Under resorna runt om i Sverige, som var det som forskarna vid institutet mest sysslade med, kontaktades den lokala prästen eller folkskolläraren för att dessa skulle arrangera undersökningarna och fotograferingarna av det svenska folket. De flesta verkar ha fått löfte om en kopia av deras eget porträttfoto som belöning.

– Man hade alltid med sig en kvinnlig medarbetare för att hantera undersökningen av kvinnorna, berättar Gunnar Broberg.

Lokalpressen rapporterade ibland utförligt om undersökningarna. Just nakenfotograferingen ledde till löpsedlar och artiklar om hur ”Lundborg mätte flickorna över låren och bröstet”, något som han själv dementerade.

Det förekom redan då diskussion i pressen om att integriteten kunde kränkas genom kroppsmätningarna, även om det hörde till undantagen.

– Det var en bokstavligen talat mycket ytlig vetenskap man bedrev, man trodde sig av kroppens yta kunna dra mycket långtgående slutsatser, säger Gunnar Broberg. Det fanns en dröm om att göra siffror av allt. Men man gjorde egentligen ingen analys av siffrorna. Mätandet blev ett mål i sig.

Kanske var siffersjoken ett sätt att försöka kontrollera och fixera en samtid stadd i snabb förändring, kanske representerade de bara en dröm om en exakt vetenskap. I Svensk raskunskap från 1927, som kom ut i en folkupplaga med stor spridning, kunde man läsa att andelen ljushåriga i Sverige var 72,7 procent, rödhåriga 3,3 procent och så vidare. Svenskens ansiktsindex var 91,3 enligt en räknemodell. Andelen svenskar med konkav näsa, ”uppnäsa”, var 27,5 procent, medan de med konvexa näsor uppgick till 17,4 procent. Även ögonfärgerna kvantifierades: 47,4 procent blåögda, 19,3 procent gråa ögon och så vidare. Så här i efterhand framstår uppgifterna som meningslösa.

– Det som förvånade mig mest var överdokumentationen, säger Gunnar Broberg. Och de här enorma planschverken man publicerade. Några vägde ju uppåt tio kilo! Kanske fanns det något slags retorik i själva tyngden eller mängden data.

I dessa planschverk fanns dock ett tydligt budskap: rasblandade och utländska drag förknippades med kriminalitet och sociala problem. Det framgår av de korthuggna bildtexterna: ”Socialt lågt stående kvinna. Rasblandad.”, ”Rasblandad man. Kriminell.”, ”Blandjude. Kriminell.” Så fortsätter det sida efter sida.

– När man har gått igenom institutets hela bildmaterial så ser man i vilken hög grad de använde sig av urvalet för att driva sin tes, säger Ulrika Kjellman. De nordiska typerna ser överlag friska och välmående ut, medan andra rastyper får illustreras av personer som inte ser ut att må lika bra. De nordiska typerna är även presenterade i mer stilfullt arrangerade bilder till skillnad från exempelvis samer som inte avbildats lika respektfullt.

Planschverken mottogs överlag rätt väl av pressen. Men det fanns undantag. Den frisinnade Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter gick till hårt angrepp mot institutet på såväl ideologiska som vetenskapliga grunder.

Torsten Fogelqvist kom senare att bli en hängiven antinazist och medlem i Svenska Akademien. ”Rasbiologins mysterier” var rubriken på en av flera artiklar han skrev i Dagens Nyheter i början av 1920-talet. Han menade att det var absurt att se exempelvis lägre tjänstemän som en biologisk kategori, och hävdade att Herman Lundborg bedrev någon form av kvacksalveri som duperade allmänheten och förskingrade skattemedel. Med bitande ironi konstaterade han: ”Att fosterlandslöshet, gudlöshet, individualism och egoism ur rasbiologisk synpunkt skulle vara degenerationsfenomen eller degenerationssymptom är en högst intressant nyhet.”

Herman Lundborg kallade i sin korrespondens Dagens Nyheter för ”judetidning”, och sade sig ha varit beredd på kritik från det hållet.

Även längre fram på 1920-talet återkom Torsten Fogelqvist till sin kritik av Rasbiologiska institutet. Föreläsningar om att kärlek, sympati och gemensamma intressen borde ersättas av rasbiologiska hänsyn, där endast de livsdugliga borde få sätta barn till världen, avfärdades av Torsten Fogelqvist, som nu blivit politisk chefredaktör på DN, med att mänskligheten inte var någon ”kreatursbesättning”. Att mäta öron, näsor och profiler var dessutom rent skrattretande, fick Dagens Nyheters läsare veta.

Idé- och lärdomshistorikern Ingmar Lundkvist vid Malmö högskola har skrivit doktorsavhandlingen Kulturprosten (2005) om Torsten Fogelqvists liv som publicist och folkbildare.

– Torsten Fogelqvist var en del i en liberal tradition där skepticism och rationalitet var centralt, säger han. Som folkbildare var Fogelqvist en av de första att uttala sig kritiskt om rasbiologin i Herman Lundborgs tappning.

Ingmar Lundkvist menar att de två säkert skulle hålla med varandra i sin modernitetskritik, men där Herman Lundborg såg en rasmässig degenerering som orsaken till samtidens problem, såg Torsten Fogelqvist yttre, miljömässiga faktorer. För Herman Lundborg var arvet och biologin allt, och en människas miljö eller levnadsomständigheter intet. Så här formulerade han sig i Svensk Tidskrift år 1921: ”En aldrig så god miljö förmår ej i sitt inre höja ett dåligt eller rasodugligt folk, t.ex. zigenare eller negrer, lika litet går det för sig att på denna väg förbättra de djupast sjunkna bottenlagren inom kultursamhällena, t.ex. vaneförbrytare, vagabonder, imbecila [sic] (svagt begåvade individer).”

År 1934 infördes de första steriliseringslagarna i Sverige, delvis till följd av sådana idéer.

– Tanken på förädling av fortplantningen fick också en särskild grogrund i de protestantiska regionerna, säger Gunnar Broberg. Inom katolicismen finns en tradition av motstånd mot all typ av reglering av fortplantingen.

Förutom inventeringen av svenska utseenden agiterade Herman Lundborg i många skrifter. I Degenerationsfaran (1922) såg han storstädernas tillväxt som ett problem, liksom ökade klasskillnader – man anar en nostalgisk eller agrarkonservativ tendens. Han oroas av mekaniseringen av världen, och en dyster framtid präglad av arbetslöshet och lågkonjunktur.

Han beklagar att ”godhjärtade män och kvinnor hjälpa icke sällan urskillningslöst fram fysiskt och psykiskt svagt utrustade personer, som sedan fortplanta sig och ge sina mindervärdiga anlag i arv åt nya släkten, vilka i sin tur falla samhället till last”.

Rasblandning borde undvikas, jordbruket stödjas, urbaniseringen hejdas, emigrationen hindras – och rasbiologisk forskning gynnas.

Dessa teman återkom Herman Lundborg till i Västerlandet i fara (1934), där han anknöt till den gamla västerländska tankefiguren om den nära förestående undergången. Hotet denna gång var förstås bristande rashygien.

Efter publiceringen av praktverken över renrasiga svenska praktexemplar på 1920-talet, verkar luften ha gått ur verksamheten vid Rasbiologiska institutet. Herman Lundborg fick allt svårare att hålla i gång verksamheten; konflikterna med personalen växte och ekonomin försämrades i takt med att riksdagen minskade anslagen. Verksamhetens vardag präglades av problemen: det blev svårt att rekrytera folk. Samtidigt blev Herman Lundborg alltmer antisemitisk och tyskvänlig, medan hans kolleger började tvivla på rasbiologins vetenskapliga värde.

Herman Lundborgs efterträdare år 1935, Gunnar Dahlberg, accepterade inte ens rasbegreppet, och ville forska mer om ärftlighetsfrågor – och då inte i rasmässig bemärkelse. Han var dessutom uttalad antinazist. Nu började man syssla med forskning av mer lågmäld empirisk karaktär. Gunnar Dahlberg själv hade sysslat med tvillingstudier tidigare, och under hans ledning blir institutet alltmer en forskningsinstitution bland andra. Ett hundratal doktorsavhandlingar lades fram. År 1958 övergick Rasbiologiska institutet till Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.

Långt innan dess, år 1943, hade Herman Lundborg avlidit, ensam, bitter och isolerad. Han hade blivit hedersdoktor i Heidelberg under nazitiden.

– Problemet var att han utlovade för mycket, säger Gunnar Broberg. Herman Lundborg hade svårt att samarbeta med andra och var för doktrinär i sitt tänkande. Ambitionerna, som var rent utopiska, visade sig för vidlyftiga. Rasbiologin skulle bli ett slags övervetenskap, men de konkreta resultaten lät vänta på sig. Ingen kunde dra några rimliga slutsatser av statistik över näsformer eller huvudmått.

Varför var Sverige först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut – finns det kopplingar till tesen om Sverige som världens modernaste land?

– Jag vet inte, men Sverige hade klarat sig från första världskriget, vilket gjorde att vi hade råd, säger Gunnar Broberg. Sedan länge hade vi också en god befolkningsstatistik, med en rätt bra bild av befolkningens antal och förmåga. Dessutom hade vi en vetenskaplig tradition från Linné som i mycket handlade om att sortera saker. Dessutom var Sverige sedan länge ett centraliserat land med en god byråkrati – ordning och reda hade länge varit ledord. Allt detta kunde leda till mycket bra saker, men även till sådant som ett statligt rasinstitut.