Ett brev till regeringen…

…skrev Kungl. Vetenskapsakademien i somras. Det handlade om den svenska forskarutbildningen, som på de flesta plan står sig bra i internationell jämförelse men som också har tydliga brister.

I förhållande till befolkningens storlek utbildar vi färre forskare än i flera jämförbara länder. Detta är allvarligt eftersom behovet kommer att stiga kraftigt under de närmaste tio-femton åren. Dels går 40-talsgenerationen i pension, dels byggs högskolan ut. Dessutom behöver andelen forskarutbildade höjas bland lärare i både högskolan och gymnasiet, liksom i näringsliv och förvaltning. Särskilt bekymmersamt är läget inom naturvetenskap.

Den svenska examensstrukturen är dåligt anpassad till vad som gäller i andra länder. Varken magister- eller licentiatexamen ansluter till den internationella normen. Akademien skriver att på sikt bör en treårig kandidatutbildning följas av en tvåårig mastersutbildning, som i sin tur följs av en treårig doktorsutbildning. Det är f ö anmärkningsvärt att 1969 års forskarutbildningsreform, som bl a syftade till kortare studietider, ännu inte är helt genomförd.

Vetenskapsakademien påpekar även att Sverige faktiskt ligger under genomsnittet för jämförbara länder vad gäller både att rekrytera kvinnor till forskarutbildning inom bl a teknik-fysik-matematik och att behålla dem fram till doktorsexamen.

Vidare är både den nationella och den internationella rörligheten ”oroande låg”. Alltför få doktorander tillbringar en tid utomlands, utan tenderar i stället att stanna under hela sin utbildningstid vid det svenska universitet där de en gång tog sin grundexamen.

Detta är kloka synpunkter, och den omfattande rapport som åtföljde brevet kommer säkert att studeras noga både på centralt håll i huvudstaden liksom bland ledningarna för landets universitet och högskolor.