En evolutionär drivfjäder?

Om man som biolog får en inbjudan att skriva om lycka som evolutionär kraft – vad gör man då? Börjar med att försöka ta reda på vad lycka är? God idé, eftersom lycka sannerligen inte är ett begrepp som brukar användas eller diskuteras inom biologisk forskning.

I Nationalencyklopedins ordbok får man veta att lycka är ett ord som vi för hundratals år sedan hämtade från tyskan och som kan betyda ganska många olika saker. Den definition på lycka som förefaller passa bäst i sammanhanget lyder så här: ”(varaktig) känsla av djup glädje och tillfredsställelse betingad av grundläggande förutsättningar i själva livssituationen”.

I min bokhylla står emellertid också en annan utomordentligt nyttig bok, The Devil’s Dictionary av Ambrose Bierce. I den brukar det vara lönt att leta efter tänkvärda definitioner, och även den här gången blev det napp: lycka är ”en angenäm känsla som framkallas av åsynen av andras olycka”. Man måste säga att båda definitionerna innehåller ett visst mått av kännedom om människan. Lycka betingas alltså av livssituationen. Men varför framkallar vissa situationer i livet den speciella känsla som kallas lycka? Och kan man tänka sig motsvarande situationer hos andra varelser än människan?

Lyckan kommer, lyckan går

Alla nu levande varelser – från den oansenligaste bakterie till den väldigaste blåval – härstammar i rakt nedstigande led från det fåtal bland sina föregångare som hade tillräckligt goda egenskaper för att lyckas sätta avkomlingar till världen. Att fortplanta sig är visserligen den naturligaste sak i världen, men trots detta något som långtifrån alla klarar av.

Att lyckas överleva tillräckligt länge är en grundläggande förutsättning. Det gäller exempelvis att å ena sidan undkomma rovdjur och parasiter och att å den andra klara av att skaffa föda till sitt eget uppehälle. Det gäller vidare att ha tur och inte råka ut för någon allvarlig olyckshändelse.

Hos många av de organismer som är uppdelade på två kön och bedriver sexuell fortplantning tillkommer, som kulmen på prövningarna, att individen måste orka lägga beslag på tillräckligt rikliga resurser för att i knivskarp konkurrens framstå som en önskvärd kompanjon i det riskabla, konfliktfyllda och energikrävande projekt, som all fortplantning utgör.

Tack vare sina ovanligt finjusterade reaktionsmekanismer, sinnesorgan och system för informationsbehandling, plus en rejäl portion tur, kommer dock några få individer i ett bestånd att lyckas alstra avkomlingar som i sinom tid ger upphov till en ny generation av avkomlingar – och så vidare. Därmed har de tryggat sig en plats i den genetiska eftervärlden. För en individs framgång i det avgörande hänseendet, nämligen överföring av genetisk information till en ny generation, är det sammanfattningsvis av största betydelse att finnas på rätt plats vid rätt tidpunkt. Den som hamnar fel i tid och rum riskerar att dö utan att ha efterlämnat något som helst genetiskt äreminne – ett livsöde som delas av det stora flertalet.

Lyckliga bakterier och blåvalar

Hur uppfattar en bakterie om den befinner sig på rätt plats vid rätt tidpunkt? Nödvändig information för att kunna bedöma läget får den genom sina receptorer. De avläser surhetsgrad, temperatur, tillgång till näring och åtskilligt annat som den lilla varelsen kan vara betjänt av att veta. Om ett eller flera av dessa mätvärden är otillfredsställande, innebär detta en tydlig vink om att det är dags att ge sig iväg och leta upp en bättre omgivning.

Men vad gör bakterien när kemin känns rätt? Inte ett dyft. Här är gudagott att vara, skulle den sannolikt utbrista, om den kunde. Den skulle spara in på drivmedlen och ägna alla sina krafter åt den primära uppgiften att dela sig och sålunda hörsamma anmaningen från högsta ort att uppfylla jorden. Den vore en ”lycklig” bakterie – en mikroskopisk version av tjuren Ferdinand i skuggan under sin korkek.

Som bakterien, så ock blåvalen. Där krillen står gles, där friden jämt och ständigt störs av bullret från båtmotorer, där det saknas kamrater att umgås med och kanske kurtisera – där väntar valen inte längre än nödvändigt. Med hunger, rädsla och brånad i varierande proportioner simmar den iväg sökande efter en gynnsammare position.

Kanske hittar den sitt valparadis. Väl där är letandet slut. Den är troligen inte medveten om sin lycka i den bemärkelse som en människa skulle vara det. Inte heller torde den i sitt rikhaltiga ordförråd ha en ljudyttring, som i konversation med andra blåvalar skulle kunna översättas med lycka. Osvuret är dock bäst, när det gäller så rikt begåvade varelser som valar.

Hur som helst beter sig valen som en höggradigt makroskopisk Ferdinand: den stannar där den är, eftersom inga tecken tyder på att dess personliga välgång skulle främjas av att den gav sig iväg någon annanstans. Den simmar lugnt, titt som tätt i akustisk kontakt med sina kamrater och med munnen full av havets läckra små kräftdjur.

Människan gör kanske inte så många viktiga saker som inte har sina motsvarigheter hos andra djur – men hon pratar onekligen mer om dem än alla andra. Det finns skäl för uppfattningen att vårt sofistikerade språk och vår förmåga att abstrahera är de psykiska talanger som tydligast särskiljer oss gentemot andra arter. Vi har därigenom fått ett redskap, som kan användas för kommunikation och inte minst påverkan.

Något som motsvarar det mänskliga språket förekommer knappast ens hos dem av våra medarter, som liksom vi har utrustats med avancerad social intelligens och som kan tillskrivas ett slags medvetande, låt vara troligen mycket olikt vårt. ”Hur är det att vara en fladdermus?” lyder i översättning titeln på en text av den amerikanske filosofen Thomas Nagel, som efter mångsidigt grubbel kommer fram till att svaret på den frågan är principiellt oåtkomligt för oss. Undras om vi någonsin kommer att kunna tränga in under skinnet eller snarare hjärnhinnan hos någon annan art än vår egen? Skulle kanske begreppet lycka då bli åtkomligt för evolutionsbiologisk analys?

Känslor som motorer och bromsar

Att det är svårt eller omöjligt att tillskriva djur förmågan att uppleva lycka betyder emellertid inte att djur inte kan befinna sig i eller aktivt uppsöka sådana situationer som hos varje frisk människa skulle framkalla just lyckokänslor. Man kan utgå från att det i en ödlas, en örns eller en babians kropp kan pågå ungefär samma fysiologiska processer som i en människas kropp förknippas med och beskrivs som lycka. Det kan röra sig om hormonella förändringar som styr vad som kanske kan kallas individens känsloläge och som påverkar dess mottaglighet för utifrån kommande impulser. Känslo- eller stämningsläget fungerar som ett slags klangbotten för sådana stimuli.

Känslor som kättja, svartsjuka, avund, övergivenhet, skräck, vrede och törst fungerar som indikationer på att det är dags att handla. Även om ödlors, örnars och babianers beteende kanske inte bäst beskrivs och tolkas i dessa och liknande termer, befinner sig dessa djur otvivelaktigt då och då i situationer, där de reagerar precis som människor gör när de är rov (ett tänkvärt uttryck!) för sådana känslor. Sinnesorgan rapporterar om läget inuti eller utanför kroppen, hjärnan hanterar inkommande information. Hormonkörtlar slås på, signaler i form av synliga kroppsliga förändringar, ljud och lukter sänds till bestämda eller obestämda mottagare, extremiteternas muskler får tillsägelse att börja arbeta. Sök efter en partner, jaga bort rivalen, attackera rovdjuret som hotar ungarna, hamstra, ät och drick, briljera – gör något, för tusan!

Och efteråt: ”enter energy saving mode”, mättnad, tillfredsställelse, belåtenhet, viloläge, skurar av kemiska signaler som vi har programmerats att uppfatta med behag eller vällust. Lycka, kanske -antingen du är en tämligen medveten människa eller en tämligen omedveten markatta.

Den människa som gjort något som skadar henne själv får däremot en kemisk signal som avläses som obehag. Det dåliga samvetet slår till om du har gjort något som försvagat ditt sociala nätverk. Du har kanske svikit en kompis, lurat en släkting, ställt till det för dig på ett eller annat sätt. Dags för socialt reparationsarbete, för annars är dina framtidsutsikter dystra. Ensam är svag.

Psykets barometer

Som vanligt måste vi komma ihåg att varje art här på jorden har sina speciella egenskaper. Men icke desto mindre är alla, inklusive Homo sapiens, elever som utexaminerats från samma skola, nämligen livets hårda. Strukturer, livsprocesser, beteende och reaktioner har fått sin varierande utformning till följd av att somliga individer med vissa ärftliga anlag oftast har haft lite större framgång med sin fortplantning (avkastat lite högre ränta) än andra individer med andra anlag.

I grund och botten är det ju en och samma process, nämligen det naturliga urvalet, dvs den ojämlika framgången med fortplantningen, som har lett fram till alla de sällsamma, komplicerade och ändamålsenliga företeelser som det vimlar av i vår omgivning. Nattflyets superkänsliga luktorgan, flyttfågelns fantastiska förmåga att navigera eller din egen formidabelt komplexa hjärna har utformats genom otaliga omgångar av planlöst men effektivt urval. Om de individer som har klarat ekluten och varit relativt framgångsrika i att skicka sina arvsanlag vidare till ännu en generation inte varit lyckliga, har de i vart fall varit lyckosamma.

Ett nyckelord är relativ. När allt kommer omkring, gäller det inte att vara smart, stark, frisk, rik och vacker, utan att vara smartare, starkare, friskare, rikare och vackrare än de andra. Det är därför som den cyniska lyckodefinitionen i The Devil’s Dictionary inrymmer ett mått av sanning. Konkurrens är nämligen den evolutionära anpassningsprocessens viktigaste motor. Den enes död kan faktiskt vara den andres bröd.

Olika individers utsikter att klara sig i den evolutionära kapprustningen är starkt varierande. Om inkommande signaler visar på ogynnsamma betingelser i omvärlden, då är det ofta dags för motåtgärder, kanske i form av förflyttning till någon annan plats, där konkurrensen om livsviktiga tillgångar inte är lika mördande som här och nu.

För att både kunna sätta fart på kroppens motorer och bromsa dem måste känslorna fungera som instrument för att övervaka situationen. Negativa känslor dominerar när något inte är bra och det sålunda är dags att sträva efter en förändring. Positiva känslor signalerar däremot att status quo bör eftersträvas. De förknippas hos oss människor med lyckliga omständigheter som exempelvis harmoniska relationer med nära och kära, hälsa, avsaknad av smärta och oro, kontroll över läget genom god information, tillfredsställande social status, större välstånd än omgivningen och säker förankring i det sociala nätverket.

Alla dessa faktorer ska helst ligga på nivåer som överträffar eller i varje fall inte understiger dem som uppnåtts av övriga individer i kretsen. I jämförelse med sina motsatser befrämjar de individens relativa fortplantningsframgång. När någon eller flera av dessa faktorer är negativa, känner vi oss olyckliga, men när de är positiva, dominerar den konstellation av känslor som tillsammans uppfattas som lycka.

”Jag vill bara sitta här och lukta på blommorna och ha det lugnt och skönt . . .”