Familjens återkomst

Det brukar sägas att kärnfamiljen är död. I stället får vi regnbågsfamiljer, ökande antal ensamhushåll och fler skilsmässor. Nyligen startades tankesmedjan ”Familjen först” för att värna den hotade familjen. Men om man ska tro sociologen och välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersen, en av världens ledande auktoriteter inom detta område, kommer tankesmedjan att slå in öppna dörrar. Han menar att vi nu ser allt tydligare tecken på kärnfamiljens återkomst, framför allt i Nordeuropa under 2000-talet.

Han har utvecklat sina forskningsresultat i boken Families in the 21st century. Dagens utveckling är, menar han, lika revolutionerande som oförutsedd.

– Det är en helt oväntad utveckling – en överraskning för så gott som alla demografer, säger Gøsta Esping-Andersen. Vi forskare förvånades även av de sjunkande födelsetalen under slutet av 1900-talet. Men så mycket data har nu samlats – och det verkar som om familjen blir starkare igen.

Under de sista decennierna av 1900-talet fanns i västvärlden ett mönster som gick ut på ett senarelagt barnafödande, flyktigare relationer och allt färre barn – allt kombinerat med en värderingsförändring mot en mer individualistisk och tolerant livsstil som undergräver kärnfamiljer. I Sverige ökade till exempel sannolikheten för skilsmässa med 50 procent under 1970- och 80-talen. Barnafödandet i de skandinaviska länderna sjönk från 2,6 barn per kvinna 1965 till 1,6 år 1985. Denna förändring brukar kallas den andra demografiska transitionen, och sågs som en trend som skulle dominera och växa sig allt starkare. Men egentligen, påpekar Gøsta Esping-Andersen, har de gamla familjevärderingarna aldrig ifrågasatts.

– De allra flesta vill ha två barn, säger han. Detta är en mycket stabil norm. Siffrorna har legat rätt konstant ända sedan de studier som gjordes på 1940-talet. Nu har barnafödandet i norra Europa åter börja närma sig dessa siffror. Många önskar sig också stabila relationer, även om det inte alltid blir så. Men också i det avseendet får fler som de vill.

I de flesta europeiska länder där man undersökt barnpreferenser önskar sig både män och kvinnor allra helst två barn. Ytterst få (i Sverige 2 procent) vill inte ha barn alls, och mindre grupper vill ha ett barn (i Sverige 2 procent) eller tre eller ännu fler barn (i Sverige 29 procent).

Även giftermålen blir fler. I Sverige har antalet ökat med över 60 procent sedan slutet av 1990-talet. Samtidigt har skilsmässorna minskat något. Gøsta Esping-Andersen ser denna utveckling som goda nyheter, eftersom allt fler helt enkelt uppnår vad de eftersträvar.

– Vi har alltså stora samhällsvinster genom familjens återkomst, säger han.

Gøsta Esping-Andersen är inte ensam om att ha upptäckt familjetrenden. Redan 2013 rapporterade SCB att ”kärnfamiljen vinner mark”. Deras data visade att barnfamiljerna har blivit stabilare. Till exempel: Allt färre barn föds med halvsyskon. Sedan år 2000 har andelen barn som föds med ett eller fler halvsyskon sjunkit från 20 till 15 procent.

Även andelen barn som upplevt en separation under det senaste året har sakta sjunkit under 2000-talet.

Andelen kvinnor och män som får barn med en ny partner minskar också, långsamt men stadigt. Den låg på drygt 10 procent år 2000, men har sakta sjunkit till omkring 8 procent i början av 2010-talet, vilket innebär en minskning med mer än en femtedel på ett decennium.

Ju högre utbildning föräldrarna har, desto mindre sannolikt är det att de separerar, och under 2000-talet har andelen par med eftergymnasial utbildning ökat i Sverige.

Samtidigt har föräldrarnas ålder vid barnafödandet ökat stadigt de senaste decennierna, vilket även det medför färre separationer. För ett barn, vars mamma är 24 år eller yngre när det föds, är risken dubbelt så hög att få genomgå en separation än den är för ett barn som föds av en kvinna som är över 30 år.

Även om fler och fler föräldrar är både äldre och högutbildade – vilket borgar för stadigare förhållanden – så ser Gøsta Esping-Andersen en annan huvudorsak till förändringen.

– Det som styr dynamiken är kvinnans förändrade roll, säger han. Även i den tidigare trenden i slutet av 1900-talet med fler skilsmässor och lägre nativitet var det kvinnor som drev på. Det var kvinnornas förbättrade ekonomi, p-pillret och den ökade frihet som ledde till fler skilsmässor och färre barn.

Gøsta Esping-Andersen ger ett exempel.

– Titta på 1960- och 70-talen, säger han. Då var de danska männen till och med mer traditionella än de tyska männen, när det kommer till barnledighet och hur mycket man gjorde i hushållen, vilket har mätts i tidsstudier. De danska männen gjorde i princip ingenting hemma då, faktiskt.

Men nu är de danska männen hyperjämställda i ett globalt perspektiv; de gör drygt 40 procent av hushållssysslorna.

– Vad hände? frågar han sig retoriskt. Jo, de danska kvinnorna började arbeta heltid. Då började männen ta hand om barn och städa. Så länge en kvinna jobbar deltid och är hemma så står både hon och mannen kvar med ena foten i den traditionella världen.

Den bakomliggande faktorn var att Danmark, liksom Sverige, började bygga upp en bra barnomsorg, eftersom kvinnornas arbetskraft behövdes. Även här gick de skandinaviska länderna före resten av världen.

I Sydeuropa följer man fortfarande den gamla stilen, som i de skandinaviska länderna i slutet av 1900-talet – och där är barnen färre och skilsmässorna fler.

Gøsta Esping-Andersen talar till och med om att de skandinaviska männen har feminiserats samtidigt som kvinnorna har maskuliniserats – och att detta gör äktenskapen mer stabila. Hemmafrun har i princip försvunnit, och allt fler kvinnor utbildar sig och siktar på att arbeta heltid och göra karriär.

– Fler och fler skandinaviska män omdefinierar sin manlighet mot ett mer jämställt beteende. Allt fler kan laga mat, städa och ta hand om barn, och detta är normer som sprider sig. Och jag tror och hoppas att denna process av förändrade könsidentiteter frigör oss.

– Det handlar, fortsätter han, om en växande symmetri både vad gäller hemarbete och arbetet utanför hemmet.

Men allt är inte frid och fröjd. Det problematiska i denna process, som Gøsta Esping-Andersen ser det, är en fortsatt polarisering av samhället.

– Den nya jämställda och stabila familjen är starkast bland de högutbildade som tjänar bra, säger han. De lågutbildade fortsätter att skilja sig. Så detta fördjupar klyftan mellan fattiga och rika. Jämställda familjer med två heltidsinkomster och två karriärer håller ihop, och de lägger dessutom mycket tid på sina barn.

På den andra sidan finns fattiga familjer. Där arbetar kvinnan deltid, paret skiljer sig sedan och deras barn får det sämre. Barn till ensamstående mammor löper större risk att bli fattiga.

– Men även lågutbildade män gör mer och mer i hemmet, enligt våra senaste danska data. Det inger hopp. På samma sätt är senarelagd familjebildning även bland lågutbildade en faktor som ger stabilare äktenskap.

Gøsta Esping-Andersen poängterar det som är tydligast i hans siffror och diagram:

– Jämställdhet är det bästa receptet för såväl barnafödande som stabila och långa äktenskap.

Enkät: Varför har ni inte separerat?

Inger: Det har fungerat så bra mellan oss. Vi tycker väldigt lika fastän vi är olika till sättet. Vi har sett till att göra mycket roliga saker tillsammans, som att resa och bila.

Reinhard: Jag håller med Inger, det finns nog ingen mall för att få en relation att fungera. Men det är viktigt med respekt för varandra och att man ser till att göra saker på egen hand var för sig.

Michaela: Vi har nyss förlovat oss och sedermera har vi ännu inte ledsnat på varandra.

Niklas: Jag har inte funnit någon bättre. Men mer seriöst, om det är så att vi bråkar så ser vi alltid till att reda ut våra bråk.

Michaela: Numera bråkar vi inte ens längre.

Niklas: Ja, så då kanske det tar slut på grund av det då?

Bertil: Det har aldrig varit aktuellt då vi aldrig har varit okompis med varandra.

Ingrid: Vi var inte så unga när vi träffades. Jag tror att det är lättare att undvika att man växer ifrån varandra om man möts senare i livet.

Bertil: Sedan var det som så att vi skaffade barn när vi var ganska gamla. Jag tänker att det inte blir riktigt samma friktion av att skaffa barn när man redan har hunnit skaffa sig en god status och ekonomi.

Annikki: Jag tror att det kanske har att göra med att vi väntade i tolv år innan vi skaffade barn. Vi hann växa ihop oss ordentligt innan dess.

Jan-Erik: Sedan är det ju så att vi är de enda två invånarna i vår by och dit går ingen bilväg. Så vi har inte direkt haft så många andra att välja på under åren.

Text & foto Johan Marklund

Enkät: Varför har ni inte separerat?

Inger: Det har fungerat så bra mellan oss. Vi tycker väldigt lika fastän vi är olika till sättet. Vi har sett till att göra mycket roliga saker tillsammans, som att resa och bila.

Reinhard: Jag håller med Inger, det finns nog ingen mall för att få en relation att fungera. Men det är viktigt med respekt för varandra och att man ser till att göra saker på egen hand var för sig.

Michaela: Vi har nyss förlovat oss och sedermera har vi ännu inte ledsnat på varandra.

Niklas: Jag har inte funnit någon bättre. Men mer seriöst, om det är så att vi bråkar så ser vi alltid till att reda ut våra bråk.

Michaela: Numera bråkar vi inte ens längre.

Niklas: Ja, så då kanske det tar slut på grund av det då?

Bertil: Det har aldrig varit aktuellt då vi aldrig har varit okompis med varandra.

Ingrid: Vi var inte så unga när vi träffades. Jag tror att det är lättare att undvika att man växer ifrån varandra om man möts senare i livet.

Bertil: Sedan var det som så att vi skaffade barn när vi var ganska gamla. Jag tänker att det inte blir riktigt samma friktion av att skaffa barn när man redan har hunnit skaffa sig en god status och ekonomi.

Annikki: Jag tror att det kanske har att göra med att vi väntade i tolv år innan vi skaffade barn. Vi hann växa ihop oss ordentligt innan dess.

Jan-Erik: Sedan är det ju så att vi är de enda två invånarna i vår by och dit går ingen bilväg. Så vi har inte direkt haft så många andra att välja på under åren.

Text & foto Johan Marklund

Andel barn (0–17 år) som bor med båda sina ursprungliga föräldrar