EHEC i Sverige

Fram till sommaren 1995 var EHEC inget problem i Sverige. Men sedan dess har drygt hundra människor, främst barn, blivit sjuka varje år. Många av dem har krävt intensiva sjukvårdsinsatser för att överleva. Sjukdomsfallen kom inte helt oväntat. Bakterien påvisades redan 1988, då det första svenska fallet inträffade. Åren därefter drabbades bara ett fåtal människor. Högst tre fall per år förekom, ibland inga alls.

Små barn och gamla drabbas värst. I somras dog det första barnet med tecken på EHEC-infektion. Smittkällan är i det fallet ännu okänd. – Har man som jag sett barn intagna på intensiven och under dialys för att njurarna strejkar, då får man en väldig respekt för EHEC-bakterien. Det säger Anders Lindberg som är överläkare vid Infektionskliniken, Länssjukhuset i Halmstad och smittskyddsläkare i Halland. Det är på västkusten som flest människor har insjuknat under de senaste två åren, de flesta under den varma sommaren 1997. Då var nästan hälften av de sjuka barn i förskoleåldern.

Av de sjuka krävde nästan hälften sjukhusvård. De allra flesta hade blodiga diarréer, många med massiva blödningar. Det är bakteriegifterna som skadar blodkärlen så att de brister. I värsta fall skadas också andra organ, som njurarna. – Även de som inte hamnar på intensivvårdsavdelning är rejält sjuka i svåra buksmärtor. Deras bukkramper har misstolkats som både tarmvred och blindtarmsinflammation. Buksmärtorna kan nämligen komma en till två dagar före diarréerna. Det händer till och med att sjuka opereras för blindtarmen innan man konstaterar att de har EHEC.

Inkubationstiden är normalt tre-fyra dagar, men kan variera från ett till nio dygn. Efter en veckas sjukdom är de flesta friska. Behandlingen går ut på att lindra symtomen. Antibiotika hjälper inte, utan kanske till och med ökar riskerna för att sjukdomen ska få ett allvarligt förlopp.

Minst en av tjugo drabbas av de livshotande komplikationer som leder till att njurarna slås ut. De allra flesta räddas till livet tack vare massiva intensivvårdsinsatser. Ett fåtal, högst 5 procent, har dött (gäller de utländska fallen). Av dem som överlever får mer än hälften inga komplikationer, även om man inte riktigt vet hur njurarna klarar sig på lång sikt. En tredjedel har njurskador, var tjugonde drabbas av njursvikt eller stroke. – I USA, som har haft flera stora utbrott, är EHEC den vanligaste orsaken till dialys på barn, säger Anders Lindberg.

Svårt att spåra smittan

Det har varit mycket svårt att ta reda på hur de sjuka har smittats. – Vid smittspårningen har vi i en del fall funnit nära anhöriga till barnen som varit smittbärare, men de har bara varit lindrigt sjuka eller inte sjuka alls. Om vi hittar samma bakterie hos en symtomfri pappa som hos ett svårt sjukt barn – vem har då smittat vem?

De flesta av patienterna bor på landet, nära kusten. Många har haft kontakt med djur eller druckit opastöriserad mjölk. Men det har också de kontrollpersoner som har jämförts med de sjuka. Det visar en studie som har gjorts för att om möjligt spåra smittan eller snarare smittkällorna och smittvägarna. I några fall har dock smittkällan kunnat spåras. – En sjuårig flicka utvecklade snabbt en njurskada som krävde intensivvård. Någon dag tidigare hade hon besökt en bondgård, vistats bland djuren och druckit opastöriserad mjölk. Lillasyster blev något senare också sjuk utan att ha besökt gården. Hon smittades av storasyster. När vi tog prover på gårdens kor visade sig nästan hälften ha EHEC-bakterier. De barn som lever på gården blev dock inte sjuka. Det finns andra exempel. Tre små barn, som inte kände varandra, hade alla smittats på en och samma besöksbondgård. Där fann man en kalv som bar på bakterien.

Andra exempel finns på direktsmitta. – En ettårig pojke tappade sin napp direkt i en komocka, tog upp den och stoppade den tillbaka i munnen. Först blev han själv sjuk i en långvarig diarré. Sedan drabbades storebror av en ilsken blodig diarré.

Trots att vi vet mycket mer i dag än för bara ett par år sedan kan ingen svara på varför så många blev sjuka i just Halland sommaren 1997. – Men man kan misstänka att kombinationen varm sommar, bad, picknick och betande kor vid stränderna är en av förklaringarna, säger Anders Lindberg.

Många kan sprida smittan

I Sverige kopplas alltså EHEC till bondgårdar, kontakt med kor och opastöriserad mjölk. Barn under fem år avråds nu av Jordbruksverket från att besöka bondgårdar. Utomlands är det de livsmedelsburna smittorna som har dominerat vid de större sjukdomsutbrotten. Det gäller att förstå hur bakterien som under flera år tycks ha funnits i liten omfattning och har smittat bara ett fåtal människor helt plötsligt snabbt sprider sig och ger upphov till många sjukdomsutbrott. Kolibakterien kan finnas överallt i miljön. Det gör bakterien omöjlig att utrota. Och smittprover visar att EHEC varierar beroende på år och säsong. Mellan var hundrade och tvåhundrade ko kan vara smittade. Hos gamla kor är EHEC ovanligare än hos unga. Vanligast är smittan på sommaren, allra vanligast den varma och torra sommaren 1997.

EHEC är också vanligare på vissa håll än på andra. I Halland har man funnit den hos djur i tre kommuner av sex. I Norden har Sverige och Finland fler fall än Danmark, Norge och Island. Kanske beror skillnaden på att man rapporterar EHEC olika. – Utomlands har man funnit bakterien hos gäss, måsar, trutar, hjortar, hundar och hästar. I Sverige hittills hos får och hund (där en familjemedlem var smittad). Svenska undersökningar har just startat för att ta reda på om den också hos oss förekommer i gäss, harar, rådjur, vildsvin eller älgar. En fråga är om det finns reservat för bakterien, likt de grävlingar som bär på tuberkelbakterien i Storbritannien. Det säger Ivar Vågsholm som är chef för det nystartade Zoonoscentret vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala.

Zoonoser är sjukdomar som sprider sig mellan människor och djur. Om EHEC finns också bland vilda djur är det mycket svårt att utrota sjukdomen om man inte kan kontrollera eller utrota den hos dessa djur. – EHEC är en bakterie som vi antagligen får ställa in oss på att leva med. Smittspårningen är svår. På en gård blev en liten flicka sjuk. Vid provtagningen fann man visserligen bakterien hos fem kor och hos båda morföräldrarna. Men flickan hade ändå inte fått smittan via dessa, eftersom hennes EHEC-bakterie var av en annan typ. – Gränsen för att upptäcka bakterien ligger runt 1-100 bakterier per gram, säger Ivar Vågsholm. Men oftast finns inte fler än tio bakterier per gram, vilket gör att vi kanske inte upptäcker dem i våra prover. Och hittar vi bakterien i ett prov – hur säkra kan vi då vara på att utslaget inte är felaktigt?

Vi kanske också i vissa fall letar efter fel bakterie och missar de andra EHEC-varianterna. Det är ju flera typer som gör människor sjuka. Och varför finner vi vuxna som bär på bakterien utan att vara sjuka? – Innan vi vet mer om EHEC, vet vi inte nog för att bekämpa smittan ute i husdjursbesättningarna eller i naturen.