Sverige blev svenskt först på 1900-talet

Sverige blev svenskt senare än de flesta tror. Det framgår med önskvärd tydlighet av de olika artiklarna i Forskning & Framsteg 1/03. Kanske är det rent av så att Sverige blev en enad nation först några decennier in på 1900-talet.

År 1914 var landet fortfarande splittrat, och under 1910-talet var inbördes fackliga och politiska motsättningar det dominerande. Även 1930-talet började illa med Ådalskravallerna och Kreugerkraschen. En del fruktade till och med inbördeskrig. Men årtiondet slutade i en harmoni och en enighet som den svenska nationen inte någonsin upplevt tidigare.

Striderna på arbetsmarknaden upphörde och arbetsfreden bekräftades genom Saltsjöbadsavtalet 1938. Minoritetsparlamentarismen med svaga regeringar upphörde i och med krisuppgörelsen 1933. Konjunkturen vände uppåt. Riksdagen firade sitt femhundraårsjubileum 1935 under pompa och ståt i Arboga och även på Stadion i närvaro av representanter för samtliga kommuner. Borggårdskrisen från 1914 var bortglömd, och riksdagens talman, August Sävström (s), tog historien till hjälp (trots protester från moderna historiker) då han talade om Engelbrekt som pionjären för samhörighet ochett enat folk.

Kungliga bröllop och Gustav V:s 80-årsdag blev manifestationer där hela folket deltog på ett helt annat sätt än tidigare. Kungen blev en symbol förden nya nationella känslan och även gamla republikaner som Zäta Höglund hyllade kungen och den nya samhörigheten. ”Folk- och fredskungen ärades fritt av ett fritt folk”, hette det i en rubrik i Social-Demokraten den 17 juni 1938.

Pressen och radion spelade naturligtvis en roll då Sverige till slut blev enat och ”svenskt”. Men ändå är det genom de politiska, sociala och ekonomiska förändringarna inom landet som man ska förklara den nya nationella samhörigheten.

STIG HADENIUS, statsvetare och professor emeritus i journalistik

Svar:

Flera läsare har hört av sig efter artikeln om Sveriges försvenskning. De flesta har framhållit att Gustav Vasa var den som gjorde Sverige svenskt ­en ståndpunkt som all ny forskning vederlägger. Därför är det roligt med ett genmäle som vänder på perspektivet och i stället kritiserar mig för att ha förlagt nationsskapandet för tidigt. Jag håller med Stig Hadenius om att den nationella gemenskapen och identiteten är något historiskt senkommet, även om jag – som framgår av min artikel – tycker att det viktigaste skedde på 1800-talet.

Till saken hör också att forskningen om nationalism och nationell identitet i dag är alltför omfattande för att alla aspekter ska kunna fångas av en enda artikel i Forskning & Framsteg.

Men att nationen är av relativ sent datum förtjänar att upprepas. Det blir nämligen litet märkligt när arkeologer talar om ”Sverige” när de behandlar bronsåldern för ett par tusen år sedan, vilket faktiskt förekommer. Dessutom läste jag nyligen på CNNs nätsajt om att man hittat ett nästan 4 500 år gammalt skelett av en ”schweizare”(!) vid Stonehenge. För en tid sedan skrev också Dagens Nyheter om att de första jordbrukarna söder om Svarta havet för ett par tusen år sedan var ”turkar”. Dessa exempel visar hur anakronistiskt det kan bli när man betraktar historien med dagens nationella glasögon.

HENRIK HÖJER