Sanningen om Dinosauriernas död

Att nya fynd i ett slag kan förändra vår bild av livets historia visar de senaste två årtiondenas forskning om dinosauriernas död. Många torde redan känna till historien: År 1980 presenterade Nobelpristagaren i fysik Luís Alvarez och hans son geologiprofessorn Walter Alvarez hypotesen att dinosaurierna dog ut på grund av att en tio kilometer stor himlakropp kolliderade med jorden för 65 miljoner år sedan, vid tiden för övergången mellan de geologiska perioderna krita och tertiär.

Himlakroppen dundrade in mot jorden med en hastighet av 100 000 kilometer i timmen, och vid kollisionen kastades ett gigantiskt stoftmoln upp i atmosfären och inhöljde jorden i mörker under minst ett år. Växtligheten förtvinade, näringskedjor kollapsade och det näst största massutdöendet av djurarter i jordens historia var ett faktum.

Dinosauriernas plötsliga försvinnande från jorden efter 150 miljoner år av dominans hade under 1900-talet gett upphov till åtskilliga spekulationer i den geologiska litteraturen. Forskare skyllde utdöendet på råttor som åt upp dinosauriernas ägg, virusattacker, klimatförändringar, vulkanutbrott, besök av utomjordingar . . .

Luís Alvarez gör entré

Egentligen var det väl ingen som trodde att vi någonsin skulle få veta orsaken till dinosauriernas mystiska försvinnande. Ända tills fysikern Luís Alvarez blandade sig i diskussionen. Han kunde visa att just vid den nivå i den geologiska lagerföljden där de djur som är typiska för perioden krita dör ut, så påträffas över hela världen ett tunt lager av aska som är rikt på iridium, ett grundämne som är tiotusenfalt mer koncentrerat i meteoriter än i vanligt jordiskt berg.

En strid ström av böcker har det senaste åren skrivits om dinosauriernas död. Nyligen har två böcker getts ut av Cambridge University Press. Den ena är skriven av Vincent Courtillot, en högt uppburen geolog i Frankrike, vän till Claude Allegre, den franske geokemisten och forskningsministern, som också skrivit förordet. Courtillots bok är trevligt skriven och sympatisk. Han argumenterar i boken att dinosaurierna dog ut på grund av den omfattande s k Deccan Traps-vulkanismen som ägde rum i nordvästra Indien under några miljoner år samtidigt som dinosaurierna dog ut.

Courtillot tillstår att ett stort asteroidnedslag inträffade för 65 miljoner år sedan, men menar att himlakroppen enbart var pricken över i som fullbordade vulkanismens skadeverkningar: förkylningen som släckte den svårt aidssjukes liv. Courtillot visar att samtliga de fem största massutdöendena som vi känner till i jordens historia sammanfaller med liknande omfattande vulkanism som den i Indien när dinosaurierna dog ut. För Courtillot är vulkanism liemannen som återkommande hemsöker jordens djurliv.

Den andra boken är av vetenskapsjournalisten Charles Frankel. Den är skickligt och spännande skriven men andas en närmast religiös förkunnelseanda. Frankel slukar Alvarez idé med hull och hår och ger inget utrymme för brister i hypotesen. De forskare som kritiserat Alvarez hypotes förbigås med tystnad. Frankel pläderar för att samtliga de fem stora massutdöendena beror på himlakroppskollisioner, trots att iridiumrik lera har hittats bara vid krita-tertiärgränsen.

Vem hade rätt?

Är då inte frågan om dinosauriernas utdöende redan avgjord? Låt mig ge ett högst personligt svar på den frågan. I den första artikeln i min doktorsavhandling för snart 20 år sedan kritiserar jag Alvarez hypotes och tar ställning för vulkanismhypotesen. Jag hade utgått bland annat från att de s k gränslerorna mellan krita och tertiär är anrikade inte bara i iridium utan även i andra ämnen, exempelvis arsenik, vilka mycket väl kan ha vulkaniskt ursprung men som inte är anrikade i meteoriter. Iridium finns i högre halter på mycket stora djup i jordens inre, och i början på 1980-talet var det många som trodde att en dittills okänd typ av vulkanutbrott, som hämtade sin magma från ovanligt stora djup, dödade dinosaurierna. Många forskare pekade också på sammanträffandet i tiden med Deccan Traps-vulkanismen i Indien.

Men just som min artikel hade publicerats hittade forskare i USA så kallad chockad kvarts i krita-tertiärgränslerorna. Chockad kvarts kan enbart bildas vid himlakroppsnedslag, och jag förstod att jag hade satsat på fel häst.

Jag träffade senare Luís Alvarez, och trots att jag fortfarande till en viss del var skeptiker bjöd han in mig att arbeta i hans forskargrupp i Berkeley. Under den senare delen av min doktorandperiod och under tiden hos Luís Alvarez fick jag tillfälle att sätta mig in i och noga utvärdera de olika bevisen. Med egna ögon har jag på hundratalet platser på jorden studerat spåren efter asteroiden som skapade så stor förödelse för 65 miljoner år sedan. Från att ha varit skeptiker tror jag i dag bestämt att Luís Alvarez scenario i sina väsentliga, centrala delar är korrekt. För mig är det lika självklart att detta har hänt som att andra världskriget har ägt rum.

Polarisering mellan två läger

Under några år i början på 1980-talet var bevisen för eller emot Alvarez himlakropp få, och intuition bestämde olika forskares ställningstagande i debatten. Det var vetenskapligt sett fullt legitimt att anta att iridiumet lika väl kunde härröra från vulkanism. En kraftig polarisering uppstod bland världens geologer. Följeslagare till Luís Alvarez publicerade en ström av artiklar där man pekade på olika mer eller mindre rimliga stöd för Alvarez hypotes. Luís Alvarez själv fick i vissa kretsar närmast en ställning som guru. Fundamentalistiska lärjungar till Alvarez vägrade att ens resonera om sin hypotes. Alla fakta som stred mot hypotesen viftades bort. Inte blev det bättre när Luís Alvarez offentligt dömde ut alla paleontologer som varandes frimärkssamlare snarare än vetenskapsmän. Många skeptiskt sinnade forskare attraherades av den litet mer försiktiga hållningen bland dem som opponerade mot Alvarez.

Men allteftersom den vetenskapliga processen rullade vidare framkom det mer och mer data som obevekligen visade att Luís Alvarez och hans skara av hänförda, icke-resonerande, rabiata lärjungar faktiskt hade rätt. Det var fynden av chockad kvarts i krita-tertiärgränslerorna över hela jorden och upptäckten av den 65 miljoner år gamla, gigantiska kratern Chicxulub på Yucat‡nhalvön som satte spiken i kistan på vulkanismteorin. I dag finns det knappast någon seriös forskare som ifrågasätter att iridiumet i gränsleran härrör från den största himlakropp som vi vet träffat jorden de senaste 600 miljoner åren.

Klyftan syns ännu

Trots detta lyser den ursprungliga polariseringen igenom än i dag. Courtillot var tidigt en av anförarna bland vulkanismförespråkarna. Få av de forskare som i början på 1980-talet stod på barrikaderna för vulkanismhypotesen har helt ändrat uppfattning. En del, bl a Charles Officer som var den främste av vulkanismförespråkarna, har så hårdnackat hållit fast vid sina ursprungsteorier att det hela har utvecklats till en mänsklig tragedi. Hans argument till försvar för vulkanism har efter hand blivit så absurda att forskarsamfundet tagit avstånd från honom.

I stället för att backa och erkänna att de hade fel, så fortsätter de ivrigaste vulkanismförespråkarna att försvara sin hållning. I en del fall handlar det om oförmåga att sätta sig in i den bevisning som finns. Men det handlar också om prestige och om att rädda sina karriärer eller sin ära. Courtillot väljer en i och för sig rimlig väg. Han försöker finna en syntes mellan sina ursprungliga observationer och tankar och den kunskap vi i dag har om Alvarez himlakropp. De fundamentalistiska anhängarna till Luís Alvarez, å andra sidan, har från triumfens piedestal i en del fall kunnat bli mer ödmjuka. Men minst lika vanligt är att de nu, som i Frankels bok, likt segrarna i ett krig kan skriva historien ostört och helt utifrån sina egna perspektiv. Frankels bok påminner mig om en ortodox Alvarezanhängare som hävdade att om man inte hittar iridium och chockad kvarts vid någon av de andra massutdöendenivåerna så beror det på att iridiumet och kvartsen lösts upp och försvunnit. Dvs att teorin är korrekt vare sig man hittar stöd för den eller inte!

Problemet med båda böckerna är att de inte tillräckligt klargör vad som är obestridda fakta och vad som är hypoteser och spekulation. Att ett himlakroppsnedslag ledde till att omkring 75 procent av de ryggradslösa skalbärande djurarterna i havets ytvatten dog ut för 65 miljoner år sedan anser jag ställt utom rimligt tvivel. Den som inte tror mig får ta sig till exempelvis Stevns Klint söder om Köpenhamn där man i kustklipporna kan se hur havslevande djur från krita frodades i all välmåga ända tills exakt den tidpunkt när den iridiumrika askan avsattes. Den statistiska sannolikheten för att dessa två signaler skulle sammanfalla i lagerföljden av en ren slump är försvinnande liten.

Och dinosaurierna, då?

När det gäller frågan om dinosauriernas död är svaret dock inte lika enkelt som för de havslevande ryggradslösa djuren. Dinosaurieben är så sällsynta i lagerföljden att det är svårt att säga exakt när de dog ut i förhållande till det iridiumrika lagret. Vi vet bara att de försvann ungefär när den iridiumrika leran avsattes, kanske några hundratusen år före eller efter. Större precision är just nu inte möjlig.

Men även detta är ett häpnadsväckande sammanträffande om man betänker att dinosaurierna hade funnits i 150 miljoner år och att iridiumlagret förefaller att vara unikt i en lagerföljd som omfattar 600 miljoner år. Låt oss göra en analogi. Antag att nio politiker ur ett visst parti skjuts till döds under ett veckoslut. I samtliga fall kan vi binda en viss terroristgrupp till mordet. En tionde politiker från samma parti försvinner spårlöst och mystiskt ungefär samtidigt som de andra. Kanske försvann han redan under torsdagen före helgen, kanske under helgen som de andra, kanske på måndagen. Även om vi inte kan dra någon säker slutsats, är det ändå rimligt att tro att den tionde politikerns försvinnande har samma orsak som de övrigas.

När det gäller de fyra andra stora massutdöendena i jordens historia så menar jag att det ännu inte finns några entydiga bevis för vad de beror på. Dessa utdöenden inträffade längre tillbaka i tiden och sedimenten är sämre bevarade, vilket gör det svårare att göra detaljerade rekonstruktioner. Courtillots och Frankels böcker kommer att ytterligare sporra forskarna att försöka lösa gåtan bakom dessa händelser.

Det intressanta är att se hur forskare ur båda lägren än i dag arbetar. De försöker bevisa det scenario de tror på. Få strävar efter att förbehållslöst finna sanningen, må den vara vilken som helst. Domarna i kampen är de geologer, geofysiker och paleontologer som sysslar med andra vetenskapliga frågor, de som någorlunda oberoende och utan att riskera sin prestige kan värdera kvaliteten på data från de stridande grupperna.

Birger Schmitzs forskning om massutdöenden har finansierats av bl a naturvetenskapliga forskningsrådet.