”Hjälp dig själv eller statt där”

Det här är en artikel från 2016.

När jag stiger på hos Dagny Carlsson är det inte mycket som skvallrar om att hon är 104 år. Möjligtvis att hon ber mig sätta mig bredvid henne i vardagsrumssoffan och inte mitt emot, eftersom hon hör dåligt. Men hör dåligt finns det långt yngre personer som gör.

– Jag måste ha goda gener. Och så har jag en stark vilja. Jag ger inte upp när det krisar sig, säger hon när jag frågar vad som håller henne så pigg i skallen.

”Supergamling?” skrockar hon när jag förklarar mitt ärende. I boken Det åldrande minnet: Nycklar till att bevara hjärnans resurser (Natur & Kultur) beskrivs supergamlingar som ”äldre som kommer ihåg namnen på sina barnbarn och minns deras födelsedagar”.

Nu har Dagny Carlsson inga barn, men nog är hon en supergamling. När hon vid 99 års ålder började blogga blev hon känd som Sveriges äldsta bloggare. Sedan dess har hon bjudits in till tv-program, suttit i paneler i Almedalen och följts i en dokumentärfilm. Nu ger hon ut sin självbiografi, Livet enligt Dagny: I huvudet på en 104-åring (Forum), som hon skrivit med journalisten Helén Bjurberg.

I boken berättar hon om ett liv som inte varit någon dans på rosor. Som barn blev hon inlåst i garderoben av sin mamma som bestraffning, något som upprepades i hennes första äktenskap med en alkoholiserad make.

Kanske har hon sin mormor att tacka för sin starka vilja, pigan som fick husbonden att erkänna faderskapet till hennes moster, i en tid när ”herrefolket trodde att de hade rätt till sexuellt umgänge med pigorna”. Som änka uppfostrade hon Dagnys mamma och syskon i en stuga på ett rum utan kök. Det var också mormodern som gav Dagny hennes ledord i livet: ”Hjälp dig själv eller statt där.”

– Jag trivdes aldrig med min tillvaro, säger hon och tystnar en sekund. – Jag önskade alltid något som var bättre.

Vid 37 års ålder lämnade Dagny maken och började studera. I samma veva mötte hon sin andra make, som hon levde med tills han dog för ett tiotal år sedan.

– Livet vände väl när jag bröt upp från mitt dåliga äktenskap och skaffade mig utbildning.

Jag ringer upp Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet och en av författarna till Det åldrande minnet. Han nämner just utbildning som en faktor som skyddar kognition och minne upp i åren.

– Mycket grundläggs tidigt och vidmakthålls, men det finns alltid en förändringspotential.

Det kan han säga efter att sedan 1988 ha arbetat med Betula-projektet, en enorm forskningssatsning om minne och åldrande, som fått sitt namn efter det latinska ordet för björk. Nu när Betula håller på att avslutas efter nära 30 år är antalet deltagare hela 5 000 personer mellan 35 och 100 år, från Umeå, som ju även kallas ”björkarnas stad”. Det är kunskapen från Betula som presenteras i Det åldrande minnet, som Lars Nyberg skrivit tillsammans med psykologiprofessorn Lars-Göran Nilsson och journalisten Peter Letmark.

Bland annat diskuterar Betula-forskarna begreppet brain maintenance, för att beskriva supergamlingarnas hjärnaktivitet, som är mer lik yngre personers än deras jämnårigas genomsnitt. Och brain maintenance går att påverka genom livsstil.

– Fysisk aktivitet börjar bli ett uttjatat ämne, men när vi startade var det få som diskuterade motion i förhållande till minnet. Att det skulle vara bra för hjärnan börjar sjunka in nu. Även i hög ålder, säger Lars Nyberg, som även talar om fördelen med ett stimulerande yrke eller andra aktiviteter.

– Kan man behålla ett socialt liv är det också en bra minnesstimulans.

Hur är det då med genetiken? Visst, den är en stor bit i det här, påpekar Lars Nyberg.

– Det kan vara folk som till synes uppfyller många av de här råden och ändå drabbas av demens.

Ett av Betula-projektets fynd är att vi människor grovt räknat kan delas in i tre grupper vad gäller det episodiska minnets åldersförändring. Några av oss har dåligt minne redan i unga år och blir i ålderdomen snabbt sämre på att komma ihåg det vi varit med om och saker vi ska göra. Ungefär två tredjedelar av oss har ett helt okej minne, som dalar sakta efter 60-årsåldern. Den tredje gruppen är supergamlingarna, som har ”ett välbevarat episodiskt minne”, ”en förmåga att hålla många bollar i luften och ett välbevarat semantiskt minne”.

Lars Nyberg påpekar att det alltid finns en stor variation i den här sortens breda befolkningsstudier.

– Vi ser samband med skolfärdigheter, men har också personer med fem–sex års skola som ändå finns bland högpresterarna. De kommer i olika former, de här supergamlingarna.

Dagny Carlsson studerade vidare först närmare 40-årsåldern, även om hon var ett läshuvud i skolan. Motionen kom igång efter pensionen, i form av dans med maken. Som änka blir det inte mycket dansat av, men hon promenerar ”minst 30 minuter och helst mer”.

Vi pratar om bloggen och allt den fört med sig, inte minst socialt. Det tycks som att Dagny Carlssons liv bara har blivit bättre med åldern.

– Ja, på något sätt tycker jag att jag väldigt sent har fått lite revansch för ett dåligt liv. Det är väl ganska ovanligt att en människa i min ålder är så frisk. Jag kan inte peka på en enda krämpa. Möjligtvis att jag sover lite mindre än jag egentligen behöver.