Slumpens verk

Många högt utbildade humanister har ibland svårt att ta till sig slumpens roll i evolutionsläran. Ordet ”slump” ryckt ur sitt sammanhang står ofta i vägen. Även en så briljant person som Ludvig Wittgenstein har skrivit att Darwin måste haft fel: det verkar helt omöjligt att mångfalden i vår värld och varelsernas otroliga ändamålsenlighet ”skulle ha uppstått genom slumpen”.

Detta resonemang innehåller ett djupt missförstånd. Man hänvisar felaktigt till slumpen helt utanför dess sammanhang, för de slumpvis förekommande mutationerna, den ärftliga variationen mellan individer inom varje art, är nämligen bara evolutionens råmaterial. Det är det naturliga urvalet, ”the survival of the fittest”, den bäst anpassades överlevnad – som är dess drivande kraft, dess verkställande instrument. Jacques Monods klassiska boktitel Chance and Necessity (Slump och nödvändighet), är en träffande beskrivning av evolutionens två grundpelare. ”Chance” står för de slumpvisa mutationerna, ”necessity” för den selektiva överlevnaden under givna miljöbetingelser. Mutationerna avgör vad som kan förekomma, urvalet avgör vad som verkligen händer.

En träffande metafor är Michelangelos berömda uttalande om att det i varje marmorblock ryms alla tänkbara skulpturer. Det är bara konstnärens händer som kan ”skala fram” en staty. Invändningen att slumpen inte kan förklara naturens stora mångfald motsvarar den uppenbara absurditeten att konstens mångfald kan förklaras av marmorblock som klyvs på måfå.

Den troligen bästa, och utan tvivel den mest nöjsamma evolutionsförfattaren att läsa, Richard Dawkins, har ofta sagt att evolutionen motsäger vår intuition. I sin nyutkomna bok Climbing Mount Improbable jämför han alla i dag levande organismer med bergstoppar. Varje organism har nått sin upphöjda position genom en för våra tidsbegrepp ofattbart lång serie av mutationer. Var och en av dem fick passera selektionens nålsöga inte bara en gång utan kontinuerligt, under många miljoner år.

Dawkins ”osannolika” berg har en nästan lodrätt vägg åt norr och en behaglig gräsbevuxen sluttning åt söder. Evolutionslärans kritiker som vänder sig mot slumpen resonerar som om evolutionsläran skulle påstå att varje organism når krönet genom att hoppa från låglandet till bergstoppen i ett enda slumpmässigt skutt. Det finns ingen biolog som talar om något sådant. Man föreställer sig snarare en långsam promenad uppför den gräsbevuxna sluttningen. Varje steg betingas av ett stort antal slumpmässiga mutationer varav endast de sällsynta överlevnadsbefrämjande varianterna överlever. Utvecklingen av cancer baseras också på variation och urval. Det är en darwinistisk mikroevolutionsprocess (se min artikel i F&F 1/98). Här innebär ”de bäst anpassades överlevnad” att celler, som bär mutationer som gör dem mer resistenta mot de reglerande signalerna än deras ursprungscell, frodas bättre än sina föregångare. En cell som blir cancerös har gradvis frigjort sig från den kontroll som normalt styr dess delning. Och den frigörelsen, visar det sig, fortgår genom samma mekanismer av mutation och urval som styr evolutionen.

Våra vanligaste tumörer uppstår genom en serie på fem till sju mutationer, ibland fler. Vad är det då för gener som muterar? Det är helt normala gener som förekommer i alla celler. Deras uppgift är att sätta igång eller driva celldelningsprocessen, sedan de aktiverats av organismens signaler. De kan jämföras med ett trafikljus som växlar mellan grönt och rött. Mutanterna som har blivit ”cancergener” verkar som ett trafikljus som har fastnat och bara ger grönt ljus. De driver cellen oavbrutet mot en DNA-syntes och den påföljande celldelningen. Att sådana celler agerar på ett felaktigt sätt hindras av olika flaskhalsar eller gränskontrollposter, s k tumörsuppressorgener. På engelska talar man om ”checkpoint control genes”. Somliga av dessa drar i nödbromsen och stoppar sålunda celldelningen, medan andra förmår cellerna att begå självmord genom programmerad celldöd, s k apoptos.

Dessa suppressorgener måste deaktiveras eller försvinna för att cellen ska kunna utvecklas till en cancercell. Mutationer i andra gener kan frigöra cellen från hormonell tillväxtkontroll, förhindra dess begynnande ålderdom eller utverka nya redskap för att skaffa sig näring. Ytterligare andra muterade gener gör sig osynliga för immunsystemet vilket bidrar till tumörutvecklingen. Ordningsföljden bland mutationerna är litet olika för olika tumörer, vilket gör dem till unika biologiska individer. Men det vanliga slutresultatet är olydnad mot reglerande signaler.

Vi lär oss mer och mer om hur oerhört sammansatt den normala tillväxtkontrollen är. Den kan skadas på en rad olika stadier. Vi vet också att cellernas ”olydnad” mot tillväxtkontrollen regleras på oerhört många olika sätt. Det är en kedja av förändringar i många olika gener, vilkas enda gemensamma drag är att de på ett eller annat sätt påverkar celltillväxtens reglering. Både genom att inaktivera bromsande komponenter och att aktivera stimulerande komponenter kan liknande verkan fås på vägen mot okontrollerade cellreaktioner.

Varje tumör uppstår sålunda som resultat av en serie slumpmässiga händelser. Var och en av dessa händelser är rätt osannolik i sig, men sedan den inträffat banar den vägen för nästa helt osannolika händelse. Det är en kedja stegvisa mutationer, en historisk process, en algoritm. Bara om vi kan identifiera förändringarna i varje steg som leder till den slutliga cancern, kan vi tolka delar av händelseförloppet, annars inte.

var och ens livshistoria, och i synnerhet våra arters historia, är sammansatt av ett stort antal algoritmer, de flesta omöjliga att tolka. Utveckling genom naturligt urval är inte en algoritm, utan snarare en stor mängd besläktade algoritmer. Enligt vår nuvarande syn har livet uppstått och utvecklats på denna planet som ett enda sig ständigt förgrenande träd – livets träd – genom en mängd algoritmiska processer. Men dessa algoritmer har inte skrivits av någon dataprogrammerare. De har snarare sökt sig fram, ungefär som ett stort flodsystem söker och finner sin bädd. Det gäller att noggrant skilja mellan denna naturliga process och det planlagda byggandet av t ex Suez- eller Panamakanalen.

Ett liknande resonemang kan man föra om utvecklingen av samhället. Jag anser att det vi uppfattar som rationella överväganden av individer, vilka resulterar i praktisk politik och som införs i vårt kollektiva medvetande endast till en mindre del beror på rationell rätlinjig planering. Det påverkas av en stor mängd slumpartade händelser och tillfälligheter. När det är möjligt att göra en detaljerad analys visar sig ofta en oförutsägbar sicksackväg, som har vuxit fram ur den kaotiska verkligheten.

jag har tidigare skrivit en essä som heter Samhällsutveckling, cancer och det koreanska planet (i boken Korpens blick, Bonniers, 1998). De flesta som var vuxna den 30 augusti 1983 kommer ihåg KE007, det koreanska passagerarflygplanet som sköts ner långt in på sovjetiskt territorium varvid alla 269 ombordvarande omkom. Planet hade avvikit en nästan otrolig sträcka – nästan 580 kilometer – från sin bestämda kurs.

Det var ofattbart hur ett passagerarplan kunde komma så långt från sin utstakade bana. Hur var det möjligt att de många kontrollsystemen inte hade fungerat? Varför hade man inte slagit larm i god tid? Spionage- och konspirationsteorier växte upp som svampar ur jorden. En opinionsundersökning i mitten av september 1983 visade att tre av fem amerikaner trodde att USAs regering ljög om katastrofens orsaker. Spionteorin fick starkt stöd under de därpå följande åren. Fem dokumentärprogram har visats på TV, sju böcker har publicerats och mer än hundra artiklar har trycks i tidningar och tidskrifter om detta.

Först tio år senare kunde ärendet avslutas, sedan händelseförloppet i stort sett hade klarlagts med hjälp av det tekniska bevismaterial som hade lämnats ut av Ryssland. Det innehöll bl a planets svarta låda och kontrollstationernas bandinspelningar på båda sidor. En fransk teknisk expertgrupp har fastställt materialets autenticitet. (För en sammanfattning se: Sayle, M., The New Yorker, December 1993.) Det visade sig att det var en kedja av tillfälliga händelser som hade fått planet ur kurs och lett det vidare mot den slutliga katastrofen. De började redan när flygplanet lämnade Anchorage i Alaska. Kaptenen och besättningen var mycket trötta när de startade. En slumpartad händelse beredde marken för nästa.

En serie av små tillfälligheter, som skulle ha varit triviala var för sig, blev fatala i kombination och gjorde katastrofen oundviklig. Det är omöjligt att gissa vad som hände. Antingen vet man eller inte. Alla enkla förklaringar är fel. Vi måste också vara medvetna om vår hjärnas vilja att söka enkla orsakssamband. Hittar den inget, konstruerar den ett sådant inom den existerande referensramen.

åtskilliga läsare kunde se händelsen med det koreanska planet som en metafor för utvecklingen av cancer. Att utvidga resonemanget till människans samhällen var mindre uppenbart för flera läsare. De tyckte att argumentet att slumpmässiga händelser skulle avgöra om vi väljer demokrati eller diktatur, ordning eller kaos, fred eller krig, var upprörande om inte värre än så. Men det är så det är. Demokratiska samhällen, baserade på principer om lag och rätt, följer inte med nödvändighet den sociala ingenjörskonstens noggranna planering. Oftast härstammar de från tursamma och slumpartade händelser av historisk, ekonomisk, sociologisk eller psykologisk natur och med bidrag från fler människor än beräknat. I efterhand hänför segrarna eller nationen den goda utvecklingen till den klokt förda politiken och till noggrann planering. Men historiska processer liknar inte den programmerade utvecklingen av mänskliga embryon, utan de liknar mer utvecklingen av cancer eller följer det koreanska flygplanets öde.