Smittsammare än hållbart?

Utvecklingen går snabbt mot ett kretsloppssamhälle. Att låta kommande generationer ärva en god livsmiljö tilltalar nog alla. Vi människor lämnar efter oss mängder av organiskt avfall som bearbetat kan gå vidare till jordbruket som behöver växtnäring, fosfor, kalium och kväve.

Regeringen driver utvecklingen framåt med morot och piska. Som morot har bl a använts ”kretsloppsmiljarden”, bidrag till kommunala projekt för ekologisk hållbarhet. Som piska införs år 2000 en skatt på organiskt avfall som inte återanvänds utan deponeras. År 2005 införs dessutom förbud mot sådan deponering. Därför är kommunerna ytterst angelägna om att återvinna allt mer av t ex avloppsslammet från reningsverk. De senaste åren har det svenska jordbruket tagit emot mellan 30 och 40 procent av avloppsslammet. Men miljöhänsyn och smittskydd kan hamna på kollisionskurs.

För samhället är det kostsamt att bli av med organiskt avfall. I dagsläget är organiska restprodukter inget som jordbruket mer än undantagsvis efterfrågar. Handelsgödsel (konstgödsel) är fortfarande billigt. Flera organiska restprodukter har hög halt av vatten, vilket gör transporter och spridning av sådan gödsel kostsam. Livsmedelsbranschen blir mer och mer försiktig med allt som välgrundat eller inte kan oroa konsumenterna. Är böngroddarna och de jordiga morötterna smittfria? Kan jorden till den krukodlade basilikan innehålla salmonella? Finns smittämnen i kommersiell kompostjord? Djurfoder tillförs underliga ”råvaror”, nu senast dioxinhaltig olja i Belgien och i Frankrike avloppsslam.

Ur smittskyddssynpunkt har vi i Sverige ännu inte något regelverk för hanteringen av organiskt avfall. Detta oroar oss som arbetar med smittskydd. Avfallet kan förutom tungmetaller, oorganiska ämnen (nu senast bromerade flamskyddsmedel), läkemedelsrester och antibiotikaresistens också sprida sjukdomsframkallande mikroorganismer. Nya smittvägar skapas mellan djur, människor och miljö. Att spåra sjukdomsutbrott till organiskt avfall som har spridits på jordbruksmark kan vara ogörligt. Utbrottet kan komma åratals efter och uppstå långt från spridningsplatsen. Situationen kan därför bli mycket svårhanterlig när smitta ska bekämpas.

Följden kan bli en ”kretsloppskrasch”, dvs ett sjukdomsutbrott bland människor eller djur som kan leda till en förtroendekris för den moderna kretsloppsarbetet. Förändrade ekosystem, både de som har ändrats på naturlig väg eller av människan, har vid flera tillfällen i historien banat väg för att sjukdomar sprids.

Största kretsloppskraschen

Galna ko-sjukan (BSE) är det bästa eller snarare värsta exemplet på smittspridning när organiskt avfall används i ett kretslopp. Knappast någon annan sjukdom i modern tid har fått sådana omedelbara och långvariga ekonomiska och politiska konsekvenser i främst Europa. Fortfarande pågår i Storbritannien en stor och omfattande utredning om hur forskare och myndigheter har agerat under sjukdomens förlopp och hur bekämpningen av smittan har skötts (se F&F 7/99).

Smittämnet spreds när infekterat köttmjöl, innehållande kadaver, gavs i foder till nötkreatur i Storbritannien. De första korna insjuknade 1985, kulmen nåddes 1992. Till halvårsskiftet 1999 hade drygt 175 000 nötkreatur insjuknat och ytterligare miljontals nötkreatur avlivats och destruerats. Nu är det i det närmaste vetenskapligt belagt att människor som äter infekterade köttprodukter kan smittas. Hittills har fler än fyrtio människor dött, och vid obduktion har man funnit hjärnförändringar som är identiska med BSE. Men inkubationstiden är lång, över tio år.

Även i andra EU-länder har man funnit BSE-smittade kor, både djur som härstammar från Storbritannien och inhemskt smittade. Portugal har därför i dag exportförbud för nötköttprodukter till EU men restriktionerna för Storbritannien är hävda. BSE har dock aldrig påvisats i Sverige.

Kretsloppets nyaste smitta

Mikroorganismer är fantasifulla. Hos många förändras ständigt förmågan att orsaka sjukdom eller uthärda påfrestningar i miljön. I Sverige har under de senaste årtiondena upptäckts i genomsnitt tre nya smittämnen per år hos djur och sex hos människor.

Ett av nytillskotten är EHEC. Med början hösten 1995 har 70-150 personer årligen insjuknat i Sverige. Sjukdomen kan vara mycket allvarlig och har lett till dödsfall utomlands. De smittade drabbas främst av blodiga diarréer, svåra buksmärtor och ibland njurskador. Många sjuka kräver intensiv sjukhusvård för att överleva, antibiotika hjälper inte. Bakom utbrotten står en typ av kolibakterie (en vanlig tarmbakterie), som tillverkar ett kraftfullt gift. Hur smittan bäst ska bekämpas vet vi ännu inte (se F&F 2/99).

Kor utgör en viktig reservoar för smitta. Men även andra djur som får och svin kan bära smitta. Djuren bär på bakterierna i tarmkanalen och kan föra smittan vidare till människor utan att själva bli sjuka. Oron för smitta har varit stor och gett upphov till många nya rutiner i vårt land inom djurhållning och slakt. Barngrupper tas t ex inte längre emot på mjölkgårdar utan speciella försiktighetsåtgärder. Även människor kan bära smitta utan att själva vara sjuka.

EHEC-bakterien är ovanligt tålig. Den överlever länge i miljön och smittar i ovanligt låga doser, tio bakterier kan räcka. Den kan sprida sig till nya besättningar av nötboskap – och människor – genom bl a infekterat vatten eller gödsel och avloppsslam som sprids på jordbruksmark. Människor smittas av varandra eller direkt via kontakt med smittade djur, via konsumtion av opastöriserad mjölk eller infekterat kött och via vatten eller grönsaker som förorenats av infekterad gödsel.

I Sverige har sjukdomsfallen varit spridda och smittkällorna svåra att spåra. Utomlands har stora utbrott förekommit. I Japan, t ex, insjuknade 9 000 människor efter att ha ätit böngroddar, förorenade av vatten.

Förr gick det ju bra

Stallgödsel, latrin och organiskt hushållsavfall har använts som jordförbättringsmedel lika länge som jordbruk har bedrivits. Men gödsel från de egna djuren spreds tidigare bara på gårdens marker, och den geografiska rörligheten bland såväl djur som människor var, till skillnad från nu, starkt begränsad. En betydligt sämre hygienisk standard än den vi har i dag accepterades förr, medellivslängden var kortare och många infektionssjukdomar som vi nu har utrotat eller har kontroll över spreds tämligen fritt.

I dag kan både stallgödsel och avloppsslam transporteras långa sträckor innan det hamnar på åkern. Människor reser också mer och mer. Jämfört med situationen för djur har vi därför mycket sämre kontroll på vilka smittämnen som följer med resenärerna hit. Kanske är det dags att återuppliva de gamla kolerakarantänerna? Skämt åsido – vi måste räkna med att för Sveriges del mer ovanliga smittämnen förekommer i organiskt avfall.

Möjligheterna att kontrollera djur och djurprodukter har också i många fall minskat genom globaliseringen och EU-medlemskapet. Sannolikt är vi på väg mot ännu öppnare gränser, och en sådan vision av fri handel uppskattas inte av smittskyddet.

Odling och djurhållning sker delvis i nya former och med nya risker. I Sverige ökar t ex andelen ekologiskt producerade livsmedel vilket också kan öka smittriskerna. Djuren går mer utomhus. Det ger dem naturligare levnadsbetingelser men ökar kontakterna med vilda djur – och deras eventuella smitta.

20 miljarder kr och 10 miljoner grisar

I Mellaneuropa har stora utbrott förekommit av svinpest. En smittkälla har varit vildsvin som spridit svinpest till tamsvin efter att ha smittats av bl a matavfall. Nu finns vildsvin också i Sverige, cirka 10 000 vilda djur.

Svinpest påvisades senast 1944 i Sverige. Nederländerna drabbades hårt år 1997. Över 10 miljoner grisar, både i smittade och osmittade besättningar, avlivades och oskadliggjordes av smittskyddsskäl. Bekämpning och exportrestriktioner kostade nära 20 miljarder kronor!

Svinpest är en mycket allvarlig djursjukdom. I Sverige liksom i många andra länder kontrolleras den med epizootilagen, en lag som kräver långtgående insatser för att bekämpa sjukdomar. Oftast slaktas hela besättningar och spärrzoner upprättas. Smittan, ett s k pestivirus, är mycket motståndskraftig och klarar t ex kallrökning, torkning och nedfrysning. Människor smittas inte men kan sprida virussmittan vidare, t ex med avföringen efter att ha ätit infekterat kött.

I Jordbruksverkets regelverk finns sedan några år strikta bestämmelser om att koka allt matavfall som ska bli foder till svin och höns. En av de främsta anledningarna till koktvånget är just risken för svinpestsmitta.

Dispens för snusk

När reningsverken infördes vid 1900-talets mitt var det kanske främst för att bryta smittkedjan för flera besvärliga sjukdomar. I reningsverken anrikas smittämnen från avloppsvatten i slammet. I början lades avloppsslammet på speciella platser. De senaste åren sprids 30-40 procent på jordbruksmark. Innan det läggs på åkern rötas det vanligen (bryts ner utan syretillförsel) eller lagras så att halterna av bakterier och virus minskar något men kontrolleras inte på sitt innehåll av smittämnen.

I vissa fall sprids slam på jordbruksmark från avloppsverk och trekammarbrunnar utan att ha behandlats. Att sprida obehandlat slam rekommenderas inte av oss inom smittskyddet, inte ens om slammet sprids på grödor som inte ska bli livsmedel eller foder, t ex energiskog (salix). En salixodling är ett populärt tillhåll för fåglar och vilt som kan föra smitta vidare till betesmarker och djurstallar.

Grannländerna mycket strängare

I Naturvårdsverkets författning om hur slam får spridas och i överenskommelsen mellan Naturvårdsverket, Vatten- och Avloppsverksföreningen och Lantbrukarnas Riksförbund är det främst problemet med tungmetaller och oorganiska ämnen som berörs. Med stöd av denna överenskommelse och de ökade halterna av bromerade flamskyddsmedel (se F&F 1/97) beslöt Lantbrukarnas riksförbund, LRF, i oktober 1999 att avloppsslam tills vidare inte ska spridas på jordbruksmark. Smittaspekterna berörs i överenskommelsen endast indirekt genom kravet att slammet ska myllas ner i jorden.

I andra länder är man betydligt strängare. I Danmark och Norge, t ex, måste allt organiskt avfall hygienbehandlas och analyseras innan det sprids på åkermark. Det får t ex inte innehålla salmonella eller parasitägg. Materialet måste plöjas ner och täckas innan åkern sås, om klövdjur ska vistas på marken. Förhoppningsvis kommer Sverige att få liknande krav på organiskt avfall. I flera länder finns stränga restriktioner om hur organiskt avfall får spridas. Det bränns ofta eller används i t ex betong.

Ekologiska odlare använder inte avloppsslam, eftersom den europeiska KRAV-moderorganisationen inte tillåter det.

Biogas och myllrande våtmarker

När organiskt avfall rötas bildas biogas (rötgas). Biogas kan användas som fordonsbränsle och rötresterna avsättas till jordbruket efter värmebehandling. I dag finns nio stora biogasanläggningar i Sverige. Fler är att vänta. Dessa anläggningar rötar gödsel med avfall från slakterier, hushåll, restauranger, livsmedelsindustrin, garverier m m. Merparten smittämnen minskas genom att rötresterna upphettas till 70°C i 60 minuter. Men vissa smittämnen som prioner, bakteriesporer och värmetåliga virus påverkas inte. Dessa orsakar dock med dagens sjukdomsläge inga kända problem i Sverige.

För att förbättra kvävereningen av det avloppsvatten som återstår när slammet är avskilt har man vid några reningsverk anlagt våtmarker. Bakterier i våtmarken omvandlar växtnäringskvävet i vattnet till vanligt luftkväve. Trots rening finns i avloppsvattnet en stor mängd mikroorganismer. Man räknar t ex med att salmonella alltid finns i avlopp från samhällen med fler än 5 000 invånare. I våtmarken späds inte avloppsvattnet ut som i t ex en sjö.

Dessa våtmarker blir en attraktiv miljö för många djur och insekter, Ibland används de också som strövområden. Det ökar riskerna för att djur och fåglar smittas när de kommer i kontakt med vattnet och för att smittan sedan förs vidare till människor och tamdjur.

Ett halvår till smittfri urin

De växtnäringsämnen som lämnar människokroppen gör det till stor del i urinen, cirka 70 procent av kvävet och 50 procent av fosforn. Toaletter som sorterar urin och avföring var för sig underlättar att ta tillvara näringsämnena i urinen. Gödningen till sjöar och vattendrag minskar då jämfört med vanliga avloppssystem.

Men fortfarande finns problemen kvar att lagra, transportera och sprida urinen på jordbruksmark. Urin innehåller vanligtvis mycket låga halter av mikroorganismer. Men även i en väl fungerande källsorterande toalett blandar sig litet avföring med urinen. Om inte inblandningen blir alltför stor stiger pH i lagringstanken till ca 9 och fler-talet mikroorganismer avdödas, t ex EHEC och salmonella. Ju högre pH är, desto fler smittämnen dör.

För att urinen ska bli acceptabel från smittskyddssynpunkt rekommenderas att den lagras sex månader efter sista tillförseln. Men bindande regler saknas.

Kompostkonst

Hushållsavfall komposteras vanligen i slutna kärl. Viktigt är att möss, råttor, rävar, fåglar och andra djur inte kan komma åt innehållet eller gnaga sig in i kärlen. För att mängden bakterier ska bli acceptabel krävs tillräckligt hög temperatur under tillräckligt lång tid i hela kompostmaterialet. För detta behövs balans mellan kol och kväverikt material, lämpligt pH och fukthalt samt att komposten blandas om ordentligt flera gånger.

För att avdöda en vanlig parasit som Toxoplasma, som är vanlig hos katter, krävs värme – minst 65 °C. Så hög temperatur kan vara svår att uppnå i hela komposten. Parasiten kan sedan överleva länge i miljön, t ex om komposten sprids i trädgårdslandet. Smitta kan då tänkas ske till människor med jordiga grönsaker. De flesta smittade blir inte sjuka. Utsatta är människor med nedsatt immunförsvar och gravida kvinnor som riskerar att få allvarliga skador på sina foster.

Hållbarare övergång

För samhällsutvecklingen behövs ett kretslopp av organiskt avfall, men inte på vilka villkor som helst. Följden av ett sjukdomsutbrott som kan spåras till kretslopp av biologiska restprodukter kan leda till en förtroendekris som avsevärt försvårar övergången till – ett hållbart – kretsloppssamhälle.