Med jobb vågar vi föda

Svenska kvinnor föder i snitt 1,5 barn. Det är den lägsta nivån i vårt land under hela 1900-talet. Trenden har under de senaste hundra åren stadigt pekat neråt: tidigare bottennoteringar var 1,6 barn per kvinna kring 1980 och 1,7 barn per kvinna under några år i början av 1930-talet. Samtidigt har vi under det förra århundradet kunnat se stora variationer i barnafödandet, och särskilt under de senaste 15 åren har vi upplevt kraftiga upp- och nedgångar. Så har antalet födda växlat mellan ett högsta värde år 1990 på 124 000 nyfödda barn och ett lägsta på endast 88 000 barn år 1999.

Hittills har perioder med riktigt låg fruktsamhet följts av snabba, kraftiga uppgångar. Den låga fruktsamheten på 1930-talet följdes av 1940-talets babyboom. Och efter bottennoteringen runt 1980 kom också en kraftig och överraskande uppgång – under treårsperioden 1990- 1992 låg fruktsamheten på 2,1 barn per kvinna. Då hade Sverige plötsligt bland de högsta fruktsamheterna i Europa, vilket väckte stort intresse både inom och utom landet.

Trygg försörjning viktigast

Variationerna i Sverige avviker nämligen i viktiga avseenden från den utveckling som man har sett i många andra länder. Utomlands sägs moderna samlevnadsformer och kvinnors förvärvsverksamhet motverka barnafödandet. Dock inte i Sverige. Här ökade fruktsamheten samtidigt som kvinnors sysselsättning steg i slutet av 1980-talet, medan nivån sjönk kraftigt när sysselsättningen minskade på 1990-talet. Goda ekonomiska tider ger alltså hög fruktsamhet – dåliga tider låg.

En del ville gärna förklara uppgången som en effekt av förändringar i vår familjepolitik. År 1986 infördes nämligen en regel att en familj som fått två barn med högst 30 månaders mellanrum får behålla samma ersättningsnivå i föräldraförsäkringen efter det andra barnet som de hade efter det första. En liknande regel hade funnits tidigare, fast intervallet mellan nedkomsterna var då 24 månader. Trettio månader visade sig vara ett avstånd som många tyckte var lagom, för efter den reformen fick kvinnorna barnen tätare.

Det blev nämligen samtidigt något vanligare igen att man fick det första barnet i yngre åldrar, något som naturligtvis inte kunde påverkas av snabbhetspremien, som är knuten till avståndet mellan barnen. Erfarenheten visar att det just är sådana temposkiftningar som i stor utsträckning har legat bakom tidigare stora variationer i fruktsamheten.

Det är alltså snarare familjens ekonomiska trygghet som anses viktig innan det blir aktuellt med barn. Benägenheten att få det första barnet är följaktligen beroende av förändringar på arbetsmarknaden. Till exempel i regioner med minskad sysselsättning minskar också barnafödandet: det är tre gånger så vanligt att barnlösa kvinnor med inkomst på minst 100 000 kronor fick sitt första barn jämfört med kvinnor som saknade arbetsinkomst eller hade en mycket låg sådan.

Allt färre unga mödrar

Under 1990-talet minskade sysselsättningen i Sverige dramatiskt – drygt 550 000 jobb försvann inom loppet av fyra år (1990-1994). Speciellt svårt var det för unga kvinnor och män att etablera sig på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning. När företag tvingades minska antalet anställda var det också de unga som drabbades hårdast.

Det är också särskilt bland yngre kvinnor, under 30, som fruktsamheten har sjunkit kraftigt. Mellan 1975 och 1998 har medelåldern för förstföderskor stigit från 25 till 28 år. För kvinnor upp till 25 års ålder har fruktsamheten halverats under 1990-talet. Och av dagens 30-åringar är hela 38 procent barnlösa. Nu är det t o m något vanligare att en 35-årig kvinna får barn än att en 24-årig kvinna får det. Att det föds så få barn i dag beror alltså främst på att det första barnet kommer sent, det blir naturligtvis färre syskon då. Bara drygt 40 procent av de kvinnor som föder sitt första barn vid 35-39 års ålder planerar att få fler barn, medan över 70 procent av de 30-34 år gamla mödrarna tror sig skaffa syskon till sitt barn.

Att åldern på förstföderskor ökar kan också till stor del förklaras med att antalet kvinnor som studerar ökar. När det är svårt på arbetsmarknaden väljer kvinnorna att vidareutbilda sig. Kvinnor i dag verkar också mer inställda än män på att få högre utbildning. Läsåret 1997/98 var det 50 procent fler examinerade kvinnor från högskolan än män (21 900 kvinnor mot 14 600 män). Denna utveckling kommer nog inte att förändras under den nära framtiden, för också bland de nyinskrivna på högskolan under läsåret 1998/1999 är kvinnorna flest (58 procent).

Med dåliga tider följer ofta osäkerhet inför framtiden, något som också påverkar barnafödandet. Från 1990 var pessimismen om den egna ekonomin stor, och fler trodde på en försämrad situation än på en ljusning. Detta har dock förändrats – sedan senare delen av 1997 har de som tror på förbättringar kontinuerligt varit fler än dem som tror på försämringar.

De flesta vill ha barn

Kan vi då förvänta oss att fruktsamheten ökar bara sysselsättningen når högre nivåer? Det beror naturligtvis på hur de kvinnor och män som under 1990-talet uppnått de åldrar då barnafödande börjat bli aktuellt resonerar. De flesta tycker att beslutet att skaffa barn är stort och kräver eftertanke. Fortfarande har man kärnfamiljen med mamma, pappa och barn som norm – barn får alltså vänta tills man har funnit den rätta och kan vara säker på att man vill leva tillsammans i framtiden. Att finna en varaktig partner tar tid numera – man flyttar ihop tidigt, flyttar isär oftast innan man får barn, hittar en ny partner …

Men avsaknaden av en lämplig partner är inte alltid det viktigaste – helst vill man vänta med barn tills annat är avklarat i livet som utbildning, fast arbete, karriär, resor. Det är mycket annat än barn som lockar, samtidigt som man upplever att det är tufft att ha barn i dagens samhälle. Det är dock ovanligt att man tar helt avstånd från att skaffa barn, däremot är osäkerheten större bland ensamstående, arbetslösa och kortutbildade.

Biologin kan sätta stopp

Ju längre en kvinna väntar med att skaffa barn, desto svårare kan det bli att få ett. Därmed kan också antalet ofrivilligt barnlösa öka. Nästan var tredje kvinna som har fått sitt första barn i 35 års ålder önskade i efterhand att hon hade fått barn litet tidigare. De flesta föräldrar med bara ett barn räknar fortfarande med att skaffa ett till. För de äldre förstföderskorna kan även detta bli ett problem. Ändå räknar fyra av tio 37-åriga ettbarnsmödrar med att få fler barn.

Trots att tiderna nu är bättre än på mycket länge och prognoserna för de närmaste åren är goda föddes det bara marginellt fler barn i fjol. Möjligen dröjer uppgången något, eftersom kvinnor och män vill hinna förvärvsarbeta ett par år innan de väljer att skaffa barn. Dels för att höja föräldraförsäkringen men kanske också för att få möjlighet att etablera en position som man kan vara borta från en tid. Fast uppgången kan också utebli, för det räcker nog heller inte för de blivande föräldrarna att bara ha ett arbete – de flesta vill helst ha en fast anställning. Men numera får många som kommer ut på arbetsmarknaden tidsbegränsade arbeten: knappt hälften av alla kvinnor i 25-29 års ålder hade en fast anställning 1999 att jämföra med sju av tio 1990. Också för kvinnor och män i 30-34 års ålder är andelen fast antällda betydligt lägre i dag än för 10 år sedan.

Men kanske kan man se en försiktig optimism smyga sig in i svenskarnas familjeliv på sistone. Under de nio första månaderna, från januari till och med september år 2000, har det nämligen fötts drygt 1100 fler barn än under motsvarande period året före. Nu måste man ta hänsyn till att år 2000 var ett skottår och därför hade februari 29 dagar. Det innebär mellan 250 och 300 fler nyfödda. Kvar blir dock en liten ökning på 1,1 procent jämfört med föregående år. Det är för tidigt att utifrån den siffran dra några slutsatser om framtiden, men kanske har i alla fall nedgången avstannat för denna gång.