Iraks isolering förstörde miljön

För drygt tre årtionden sedan reste jag på den irakiska landsbygden i samband med en omfattande förgiftningskatastrof. Metylkvicksilverbetat utsäde hade dödat kanske tio tusen personer och gett obotliga skador på centrala nervsystemet hos ytterligare tio gånger så många. Resorna gav bilder av landskap med jordbruksbygder i hård kamp mot torka och försaltning, glesa skogar och rika våtmarker.

Unik miljö i Mesopotamien

Ett av de områden som jag kom till tog mig med överraskning, då jag inte hade läst eller hört om det i förväg. Det var det stora våtmarksområdet mellan Eufrat och Tigris norr om Basra. Det var träskarabernas hemvist, ett unikt ekosystem med däggdjur, fåglar och fiskar i en kombination som ingen annanstans i världen.

Träskområdet hade förvisso sina förbannelser – först och främst en allmänt utbredd och särskilt besvärlig malaria. Men det var ett högst speciellt ekosystem med människor som både anpassat sig till naturen och anpassat naturen efter sina behov. Området var en kulturbygd där många människor levt i över fem tusen år.

Större delen av året levde invånarna på små öar, många av dem konstgjorda, som sällan var större än hundra kvadratmeter. Allt som rymdes där var ett enkelt halmhus, några vattenbufflar och en uppdragen båt. Träskaraberna, eller madan som de kallade sig själva, hade som del av sin uråldriga kultur speciella metoder att fånga fisk och jaga fågel och däggdjur. Deras jordbruk var i ordets bokstavliga mening småskaligt, och de ägnade mycken tid åt att samla vass och andra vattenväxter till sina bufflar.

På senvintern eller tidig vår, när vattnet steg och svämmade över än större områden, tvingades många att flytta till hus eller kojor i träden eller till bostäder på pålar. När vattenmassorna drog sig tillbaka återvände de till sina små öar. Många av dessa hade då försvunnit, men naturen och människorna själva skapade nya i stället.

Grannar byggde dammar

Under mina besök i området på tidigt 1970-tal kunde jag för det första konstatera att träskaraberna undgått metylkvicksilverförgiftning, då de aldrig fått något utsäde av myndigheterna. Och för det andra att Världshälsoorganisationens program för malariautrotning inte gjorde några framsteg i området.

Vid den här tiden täckte sumpmarkerna under torrtid cirka 20 000 kvadratkilometer, dvs ett område stort som Ångermanland eller Skåne, Halland och Blekinge. Träsken sträckte sig in i Iran. I dag är nästan allt borta, och mer än 240 000 träskaraber är interna flyktingar, eller displaced persons i FN-terminologi. Vad har hänt?

Före och speciellt under 1990-talet byggdes stora dammar uppströms i Eufrat och Tigris, främst i Turkiet och Syrien men även i Iran. När dammarna fylldes och vattnet började länkas av för bevattning, minskade flödet kraftigt i floderna och våtmarkerna mellan dem.

Dessutom vidtog Saddam Hussein efter Kuwaitkriget 1990–91 en del åtgärder för att torrlägga sumpmarkerna. Därigenom bestraffade han träskaraberna, som stött det uppror i södra Irak som följde på Kuwaitkriget. Genom torrläggningen tvingade han bort dem från deras områden.

Det finns också en annan orsak. FN-sanktioner efter Kuwaitkriget förhindrade import av insektsmedel och klor som hade behövts för att framställa sådana, sedan Iraks egna klor-alkalifabriker förstörts under kriget. Torrläggning av sumpmarkerna var visserligen ett mycket grovt men praktiskt sätt att minska malariaplågan.

Trots den irakiska regeringens åtgärder, är ändå dammarna och vattenavledningen i länderna uppströms huvudorsaken till att träskområdet nästan utplånats. I stället för gårdagens rika våtmarker är merparten av området i dag en steril saltöken. Det är därmed Iraks internationella isolering från 1991 till 2003, vilken tillåtit grannländerna att ta för sig av vattenresurserna, som är grundorsaken till miljöförändringarna.

Dadelskogen krigens offer

Längs med floden Shatt al-Arab, som är Eufrat och Tigris gemensamma utlopp i havet, täcktes flodstränderna på det tidiga 1970-talet av en skog med dadelpalmer. Den var visserligen planterad men likafullt mycket imponerande, nära 20 mil lång och mellan några hundra meter och 5 kilometer bred.

Dadelpalmskogen hade också sitt eget ekosystem. Sådana utvecklas när en viss typ av vegetation täcker ett tillräckligt stort område under tillräckligt lång tid. Dadlar var vid denna tid fortfarande en betydande exportprodukt, en av Iraks få vid sidan av olja. Medan kvicksilverförgiftningarna pågick var dadlar dessutom ett av de få födoämnen som det var riskfritt att äta.

Eftersom Shatt al-Arab bildar gräns mellan Iran och Irak, kom dadelpalmskogen att drabbas av omfattande förstörelse under kriget 1980–88 mellan de två länderna. Kort därefter ledde dammbyggnaderna i Turkiet och Syrien till minskad vattenföring i floderna och kraftigt ökad salthalt i Shatt al-Arab. Detta innebar ytterligare hård stress på de krigsdrabbade dadelpalmerna. Träden fick mindre motståndskraft mot skadeinsekter och sjukdomar, vilka i sin tur inte kunde bekämpas eller botas på grund av FN-embargot och bristen på insektsgifter. Följden blev att mer än 80 procent av skogen nu har dött. Resten är i uselt skick och har i huvudsak övergivits.

Beroende av livsmedelshjälpen

Under tusentals år har jordbruket i Irak och kringliggande länder fört en hård överlevnadskamp mot vattenbrist och försaltning. När bevattningssystemen som förstördes under Kuwaitkriget 1991 inte återställdes och sedan ytterligare förföll i avsaknad av underhåll, gav många irakiska bönder upp kampen på 1990-talet. I dag bor tre fjärdedelar av Iraks befolkning i städer.

Dessutom ströp FN-embargot tillförseln av gödnings- och bekämpningsmedel till landets bönder, medan mat tillhandahölls nästan gratis till stadsbefolkningarna inom ramen för FNs olja-för-matprogram. Resultatet blev att andelen jordbruksmark i Irak successivt har minskat, medan öken och halvöken brett ut sig. Under år 2002 var 60 procent av Iraks befolkning beroende av livsmedelshjälp utifrån, en ny situation för det som historiskt varit Mellanösterns kornbod.

Förvånansvärt få uppgifter existerar om skogarna i Irak. Den information som finns tyder på att skogstäcket skulle ha minskat med ända upp till 50 procent under de senaste tre decennierna.

Vatten största problemet

Irak är ett exempel på ett land där miljöförstöring och kraftiga förändringar i landskapsbilden har urholkat naturresurserna och ökat miljöskulden. Nu efter vårens krig står den nya administrationen, vilken den än blir till slut, inför uppgiften att skydda och återställa Iraks miljö och landskap. Hur detta ska kunna ske har börjat utredas på flera håll, bl a i FNs miljöorgan UNEP och Iraq Foundation Eden Again, där de mesopotamiska våtmarkerna främst uppmärksammats.

Att återställa träsken är dock svårt, även om finansiella resurser skulle kunna mobiliseras. Man kan visserligen gräva ut kanalerna igen och höja vattennivån med hjälp av dammvallar. Men utan större vattenflöden i floderna skulle vattnet i de på nytt översvämmade områdena bli relativt stillastående och alldeles för salt för många av de växter som tidigare gav området dess karaktär. Även många ¹skar och däggdjur skulle, liksom människorna, ha svårt att fördra saltare vatten.

En annan stor fråga är hur man ska förhindra att malaria åter får fäste i området. Helst bör man undvika att i stor skala bespruta det med insektsgifter som DDT och liknande klororganiska föreningar, vilka bl a skulle förstöra det fågelliv som man vill återställa.

Ytterligare en avgörande fråga är om träskaraberna efter tio års bortavaro, med en ny generation uppvuxen i helt annan miljö, fortfarande vill återvända till träskmarkerna och en livsstil med femtusenåriga traditioner men utan moderna bekvämligheter. Eller om de föredrar att söka sin framtid i storstäder som Basra och väljer ekonomisk kompensation för sina förluster.

Vad gäller dadelpalmer, jordbruksområden och skogar har knappast någon ännu börjat fundera på om och i så fall hur man skulle kunna återställa dessa. Den ökade salthalten i Shatt al-Arab gör det dock osannolikt att dadelpalmskogen skulle kunna återskapas. För att säkra dagens vattenflöde i Eufrat och Tigris, och helst återställa det mesta av gårdagens, kommer att krävas svåra förhandlingar med grannländerna Turkiet, Syrien och Iran.

Ett helt annat miljöproblem är att Irakkrigets tunga fordon nu har brutit upp ökensandens skare. Det har lett till ökad sanddrift som lär fortsätta att plåga jordbruket många år framöver.