Koldioxid stoppar tungmetaller

Sopbergen ska minska. Från och med nästa år kommer det att vara förbjudet att lägga brännbart avfall på deponi, dvs soptippar. Sådant avfall ska brännas. Men då uppstår problemet hur man ska ta hand om all flygaska.

Flygaska är en stor och problematisk restprodukt i industrisamhället. Den bildas vid alla slags förbränning. När rökgasen renas lägger sig askan på filtren som en tjock, svart massa. Den innehåller rikligt med både tungmetaller, PCB, dioxiner och andra miljögifter som riskerar att lakas ut när askan deponeras på en tipp.

På olika håll i världen har man prövat skilda metoder att ta hand om askan. De flesta är både dyra och opraktiska. Bland annat blandar man upp askan med cement och binder på så sätt de farliga ämnena. Ett annat sätt är att omvandla askan till en form av glas, vilket kräver mycket höga temperaturer och därmed mycket energi.

Bly är rörligast

I Sverige läggs flygaskan ofta obehandlad på deponi, visserligen på så sätt att spridning av metaller till naturen ska förhindras. I Danmark måste askan numera först behandlas.

– Ett 10 meter tjockt lager obehandlad flygaska i en deponi på en yta av 100 gånger 100 meter kan läcka upp till 190 ton bly på hundra år, berättar Finn Petersen vid Dansk Restprodukthåndtering i Odense. Bly är den rörligaste av tungmetallerna i askan.Han leder ett pilotprojekt som går ut på att göra askan ofarlig för miljön. Processen leder till att askpartiklarna bäddas in i karbonater, som är olösliga salter. I stort sett går det till så att man blåser in koldioxid i uppslammad aska. En provanläggning håller på att uppföras. Enligt planerna ska en fullskaleanläggning vara klar om tre-fyra år.

– Genom att på detta sätt stabilisera askan kemiskt minskas läckaget drastiskt. I exemplet ovan skulle blyläckaget minska till 320 gram bly på hundra år, har Finn Petersen räknat ut.Flygaska från avfallsförbränning har högre metallhalter än flygaska från t ex kolkraftverk och är därför både dyr och besvärlig att deponera. Vid Luleå tekniska universitet är man intresserad av att undersöka denna s k karbonatstabilisering närmare just med avseende på aska från avfallsförbränning. Går det t ex att gynna den stabiliserande reaktionen genom att förändra pH eller halterna av koldioxid eller vatten?

– Vi arbetar med olika scenarier, berättar forskaren Holger Ecke vid Avdelningen för avfallsteknik i Luleå. När vi förstår hur processen fungerar borde vi kunna använda den på en rad olika sätt.

Som exempel nämner Holger Ecke att man undersöker om det går att koldioxidbehandla en askdeponi i efterhand om den börjar läcka. En annan idé är att utnyttja deponigas för att stabilisera askan, dvs att blanda organiskt avfall, som avger metan och koldioxid vid biologisk nedbrytning, med flygaska. Samtidigt som askan stabilseras av karbonater, renas gasen från koldioxid och blir därför lättare att utnyttja.

– I en nära framtid kommer troligen miljömyndigheterna även hos oss att kräva att flygaskan från hushållssopor stabiliseras innan den läggs på deponi. Om koldioxidmetoden håller vad den lovar har vi här ett billigt och enkelt sätt. Men än är vi inte färdiga att uttala oss säkert, säger Holger Ecke försiktigt.