Latinet

Latinet-språket som lade grunden till västerlandetAV ANDERS PILTZLatinet blev normen när Karl den store blåste liv i det gamla romerska imperiet på 800-talet. Knappast någons modersmål, men skriftspråk för många folk – och en förutsättning för den västeuropeiska kulturens dominans.När folkvandringarna på 300-talet började skölja ner över Europa försökte det romerska imperiet förtvivlat försvara sig. Det blev en hopplös kamp. I öst lyckades det överleva genom att förvandla sig till ett bysantinskt imperium kring Konstantinopel, med grekiskan som förmedlande språk. I väst bröt det samman och ersattes av en mosaik av s k barbariska kungadömen, ostrogoterna och langobarderna i Norditalien, visigoterna i Spanien, vandalerna i Nordafrika, burgunderna och frankerna i Gallien, våra dagars Frankrike.Administrationens sammanbrott ledde också till grammatikens. Ett riksspråk är som en dialekt med en armé i ryggen. Bara makthavare kan ställa upp grammatiska normer och kräva att de följs. Med romarrikets fall fanns inte längre någon makthavare, och latinet upplöstes i dialekter som senare utvecklades till de romanska språken, t ex franska, spanska, katalanska och rumänska.Bildningen hotadBiskopen Gregorius av Tours ville på 500-talet skriva frankernas historia men klagar i förordet till sitt verk: ”Ve vår tids människor! Bildningen har gått under. Ingen finns längre som kan nedteckna vad som håller på att hända.” Biskopen själv klarade knappt att skriva korrekta ändelser och var osäker på det mesta i den formlära som hans biskopskolleger i Italien ännu behärskade.Skolväsendet på kontinenten bröt också samman. Senatorn Cassiodorus (död 575) planerade tillsammans med påven att upprätta en högskola i Rom men misslyckades pga de oroliga tiderna. Han drog sig i stället tillbaka från det offentliga livet till ett kloster, där han försökte rädda vad som räddas kunde av vetenskaplig bildning. Tidigare hade man inte haft något behov av att översätta de grekiska handböckerna, eftersom alla bildade personer behärskade det språket, som vi behärskar engelska. Nu fanns knappast någon i västerlandet som längre förstod grekiska.Cassiodorus skrev med hjärtat i halsgropen korta kompendier om allt möjligt, karakteristiskt nog också en handledning i latinsk rättstavning. Stavningen kan ses som det yttersta kriteriet på och det känsligaste instrumentet för värdegemenskap. Man kan till nöds uthärda att folk inte uttalar orden riktigt på samma sätt som man själv. Men om de inte stavar likadant, hur kan man då hoppas på förståelse?Makten över språket hade nu övergått till de kristna. Cassiodorus program var ett program för munkar. Läs- och skrivkunnighet skulle användas för gudstjänstens behov. Före allt annat skulle eleverna lära sig de 150 psalmerna i Psaltaren utantill, ett krav som bestod medeltiden ut för så gott som alla bildade människor.Latinet norm i imperiebyggetDet fanns en samlande kraft kvar i väst, påven i Rom, som hade övertagit en del av den gamla kejsarmaktens uppgifter och kännetecken. Den romerska kyrkan upprätthöll ett oklanderligt latin som gudstjänstspråk och som det litterära och administrativa språket, trots att det knappast längre var någons modersmål.Latinet blev ännu viktigare i de områden där det aldrig hade talats: det gällde främst Irland. De iriska samhällena organiserades under senantiken kring klostren, med abbotar som folkets ledare. På Irland fick en stor mängd munkar sin utbildning. Härifrån drog, under de mörka århundradena, iriska lärda ut mot kontinenten och grundade kloster i Frankrike, Österrike och Italien. Detta räddade minnet av den antika intellektuella kulturen. Ännu större betydelse fick dessa irländare i England.Omkring år 800 fick Karl den store idén att blåsa liv i det gamla romerska imperiet. Då tog han hjälp av intellektuella som själva utbildats av irländare. Den främste av dem var Alcuin från York (död 804 i Tours).Som ett led i Karl den stores imperiebygge tog sig Alcuin an språkfrågan. Finns det inget gemensamt teckensystem och accepterat språk, blir den enskilde hänvisad till sina rent privata bilder av världen. De är omöjliga att dela med andra, och ingen gemenskap kan hålla ihop. Ungefär som den moderna staten Israel bygger på den återuppståndna bibelhebreiskan, så återupplivades nu det litterära latinet som norm. Karl återanvände det romerska imperiets uttryckssätt, institutioner och titlar.Kopierade påvens gudstjänstReformen började med en genomgripande nydaning av gudstjänsten. Lokala liturgiska sedvänjor avskaffades så effektivt att man numera inte vet hur mässan gick till i detalj i det gamla frankerriket. Alla skulle följa bruket i Rom, och påven ställde tjänstvilligt sina egna gudstjänstböcker till förfogande för kopiering.Politisk enhetlighet genomdrevs med hjälp av språklig och rituell likriktning. Karl och hans närmaste män förstod lika bra som 800 år tidigare kejsar Augustus att symbolerna, av vilka språket är den viktigaste, inte får vara otydliga. Gudstjänstreformen skapade en för alla gemensam världsbild. Stjärnhimlen och jorden uttrycktes rituellt i kyrkoår och kalender. Varje dag erbjöd detaljerade riter och böner. Den världsliga historien blev en förlängning av Bibeln. Prästerna tolkade världen. Prästutbildningen blev Alcuins hjärtefråga.Vildar blir fogliga lammHär gällde det att med alla medel rekonstruera det gamla latinet, inklusive grammatik, syntax, vokabulär och mytologi. Stavningsreformen blev en hörnpelare i imperiebygget, och Cassiodorus utbildningsplaner tre århundraden tidigare förverkligades nu och blev en massiv succé. Imperiet hade språket under kontroll och därmed makten över tankarna.För detta ändamål organiserades en enhetlig skola kring domkyrkor och kloster. Hur undervisningen gick till, därom finns tyvärr mycket få skildringar. Men så mycket vet man att eleverna först lärde sig alfabetet, bönerna Pater noster och Ave Maria, trosbekännelsen och några psaltarpsalmer utantill. Hand i hand med detta gavs sångundervisning och framför allt: eleverna kastades genast i liturgins ocean av bibeltexter på latin, där de måste lära sig simma så fort som möjligt.Alcuin betraktade latinet som ett verktyg för att tämja folk och individer. Lämnade åt sitt öde är både samhället och den enskilde offer för en blind och nyckfull lystnad som söker sin tillfredsställelse utan förnuft. Kan man bara mobilisera ratio et oratio, eftertanke och språkförmåga, förvandlas vildar till fogliga lamm. Så måste det ha gått till i historiens gryning, tänkte sig Alcuin. En stor och vis man, en riktig Karl, samlade ihop de kringströvande barbarerna från fälten och skogarna. Och med sin undervisning lockade han fram det bästa ur dem.Detta tänkesätt har satt sina spår. Det påverkar oss fortfarande, långt efter det att kyrkan har förlorat sina privilegier att undervisa och informera samt att formulera problemen. Det bästa beviset är bokstäverna, det latinska alfabetet i karolingisk design. Kejsaren tog befälet också över skriftbilden. Han lät utforma en enhetlig skrivstil, den s k karolingiska minuskeln (bild 2). Det var den skrift som man under renässansen trodde var urromersk och därför började använda i boktrycket, typsnittet antiqua. Bokstäverna du nu läser är en variant av det.Läste bra men skrev dåligtKarl den store själv kunde obehindrat tala både grekiska och latin men knappast skriva. Han förvarade en skrivtavla under kuddarna i sängen för att ha något att syssla med under sömnlösa timmar och för att, som hans levnadstecknare sade, ”vänja handen vid att forma bokstäver, men det var för sent”. Anekdoten visar att läskunnighet inte alls behövde vara detsamma som skrivkunnighet. Alla präster måste t ex kunna läsa för att utföra gudstjänsten. Inte alla kunde skriva.Alla elever fick alltså läsa samma texter, sjunga samma sånger, be samma böner och skolades i samma tänkesätt med samma begreppsvärld. De fick lära sig att uppställa exakta definitioner och dra logiskt korrekta slutsatser. Det latinska språket, som inte var någons modersmål, blev nu ett sant jämlikt och sammanhållande band mellan de många folken inom Karls rike, våra dagars Frankrike, Belgien, Nederländerna, ända till linjen Elbe-Donau i öster, samt Norditalien.Så skapades en enhetlig grafolekt, dvs ett system för skrift, oberoende av det talade språket. Skriften utvecklar alltid koder som skiljer sig från de muntliga koderna och som ansluter sig till den dominerande dialekten i ett språkområde. Nu blev det klassiska latinet imperiets grafolekt.Samma sak har senare skett i England med Londons överklassdialekt, i Tyskland med högtyskan och i Italien med toskanskan. I Sverige upphöjdes Stockholms och Mälardalens språk till nationellt skriftspråk, till vilket de faktiska dialekterna översätts när de ska fästas på pränt.Detta skrivna språks ordförråd finns lagrat i ordböcker. Ingen enskild brukare behärskar alla orden. Det befinner sig långt från talspråkets värld, och dess grammatik anses korrekt, i motsats till talspråkets.Trögt i SkandinavienDet karolingiska imperiet syftade till expansion, också mot Norden, i ett försök att göra vikingarna litet fredligare eftersom de nu hade blivit ett svårt problem på kontinenten. Missionen var bl a ett försök att åstadkomma fred och stabilitet vid rikets gränser. Det som numera kan vara två skilda saker, spridandet av tron och politisk expansion, var för den tidens människor blott två sidor av samma sak: det gällde att utbreda Kristi rike, att skapa fred och rädda människor som annars skulle gå förlorade. Skandinavien och Baltikum var de sista områdena som infogades i den västeuropeiska gemenskapen.Munken Ansgar, Nordens apostel, var en produkt av den karolingiska klosterskolan. Hans första försök att bringa evangelium till Birka hade slutat i en typisk katastrof: båten bordades av vikingar som roffade åt sig allt, inklusive fyrtio latinska handskrifter (bild 2), man undrar med vilken behållning. Detta till trots måste den latinska mässan en kortare tid omkring år 829 ha firats mitt i Sverige. Missionsverket gick trögt: ännu på 1070-talet, när biskop Adam nere i Bremen skulle beskriva Sverige och Norge, måste han tillstå att dessa två vidsträckta riken bokstavligt talat var terra incognita, okänt land.Nya ord kom med missionärernaÄndå blev 1000-talet missionens och de stora vägbyggenas århundrade i Sverige. Nu sipprade kristendomen in från väster och från söder, liksom den europeiska kulturen, vilket var samma sak. Missionärerna i Norden hade gått i samma enhetsskola, studerat Bibeln och de romerska skalderna och lärt sig ställa upp exakta definitioner. Deras förkunnelse satte spår i svenskan genom att lämna efter sig många grekiska och/eller latinska lånord. Det räcker med att nämna advent, altare, apostel, biskop, djävul, kyrka, läsa och präst. Dock är det överväldigande flertalet kristna ord av germanskt ursprung, t ex så grundläggande termer som Gud, tro och själ.Minst lika intressanta är översättningslånen. Där nya tankar tänks, där måste nya ord uppfinnas. Nyskapelser som dygd, samvete, fresta, medlidande, barmhärtighet, ödmjukhet, tålamod och förlåtelse vittnar om nya världar. Urgamla ord som broder och jul antog radikalt annorlunda betydelser.Lagen lika för allaDen romerska och kanoniska rätten, kyrkans rättslagstiftning, tvingade på 1200-talet den kulturella eliten att tänka i nya och rätare banor. I de muntliga lagarna, med tusen års hävd i bondesamhället, berättades helst konkreta typfall när lämpligt tillfälle uppstod. Ibland var de små pärlor, rent berättartekniskt.Den nya rätten uppställde i stället s k legala maximer, enligt vilka det speciella följer av det generella, i ett sammanhängande system, en juridisk vetenskap. Man fick lära sig att tänka i abstraktioner i termer av legala fiktioner och juridiska personer. Dessutom infördes möjligheten att bryta ättegemenskapen genom att testamentera sin egendom till andra förmånstagare än släkten. Individen och hennes öde blev mer och mer mittpunkten för uppmärksamheten.Den romerska rätten inskärpte respekten för att samma regler gäller alla, något som märkbart ökade rättssäkerheten och revolutionerade individens ställning i samhället. Lagen stod över intressekonflikterna – till och med kejsaren var tvungen att lyda den. Den gav också individen möjligheter att hävda sig mot gruppen. Äktenskap kunde inte längre ingås genom en överenskommelse mellan släktingarna. Dess enda och nödvändiga grund blev nu kvinnans och mannens fria samtycke, consensus, vilket gjorde att också en kvinnas vilja i detta fall fick juridiska konsekvenser.Det gemensamma språket lade grunden till en internationell kommunikation mellan många nationella kulturer under samma paraply, den romersk-katolska kyrkan och dess övernationella lagstiftning.Om latinet fallit i glömska . . .Man kan spekulera över vad som hade skett om frankerna inte hade vunnit över araberna med deras överlägsna kultur vid Poitiers i Frankrike år 732. Eller om Karl den store inte hade reformerat skolväsendet och infört den standardiserade skriften och grammatiken.Säkert är att det gamla romerska imperiet då hade fallit i glömska, och vi hade knappast haft anledning och möjlighet att studera dess språk och institutioner. Med viss sannolikhet hade det vi kallar Europa varit muslimskt område, med koranskolor i stället för katedralskolor och gymnasier. Man kan undra vad som hade blivit följden. Karls skolreform ledde i tidens fullbordan till universitetet som normal form för högre utbildning – och i förlängningen till västerlandets avkristnande.Universitetens uppkomst kan bara förklaras mot bakgrund av den arabiska lärdomen. Både föreläsningen och disputationen är metoder som har övertagits från araberna. Disputationen i det medeltida universitetet krönte en människas utbildning men var också en daglig övning. Ett påstående och dess motsats vägdes mot varandra med hjälp av den stränga logikens instrument enligt den grekiske filosofen Aristoteles på 300-talet f Kr. På så sätt vande sig studenterna vid kravet på exakta definitioner, disciplinerat tänkande och att alltid se saker och ting från motsatta håll. Under 1200-talets intellektuella omvälvningar fastslogs principen att religionen inte har något att frukta av förnuftet. Den medeltida lärdomens största namn, Thomas av Aquino, gick i bräschen för en intellektuell nyfikenhet som ville pröva allt och försöka förstå allt. Sanningen inom filosofin kunde inte stå i motsats till trons sanningar, detta var utgångspunkten. Filosofi och naturvetenskap blev intressanta ämnen i sig, oavsett om de kunde användas i teologins tjänst.Typsnittet är bevisetDetta är bakgrunden till att den arabiska högkulturen, som räddade så mycket av grekisk naturvetenskap till eftervärlden, efter hand hamnade i skuggan av det västerländska samhällets snabba utveckling. Det dagliga ifrågasättandet av traditionella teser ledde efter hand till en omvälvning. Hade man dittills tänkt att vetandet var en återerövring av forntidens förlorade kunskaper, vände man nu blicken framåt. Det mesta återstod att upptäcka.Där började vägen till det moderna Europa. Efter ett antal bakslag blev denna attityd början till den naturvetenskapliga revolutionen flera århundraden senare. På gott och ont blev den inledningen till den västeuropeiska civilisationens dominans i världen.Det tydligaste och banalaste beviset för detta är det latinska alfabetet i karolingiskt snitt, som erövrat större delen av världen.ANDERS PILTZ ÄR PROFESSOR VID KLASSISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET.