Rymden

Den 24 februari 1987 såg Ian Shelton något nytt på sina bilder av vår granngalax Stora magellanska molnet.

Stjärna A som rör sig runt stjärna B uppfyller kraven för att kallas planet. Stjärna B borde då rätteligen kallas satellit eller måne.

Under resans gång har den sedan 2004 sänt närbilder till oss från okända världar. Ombord hade Cassini en passagerare, sonden Huygens, som skickades på ett extra uppdrag till Titan.

Misstanken kommer från nya högupplösta radarbilder tagna med radioteleskopet Arecibo i Puerto Rico.

Medan Huygens med fallskärmar sjönk ner genom Titans tjocka gaslager sände den data till moderfarkosten Cassini. Gaslagret innehåller mest kväve, metan och andra kolföreningar.

Tänk om rymden inte är en rund sfär. Kanske är den i stället elliptiskt?

Eris, eller 2003UB313 som den formellt heter, blev vid upptäckten i januari 2005 känd under det preliminära namnet Xena.

Tro aldrig på dina mätningar om du inte har en bra teori för att förklara dem, brukade den brittiske astrofysikern Arthur Eddington säga.

Det var hennes upptäckt för 84 år sedan, att cepheidstjärnor kan användas som måttstock för avstånd i rymden, som fick världsalltet att plötsligt växa.

Om du befinner dig på en riktigt mörk plats en klar vinternatt kan du se ett diffust ljusband som en molnstrimma över himlen.

Astronomer har hittat åtta nya slags molekyler i rymdens molekylmoln. Molnen fyller rymden mellan stjärnorna och består av kall och mycket tunn gas.

Den svenskbyggda minifarkosten SMART-1:s lyckliga hädangång firades runt om i Europa. Men dess största bragd var att alls nå sin destination.

Från början verkade den bekant och okomplicerad - en neutronstjärna, en rest av ett supernovautbrott för 2 000 år sedan. Den ligger inbäddad i ett gasmoln som följer supernovornas alla regler.

Där det mesta hände i den gigantiska krocken syntes ingenting. Alltså var det ett verk av den mörka materien.