Svarta hål

För första gången har ett tungt svart hål med en ännu tyngre stjärnkamrat hittats i vår granngalax.

Eta Carinae är en av Vintergatans största stjärnor. Den sänder ut lika mycket ljus på 6 sekunder som vår sol strålar på ett helt år.

Nu har mer än 90 procent av himlen avbildats, och när bilderna fogats samman syns vår galax som en utdragen, ljus strimma.

Svarta hål är som bekant en plats utan återvändo, inte ens ljuset kan ta sig ut därifrån. Redan utanför det svarta hålet finns en gräns, händelsehorisonten, som markerar området där man fångas in.

Det är väl ingen som kan tvivla längre - mitt i vår galax Vintergatan finns ett svart hål, som långsamt slukar allt som kommer i dess närhet.

Den 24 februari 1987 såg Ian Shelton något nytt på sina bilder av vår granngalax Stora magellanska molnet.

Om du befinner dig på en riktigt mörk plats en klar vinternatt kan du se ett diffust ljusband som en molnstrimma över himlen.

Sedan hösten 2005 har Stockholmsastronomen Jesper Sollerman sitt viste i Köpenhamn.

I mellandagarna för ett år sedan, den 27 december 2004 klockan 22.30, träffades satelliten Integral av en intensiv skur av mycket energirik strålning, så kallad gammastrå

Det tunga svarta hålet upptäcktes när astronomer studerade ett tjugotal kvasarer med hjälp av världens största teleskop i Chile och rymdteleskopet Hubble.

De kompakta objekt i rymden som traditionellt erkänns inom astrofysiken är vita dvärgar, neutronstjärnor och svarta hål.

Ny forskning visar överraskande att det omges av en svärm av mindre svarta hål som har samlats där under årmiljarderna.

Vid första ögonblicket ser de ut som helt vanliga galaxer.

Genom att noga studera rörelserna hos ett par små satelliter i jordbana har forskare från Italien och USA kunnat mäta en effekt av relativitetsteorin: hur vårt snurrande jordklot drar rymden med si