Forskningsdebatten…
…har under en tid gällt den parlamentariska utredningen Forskning 2000, vars ledamöter bör ha blivit förvånade över debattens vändning. Det är t ex slående att utredningen säger sig vilja stärka den tekniska forskningen samtidigt som denna forsknings företrädare tillhör de tyngsta kritikerna. Försvarat utredningen har i stället främst grundforskningsråden gjort, delvis på andra grunder än de som ligger bakom sektorforskningsfinansiärernas kritik.
Utredningen föreslår en struktur som ytligt sett kan se ut som om de nuvarande grundforskningsråden kvarstår i något utvidgad form, trots att ledamöterna betonat att den nya organisationen inte ska tolkas så. Några debattörer har i stället föreslagit att de nya forskningsråden inte bör följa gränserna för de fyra s k vetenskapsområdena (teknik, naturvetenskap, medicin, samhällsvetenskap-humaniora). En del av debatten kan också ha sin grund i att utredningens förslag kanske inte är idealiska för att lösa de problem som den identifierar och även i att dessa problem måhända inte heller är de som är allra mest angelägna. Svensk forsknings generella kvalitet i ett internationellt perspektiv är knappast huvudproblemet, och rimligen inte heller bristen på forskarinflytande över bidragsfördelning eller meritvärdering.
Vad som däremot ofta pekats ut som problem i svensk forskning är:
- otillräcklig kontakt med näringsliv och förvaltning, vilket kan innebära mindre samhällsrelevanta val av problem och dåligt utnyttjande av forskningsresultat
- låg examinationsfrekvens i forskarutbildningen och åldersstigna disputander
- låg rörlighet mellan lärosäten, men i stället forskarflykt till utlandet
- att gamla, uttjänta forskningsområden lever kvar.
- Se där några saker som inte bör glömmas bort i nästa års forskningsproposition!
