Barnet får oftast inget veta

Spermadonation är tillåtet i svensk lag, men där står också att barnet har rätt att få reda på sin biologiske far. Ändå tvekar de flesta föräldrar att berätta hur barnet kommit till, visar en svensk studie. Nu pågår en debatt som väntas leda till att även äggdonation tillåts.I Sverige föds varje år ett femtiotal barn som blivit till genom spermadonation. Det är en väl beprövad metod för att behandla ofrivillig barnlöshet när den manliga partnern har dåliga spermier eller helt saknar sådana. Den har använts sedan mitten av 1960-talet i Sverige. Metoden är enkel. Kvinnan insemineras strax innan eller under ägglossningen med sperma från en annan man än partnern. På grund av hiv-risken fryses sperman före inseminationen. Den tinade sperman förs sedan in i livmodershalsen eller livmodern via en tunn kateter.När man i Sverige år 1985 införde en lag om spermadonation var det första gången som ett land lagstiftade på området. Varje barn gavs rätt att känna till sitt ursprung och – då det uppnått tillräcklig mognad – inhämta uppgifter om donatorn och få veta hans identitet. Bakgrunden var att man ville stärka rättigheterna för de barn som kom till på detta sätt. När lagstiftningen genomfördes framstod den som kontroversiell, och beslutet föregicks av intensiv debatt. Kritiken riktades bl a mot att givarna saknade anonymitetsskydd. Och många gynekologer befarade att antalet givare skulle minska. Dessa tycks dock snarare ha ökat.I ett internationellt perspektiv är betoningen av barnens rätt att känna till sitt genetiska ursprung fortfarande unik. I exempelvis Norge antogs 1986 en lag som tillförsäkrar spermagivaren anonymitet för all framtid. Få stater har följt det svenska exemplet. Österrike införde 1992 en liknande lag och senare följde delstaten Victoria i Australien efter.Vart tionde par hade berättatEn huvudfråga i detta sammanhang är vad som händer om man berättar för barnet hur det har blivit till och om donatorn. Vi har undersökt hur föräldraparen efter lagens tillkomst hade hanterat frågan om att berätta. Endast cirka 10 procent hade berättat för sitt barn. Knappt hälften, 40 procent, tänkte berätta i framtiden. Cirka 20 procent tänkte inte berätta och cirka 10 procent var tveksamma. Därtill kommer att ca 20 procent inte uttalade sig om hur de tänkte göra i framtiden. Även om antalet par som informerar sitt barn med stor sannolikhet blir fler med tiden, visar resultaten att öppenhet om barnets ursprung är en svår fråga för många.Ett vanligt argument för att inte berätta var risken att skada barnet. Man var rädd att skapa osäkerhet och förvirring och förstöra barnets världsbild eller förhållandet till dess föräldrar. Ett par beskrev det så här:”Vi tror att det skulle vara väldigt olyckligt för vår dotter. Hon skulle aldrig klara av att veta att hennes pappa inte är hennes biologiska pappa. Hon älskar sin pappa för mycket för det. Det skulle väcka för mycket känslor för oss alla. Hon har bara en pappa och det är den hon lever med nu.”När många andra vetFör många av dem som hade berättat var ett starkt argument att vara den som berättade först. Hos dem som inte berättat fanns en rädsla för att någon annan skulle göra det. För adopterade barn är det känt vilka negativa följder det kan få för ett barn att få reda på sitt ursprung vid ”fel” tillfälle och/eller av ”fel” person. Tilliten till föräldrarna kan rubbas.Av de föräldrar som valt att inte berätta för sitt barn hade så många som drygt hälften berättat för någon annan. Det finns alltså en risk för att föräldrarnas farhågor besannas.Om föräldrarna håller barnets ursprung hemligt även för andra, finns det då någon risk med att inte berätta? Man kan tänka sig att en hemlighet av detta slag kan skapa en spänning inom familjen. Detta i sin tur skulle kunna tänkas påverka förhållandet mellan barnet och dess föräldrar. När hemlighet är regelMan kan förmoda att en outtalad familjehemlighet hanteras mycket olika av olika par. De bägge föräldrarnas individuella förhållningssätt till osäkerheter i livet, eventuella meningsskiljaktigheter om hemlighållandet och personliga känslor och attityder inför infertilitet och givarinsemination är exempel på faktorer som kan påverka familjens inre liv.I andra länder är ett hemlighållande den vanligaste hållningen. Lever man i ett land där det är naturligt att inte berätta för barnet, är det rimligtvis lättare för paret att bära hemligheten. I ett land där det inte är möjligt att få reda på donatorns identitet får argumenten mot att berätta också en annan valör: Är det rimligt att utsätta barnet för frustrationen att veta att det har ett annorlunda genetiskt ursprung och att det är omöjligt att få veta vem som var donator?Om man bor i ett land som Sverige med vår betoning av barnets rätt till sitt ursprung är det sannolikt svårare att bära hemligheten. Om dessutom nära anhöriga vet – och kanske tycker att man ska tala öppet inför barnet – ökar komplexiteten för de par som inte vill berätta för sitt barn om dess ursprung.Nyfikna barnSamtliga föräldrapar i vår undersökning som hade berättat tyckte att detta varit bra för barnet. Ingen beskrev några skadliga följder för barnet. Ingen sade sig ha ångrat beslutet. Flera gav dock uttryck för viss osäkerhet och försiktighet i sina kommentarer Ett par uttryckte det så här:”Vi vill att det ska vara naturligt för henne att veta hur hon har kommit till. Men ändå känns det litet konstigt att prata om det. När är hon egentligen tillräckligt stor att förstå?”Många återkom till temat att de hade varit rädda för att någon annan skulle berätta. Drygt hälften av barnen som fått veta om sitt ursprung hade själva återkommit till frågan om sin tillkomst. Barnens inställning kan sammanfattas med ett ord: nyfikenhet.Dessa erfarenheter ger ett visst stöd för den svenska hållningen när det gäller öppenhet, och för de föräldrar som i dag tvekar om de ska berätta eller inte. Det är svårt men angeläget att ytterligare försöka skärpa bilden av hur barn har uppfattat informationen om sitt ursprung och vad denna vetskap har fått för betydelse även i ett längre tidsperspektiv. Tonårstidens identitetssökande, senare familjebildning och föräldraskap är livsfaser där denna kunskap skulle kunna tänkas få en delvis ny innebörd.Pappaskapet inte alltid givetDet finns i dag inget vetenskapligt stöd för att de barn som har fötts efter givarinsemination utvecklas sämre än andra psykologiskt. Betyder det att givarinsemination inte medför några psykologiska risker? Nej, det kan vi inte säga med säkerhet. En risk är att anknytningen mellan barn och en förälder störs, framför allt till fadern. Det illustreras av ett fall som kom att bli uppmärksammat under debatten som föregick lagens tillkomst. Där friades fadern från sitt faderskap i en rättslig process med hänvisning till att han var steril. Eftersom spermagivaren var okänd lämnades barnet faderlöst.Förmodligen är risken att anknytningen störs mer i samband med allvarliga livshändelser eller livsbetingelser, t ex om ett barn föds med ett allvarligt handikapp. En far kan under sådana omständigheter ha svårare än andra fäder att acceptera sitt faderskap.Ett annat exempel är att barnets ursprung kan aktualiseras och få ny innebörd i samband med svårigheter inom familjen eller upplevda problem med barnet. Det är rimligt att tro att sådana effekter lättare uppstår om beslutet om givarinsemination inte har varit ömsesidigt eller om mannen har bestående svårigheter att acceptera sin infertilitet. Äggdonation föreslåsÖppenhet om barnets ursprung är alltså en svår fråga för föräldrarna. Uttryckt på ett annat sätt kan man säga att lagens intentioner om barnets rätt till sitt ursprung inte tycks förverkligas just nu. I Sverige pågår diskussioner om att lagen ska utvidgas till att omfatta även äggdonation. Det är rimligt att tro att det skulle bli på liknande sätt för barn födda efter äggdonation.Resultaten av vår studie talar för att man på olika sätt ska bistå de föräldrar som är osäkra om de ska berätta för sitt barn eller inte. Bland annat måste mer kunskap till om utvecklingen i de familjer där man har berättat. Att utvidga lagen innan dessa uppgifter är lösta innebär att risken är stor att många barn inte kommer att få information om sitt ursprung, information som vi genom lag markerat som särskilt betydelsefull. Frank Lindblad är verksam på institutet för psykosocial medicin och docent vid Karolinska institutet i Solna. Hans forskning har finansierats av socialstyrelsen.Läs mer om spermadonation på www.fof.se