Ouppgrävda fornlämningar förstörs
Eftersom framtida arkeologer kommer att ha bättre metoder än i dag, har det länge varit fornvårdens policy att gräva ut så litet som möjligt. Denna strategi hotas nu av upptäckten att outgrävda fornlämningar, särskilt de av metall, ingalunda ligger i säkert förvar utan hotas av markens försurning. Det visar ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt under ledning av docent Anders Nord vid Riksantikvarieämbetet.
Bakgrunden är att svenska arkeologer redan för flera år sedan observerade att föremål som grävs fram nu är sämre bevarade än tidigare fynd från samma region (bilden).
Bortåt 5 000 brons- och järnföremål i museimagasin har undersökts. Dessutom har forskarna analyserat 300 nyutgrävda fynd jämte jordprover och miljödata. Resultaten bekräftar det misstänkta sambandet: ju tidigare ett föremål grävts fram, desto bättre bevarat är det. Mest utsatta är fynd från Västsverige, där försurningen också är störst i landet.
För att metallföremål ska korrodera krävs dels ett elektriskt ledande medium, vanligen salthaltigt vatten, dels ett oxidationsmedel, ofta syret i luften. Därför är korrosionen störst i lösare sandjordar, där det är lätt för föroreningar, luft och fukt att ta sig ner, och i öppna fornlämningar som gravrösen och stensättningar. Fornlämningar ligger ofta bara någon halvmeter under markytan. Fynd i lera tycks klara sig bättre.
Att försurningen påskyndar korrosionen beror på syraangrepp på metallerna. Salt från hav, vägsaltning och jordbruk påverkar också negativt. Även sot påskyndar korrosionen. Det betyder att metallfynd i kremeringsgravar eller kulturlager med mycket sot och aska är mer utsatta.
Snabb utgrävning eller ej?
Den naturliga frågan är om det nu är bråttom att gräva upp alla fornlämningar i Sverige innan de förstörs.
– Man bör rekommendera en skyndsam utgrävning där det uppenbarligen är fara å färde, säger Anders Nord, exempelvis kremeringsgravar i grund stensättning, lokaliserade på västkusten nära havet och nära en stor väg. I andra fall kanske fynden kan klara sig i hundratals år, t ex sådana som ligger i gravhögar med flera meter tjocka jordlager i Gotlands inland. Gotlands berggrund är ju av kalk som motverkar försurningen.
Att gräva ut fornlämningar är dyrt. I samband med byggprojekt genomförs alltid arkeologiska utgrävningar om fornfynd påträffas. Byggherren måste enligt en ny lag bidra med medel inte bara till utgrävningen utan också till efterföljande konservering. Sådana s k exploateringsgrävningar finansierar numera majoriteten av alla arkeologiska utgrävningar, och Sveriges arkeologer har därför blandade känslor gentemot byggprojekt i fornlämningsområden.
Det har också föreslagits att man skulle skydda utsatta fornlämningsområden genom kalkning. Detta är dock inte alls utprovat och kan därför inte rekommenderas – om man skyddar metallerna kanske något annat material skadas i stället.
Övriga medverkande i projektet är kemisten Kate Tronner och metallkonservatorn Monika Fjæstad vid Riksantikvarieämbetet, arkeologen Inga Ullén vid Historiska museet, förre chefen för Korrosionsinstitutet professor Einar Mattson, samt geologen Gunnar Borg vid Chalmers tekniska högskola.
