Förtroendet…

…för Sveriges forskare är fortsatt högt. En nylig Sifoundersökning som vände sig till 16-åringar och 70-åringar fann att 55 procent av tonåringarna och hela 67 procent av pensionärerna har ganska eller mycket stort förtroende för forskare. I båda åldersgrupperna säger endast 2 procent att de saknar förtroende.

I samma undersökning möts sjukvården av ganska eller mycket stort förtroende av 60-70 procent. Politiker råkar alltid illa ut i generella frågor av detta slag och omfattas av ganska eller mycket stort förtroende av 8-9 procent. Nära en tredjedel av 70-åringarna anger att de inte har något förtroende alls för politiker.

Intressant nog blir bilden en annan när samma personer tillfrågas om vem som bör ha mest inflytande över forskningens inriktning. Visserligen är det bara 3-4 procent som säger att politiker och samhällsrepresentanter ska ha det största inflytandet, men 40 procent av 70-åringarna och hela 54 procent av 16-åringarna anser att politiker respektive forskare ska ha lika stort inflytande.

Dessa resultat tyder på insiktsfullhet. För på en övergripande nivå, när det gäller statliga medel, måste det rimligen vara just politiker som fördelar penningpåsarna och även pekar ut nya fält som är väsentligare från samhällssynpunkt än inomvetenskapligt. Även i många av de organ som beslutar om forskning på projektnivå finns såväl riksdagsledamöter som företrädare för näringsliv och organisationsväsende – en maktdelning som i allmänhet uppskattas av de forskare som deltar i beslutsprocessen. Självklart är det forskare som är bäst skickade att bedöma kvalitetsnivån i forskningen – både de projekt som föreslås och de som utvärderas i efterhand – men det är också angeläget att forskningen har vägar att tillgodogöra sig erfarenheter och behov från världen utanför universiteten.