Vikingatidens hightech

De längsta och ståtligaste vikingaskeppen byggdes inte i Sverige. De byggdes kanske inte ens i Norden. Ett av de längsta vikingaskeppen, det 30 meter långa krigsskeppet Skuldelev 2 funnet norr om Roskilde, är t ex byggt i Dublin.

Det allra längsta, 36 meter långa Roskilde 6, vet man ännu inte var det byggdes, bara att träden fälldes år 1025 och att det ändade sin färd i Roskildes hamn. Där låg det sedan i tusen år för att dyka upp ur hamnbassängen igen när vikingaskeppsmuseet skulle byggas ut.

Roskilde 6 upptäcktes 1997. Med sina extrema proportioner, 36 meter långt men bara 3,5 meter brett, hamnar det i en klass av snabba och eleganta långskepp. Skepp värdiga en kung.

De skepp som byggdes i Sverige för Östersjöfart vid samma tid såg vid första anblicken helt annorlunda ut. Det gjorde också de som byggdes i Norge för att korsa Atlanten eller de som användes inomskärs vid fiske eller för varutransporter.

Det typiska vikingaskeppet

I själva verket var varje skepp unikt, olikt alla andra. Ändå bygger alla dessa skepp på en gemensam nordisk tradition.

Mest typiskt för ett vikingaskepp är att det är klinkbyggt. Det betyder att plankorna som bildar båtens sidor, borden, överlappar varandra och hålls samman genom att man slår nitar genom skrovet. Också typiskt är att skeppen var spetsiga i båda ändar, eller spetsgattade som det heter, och att både för och akter var högt uppsvängda.

Båtarna byggdes utifrån och in, på det viset att man först lade ut kölen och reste stäven och därefter gjorde bordläggningen och sist satte spanten, de trästycken som går tvärs mot båtens längd. Det betyder att köl och stäv var grunden och helt avgörande för bygget. En av de viktigaste personerna vid ett stort skeppsbygge kallades också för stävsmed. Han var skeppets konstruktör. Kölens längd bestämde stävens form som sedan kom att bestämma hela skeppets form och utseende.

Formsäker stävsmed

När Snorre Sturlason i en kungasaga beskriver hur praktskeppet Ormen långe byggdes är huvudpersonen just en stävsmed, den formsäkre Torberg Snedhugg.

I stävsmedens arbete ingick troligen också att välja ut de träd som skulle användas vid bygget. I öppen terräng växte knotiga ekar, och de fick vara bas för de delar av skeppet som hade just svängda former. I urskogen kunde man sedan hitta högväxta ekar som behövdes för de långa kölstockarna och bordläggningen.

Det ställdes mycket höga krav på virket. Krav som inte många träd ens under den betydligt ekrikare vikingatiden kan ha levt upp till.
– Från år 1000 till år 1100 minskar den genomsnittliga planklängden med en meter, och bredden minskar med 10 centimeter. Jag tolkar det som att de riktigt fina träden började ta slut, berättar den danske vikingaskeppsexperten Ole Crumlin-Pedersen.

Han är världens främste skeppsingenjör i vikingatida byggteknik. Och det han är mest imponerad av är den fantastiska materialkunskapen. Mest byggdes det i ek, men också i ask och furu. Vart träslag användes efter tillgång, men också till de detaljer som det lämpade sig bäst.

Den fina konsten att bygga klinkbyggda skepp är delvis bevarad i Norden; fortfarande används klinkbyggda allmogebåtar. Men den enastående materialkunskap som skeppsbyggarna hade runt år 1000 har gått förlorad.

Något som har förbryllat är hur dåtidens konstruktörer kunde bygga så komplicerade skepp utan ritningar eller skriftliga instruktioner. Intervjuer med skeppsbyggare i Nordnorge har visat att man strävade efter något slags idealbåt. En arketypisk vikingaskeppsidé som man höll i minnet och försökte efterlikna i verkligheten.

Ole Crumlin-Pedersen har också funnit tecken på modultänkande. I de båtar han undersökt har han funnit att formen hos stäven står i en given proportion till längden på kölstocken. Om en stävsmed fick i uppdrag att bygga ett skepp med en 18 alnar lång köl kunde han omedelbart räkna ut att stävens yttercirkel skulle ha en radie på 6 alnar och en innerradie på 12 alnar. Sådana matematiska förhållanden måste ha gjort det enklare att memorera, planera och bygga ett skepp.

Hoplappat slarvbygge

Nu var inte alla skepp byggda efter konstens alla regler. En del skepp var riktigt illa byggda. Bland de danska fynden kan vi visserligen se utsökt välbyggda skepp, antagligen kungaskepp. De är byggda enbart med nyfällt virke och sällan lagade. Men där finns också de knappt sjövärdiga, klumpigt ihoplappade krigsskeppet. Det byggdes delvis av virke från gamla båtar och reparerades med både nytt och återanvänt virke.

En hypotes är att detta skepp var en del av ett s k ledungssystem. Kungen ställde krav på att stormännen skulle bidra med ett visst antal män, men också med sjödugliga skepp. Det var dock inte skepp som stormännen själva månade om. De såg bara till att de fyllde dåtidens minimikrav.
– För att testa ett skepp lade man det först en vecka i vatten, sedan seglade man ut på öppet vatten. Om båten inte läckte mer än att en man kunde ösa och hålla den flytande ansågs den tillräckligt bra, berättar Ole Crumlin-Pedersen.

Han var den som först insåg hur listigt dåtidens skeppsbyggare klöv ekstockarna för att bättre utnyttja träets hållfasthet (bild 2). Genom att klyva stocken i allt mindre tårtbitar fick man plankor som var lätta och tunna men samtidigt oöverträffat sega.
– Om man slarvar och försöker bygga en kopia av ett vikingaskepp i dag, med sågat och mindre omsorgsfullt utvalt virke, kommer båten antingen inte att hålla eller bli för tung. Något som Ole Crumlin-Pedersen borde veta, efter att ha övervakat ett stort antal experimentbyggen.

Såg syntes inte

I dag sågar vi plankorna, och vi bygger helst i torkat virke. För tusen år sedan använde skeppsbyggarna bara yxa, och de byggde med färskt virke. Den stora fördelen med att inte torka träet är att båten inte ändrar form när den sjösätts. Båten byggs i sin våta form. Det är dessutom bara färskek som kan klyvas bra.

Just klyvningstekniken syns tydligt i årsringarna på framgrävda vrak. Men mycket av dåtidens teknik syns inte, den måste prövas. Det är ett av skälen till att forskarna bygger kopior av dåtida skepp. Ett annat skäl är att testa vattenvägarna.

Det har byggts flera experimentskepp i Sverige som sedan seglats österut. Ett av dem var Aifur, som tog sig från Östersjön till Svarta havet. Frågan var: Vad krävs av ett skepp som ska klara överfarten från Stockholms skärgård till Finska viken, sedan uppför floder och sist nerför floder till Svarta havet?

Den mest slående erfarenheten var att skeppen inte gick att segla alls vissa sträckor i Ryssland. Det finns dessutom tecken på att vattenflödet i de ryska floderna var sämre för tusen år sedan. Vilket skulle betyda ännu sämre farbarhet.

Expeditionsledaren Rune Edbergs överraskande slutsats är därför att man oftare färdades vintertid med häst och släde i Österled. Vikingaskeppet – det som vi i dag ser som den främsta symbolen för vikingarna – var kanske inte så allomfattande trots allt.

En annan hypotes, som räddar den skeppsbundne vikingen, är att de stannade och byggde nya och mer lämpade skepp längs vägen. Små lätta skepp som passade på de grunda, strida floderna kan inte ha tagit många veckor att bygga. Och till skillnad från i dag behövde man inte vänta på att virket skulle torka, eller att båten skulle svälla, eftersom man byggde i färskt trä.

Hur bra seglade de?

Det man framför allt har prövat med de många experimentbåtar som byggts i modern tid är hur väl vikingaskeppet seglar och hur det seglas. Går det alls att kryssa, segla mot vinden, med de råsegel vikingarna använde?

Forskarna är inte helt överens om hur resultaten ska tolkas. Sibylla Haasum vid Sjöhistoriska museet i Stockholm, vars doktorsavhandling heter just Vikingatidens segling och navigation, menar att vikingaskeppen var rätt dåliga på att kryssa, medan Ole Crumlin-Pedersen tycker att försök i Danmark och Norge visar på motsatsen.

Helge Ask, en kopia av ett mindre krigsskepp, byggdes 1991 i Danmark. Skeppet har en toppfart på 15 knop och kan segla 55-60 grader mot vinden. Det är fullt i klass med segelskepp från modern tid.

Enligt Sibylla Haasum var dock seglen så tunga och svårarbetade på framför allt kryss att man hellre väntade på bättre väder. Måste man ta sig mot vinden visar försök med Helge Ask att det går tre gånger så fort att ro rakt mot vinden som att kryssa.

Dåtidens bristfälliga navigationshjälpmedel gjorde det inte heller möjligt att kryssa över öppet hav. Björn Varenius, svensk marinarkeolog, menar att de senaste årens experimentseglingar visserligen inte riktigt ger Sibylla Haasum rätt, skeppen seglade bra, men det betyder inte att de alltid seglade för det.
– För att förstå hur vikingarna seglade måste vi också inse att de inte alls hade samma tidsuppfattning som vi. Det var sällan bråttom.

Det finns gott om beskrivningar i isländska sagor om vikingar som väntade veckor på att vinden skulle bli rätt, utan att för den skull verka frustrerade.

Hissade segel sent

Helt ense är alla dock om att det dröjde märkbart länge innan man alls började segla i Norden. Trots att nordbor bevisligen varit söderut i medelhavsområdet och troligen sett bl a romerska segelfartyg har de inte tagit konsten med sig hem.

De äldsta beläggen på seglande nordiska skepp finns på bildstenar på Gotland och är från 600-700-tal. De äldsta vraken med spår av rigg är från 800-talet, bl a det berömda Osebergsskeppet i Norge, byggt 815.

Den roligaste förklaringen till att seglet lät vänta på sig ger den norske marinarkeologen Arne Emil Christensen:
– Tuffa män ror.

Arne Emil Christensen, som är Norges främsta expert på tidiga vikingaskepp, spekulerar över att äldre vikingar, likt gamlingar i alla tider, förfärades över ungdomen som var för lat för att ro och bara ville låta sig slappt seglas över Atlanten.

Någon slapp segling bjuder dock knappast vikingaskeppen på.
– Det är som att segla med ständigt överhängande gipprisk, säger Björn Varenius, som bl a har seglingserfarenhet från Helga Holm, en kopia av ett av skeppen funna vid utgrävningen utanför Riksdagshuset i Stockholm.

Gippar gör en båt som svänger med vinden. På moderna båtar kan det vara ett obehagligt moment eftersom en okontrollerad gipp innebär att bommen svänger runt med faslig kraft. Att segla med gipprisk betyder att man hela tiden måste vara på alerten.
– Man sitter med 60 kvadratmeter segel som är som fastspikat i båten. Det går inte att bara släppa efter, som man gör på moderna båtar om man tappar kontrollen.

Seglet behövdes inte

Björn Varenius tycker att det ligger något i Arne Emil Christensens resonemang. Men han menar att det viktigaste skälet nog var att seglet från början helt enkelt inte behövdes.

Ole Crumlin-Pedersen är inne på samma linje och pekar också på ett konservativt skäl. Fram till 800-talet hade man utvecklat och förfinat de nordiska skeppen till fantastiska roddfartyg, och det ställdes delvis andra krav på konstruktionen om båten också skulle segla bra, t ex kraftigare köl.

Alldeles tydligt går det också mode i båtar. Liksom bilar i dag är tydliga statusmarkörer var skeppen det förr. Först var det inte status med segel, sedan blev snabbseglande långsmala skepp högsta status. Ett mode som gick hand i hand med hövdingarnas behov och möjligheter.

Den mäktigaste kungen hade också det största skeppet. Han hade det för att visa att han var störst, men han behövde också ett stort skepp för att få rum med sitt stora följe av krigare. Och för att kunna försörja och ge detta följe tillräckligt med mat och ära måste skeppet vara snabbt och kunna besegra andra hövdingar.

Till en början räckte det med att ro till en närliggande vik för att plundra och erövra. Men när de kringliggande stormännen var besegrade och kungen hade skapat ett rike, behövdes ett skepp som kunde användas för att erövra mark ännu längre bort. Därmed behövdes seglande skepp.

När sedan segelskeppen hade utvecklats och förfinats växte rikedomen i Norden, och de nordiska gårdarna växte i storlek och rikedom. Då ökade behovet av handelsskepp. De var högre, tog mer last, men seglade sämre.

Vackra skeppet mitt itu

Det visade sig också att ett snabbseglande långsmalt skepp inte längre var det bästa i en sjöstrid. De nya skeppen kunde från sin högre position helt enkelt kasta ner tunga stenar på det smala skeppet så att detta gick mitt itu.

Efter kristnandet tappade vikingaskeppet helt status. Den medeltida skeppstypen, koggen, tar över. Det finns inte många likheter mellan de större skepp som byggdes år 1000 och de som byggdes år 1500. Inte för att koggen är en tekniskt sett bättre, säkrare eller enklare konstruktion. Det är inte ens så att den lastar bättre än en klinkbyggd motsvarighet. Tvärtom menar många att det nordiska skeppet från 1000-talet representerar en högre standard än medeltidens skepp. Men teknik spelar mindre roll. Koggen var den nya tiden skepp.

Nästa gång vi stöter på det fantastiska vikingaskeppet är det avbildat i ett stadssigill från 1200-talet för hansastaden Lübeck. Koggen, den båttyp som mest förknippas med hansatiden, syntes i många stadssigill, men den mest framgångsrika staden, Lübeck, valde en annan, utdöd, skeppstyp.

Förklaringen kan vara att Lübeck, trots att det egentligen var en ung stad, ville marknadsföra sig som en stad med anor, med förankring i det gamla samhället. Dessutom ville man säkert förknippas med det som vikingar redan då stod för, nämligen dådkraft.

Redan på 1200-talet användes alltså vikingaskeppet som en kliché. Samma roll som det fortfarande spelar.