Ålgräs vajar på havsbotten
Ålgräsängar spelar en nyckelroll i friska hav. Drygt 60 procent av ålgräsängarna i Bohuslän har raderats och ju fler som försvinner, desto svårare är det att vända utvecklingen.
Bild: Eduardo Infantes

Att laga ett ekosystem – strå för strå planteras ålgräset om

Ålgräsängar spelar en nyckelroll i friska hav. Drygt 60 procent av dem har raderats ut i Bohuslän och ju fler som försvinner desto svårare är det att vända utvecklingen. Göteborgsforskare kämpar, men det är ingen enkel match att plantera 80 000 strån under vattnet.

Premium
Publicerad

Mörka tatueringar skymtar fram på Jens Nilssons breda hals och armar. I sitt yrke som tungdykare är han van att jobba med konstruktioner och sprängningar under ytan. Men de senaste månaderna har han haft ett ovanligt uppdrag: att flytta 80 000 tunna gröna strån från ena sidan av en vik till den andra sidan.

− Innan jag började med det här hade jag aldrig hört talas om ålgräs och vad det ska vara bra för, säger han. 

Bakom honom tar staplade lufttuber upp nästan hela däcket på den lilla aluminiumbåten. I havet nedanför skymtar fyra svartklädda dykare då och då. När någon av dem ställer sig på botten känns allt plötsligt lite mindre dramatiskt − vattnet når dem bara till midjan i denna grunda havsvik innanför Tjörn. Men lufttuberna behövs ändå, för att klara deras tidskrävande trädgårdsmästaruppdrag under ytan. 

Med det speciella ”ålgräsplanteringshandgreppet” skjuter dykaren plantorna lite bakåt, in under orört sediment så att de sitter fast. Strå för strå byggs ett schackrutemönster av nya skott.
Bild: Eduardo Infantes

I förmiddags hämtade dykarna 2 500 strån från andra sidan viken, där ålgräset fortfarande mår bra. De får inte gräva upp flera åt gången, utan bara gallra bland stråna så att de friska ängarna snabbt återhämtar sig. När en dykare fyllt ena handen med plantor buntar han ihop dem med en gummisnodd, för att de långa skrangliga stråna inte ska trassla ihop sig och knäckas. Längs relingen hänger nätkassar fulla med sådana buntar. Efter lunch förflyttar sig dykarna hit till den andra sidan av viken, tar med sig buntarna under ytan igen och trycker varsamt ner varje strå fem centimeter i bottensedimentet. Flera månaders jobb utspelar sig inom den ruta på 100 gånger 100 meter som vi står precis utanför. Det enda som syns på ytan är en fyrkant av vita flytbojar, men detta är Sveriges hittills största restaurering av ålgräs, finansierad av Havs- och vattenmyndigheten och EU.  

Är detta verkligen en vettig användning av resurser, att förflytta sjögräs några hundra meter? 

Per Moksnes som sitter i en liten plastbåt nedanför dykbåten svarar tveklöst ja. Han forskar i marin ekologi vid Göteborgs universitet och har ägnat större delen av sitt yrkesliv de senaste tio åren åt just ålgräs. Han kallar det för ”korallrevens mindre sexiga kusin”.

− Ålgräs är kanske inte lika anslående som ett korallrev, men det är viktigt för många andra arter, och för hela systemet.  

De vajande gröna undervattensängarna ger skydd åt små fiskyngel och fungerar som barnkammare för ålar, torskar och många andra. Dessutom bildar ålgräsets långa rötter ett nät som binder ihop det mjuka bottensedimentet. Alla partiklar som virvlar omkring i vattnet kan sjunka ner och fångas upp i detta nät, och på så sätt skapar ålgräset ett klarare, renare vatten omkring sig. En del av partiklarna är kol från döda djur och växter, och genom att fånga upp dem skapar ålgräsnätet stora kollager i sedimenten. Så mycket att en kvadratmeter av dessa taniga ängar kan lagra mer kol än samma yta med skog uppe på land.

Ålgräset – en genialisk ekosystemsingenjör

Ålgräsets svaghet – behöver mycket ljus

Ålgräset har alltså många superkrafter men också en svaghet: Det behöver mycket ljus, eftersom de smala gröna stråna måste försörja sina långa rotsystem nere i botten. Därför kan ålgräset bara växa på grunda områden, och det är väldigt känsligt för grumligt vatten och påväxtalger − sådant som övergödande utsläpp har skapat. Sedan 1980-talet har ålgräsängarna krympt med 60 procent i Bohuslän. Just här, innanför Tjörn, har så mycket som 95 procent av ålgräset försvunnit. Ändå var det här det fanns allra mest för några decennier sedan.   

− Jag talade med en gammal ålfiskare som sa att det var så mycket ålgräs att man fastnade med ekan i det, berättar Per Moksnes. 

När ålgräsängarna väl är borta kan det sätta igång en dominoeffekt, enligt Per Moksnes och hans kollegor. Vattnet blir mer och mer grumligt, så att det blir ännu svårare att överleva för det ålgräs som finns kvar i närheten. De senaste tio åren har ålgräsängarna försvunnit snabbare och snabbare i det här området, och det tyder på att utvecklingen spär på sig själv.  

− Det här är ett sista desperat försök att vända den onda spiralen, förklarar Per Moksnes.  

Denna enda hektar innanför de vita bojarna är en liten fjutt jämfört med de över 10 000 hektar som har raderats ut. 

− Vi kommer aldrig att kunna plantera allt som har gått förlorat, men hoppet är att kunna vända trenden. Om ålgräset skapar klarare vatten omkring sig så skulle det kunna sprida sig vidare utåt.  

I en vik av Gåsö utanför Gullmarsfjorden testade forskarna 2019 att plantera ålgräs i ”schackrutemönster” med olika stora rutor, 1–4 meter. Längst till vänster finns också en yta där ålgräset är jämnt utplanterat. 1×1-metersrutor verkar fungera bäst. Därför användes detta mönster i planteringarna som gjordes i år. 
Bild: Eduardo Infantes

Motar bort djur

Med hjälp av två studenter står han och sätter fast långa metalliska silverband på plastkäppar. Banden skallrar högljutt i vinden och det är just det som är meningen. I dag är forskarna på plats för att skrämma svanar, som har hittat den nya undervattensängen och betat bort många av de dyrt planterade skotten. 

− Det finns inget svårare än att skrämma en svan. De är inte rädda för någonting, inte ens örnar. Men om vi trycker ner sådana här flaggor och sedan flyttar på dem lite då och då så kanske det kan avskräcka, säger Per Moksnes. 

Hans medhjälpare plumsar ut i vattnet och börjar sätta ut en flagga var femtonde meter.  

− Hoppas bara att svanarna inte ser det här som landningsbanans markering, säger Per Moksnes fundersamt. 

Man kan tycka att de borde kunna hålla till godo med den stora ålgräsängen på andra sidan viken, men här är det grundare − precis lagom djupt för en svanhals. Just svanar är ett nytt orosmoment och forskarna har satt ut burar som håller svanarna borta.

Det finns många olika problem som kan uppstå i anläggandet av en ålgräsäng. Tidigare har forskarna haft problem med krabbor som knipsar av ålgräsplantorna. Per Moksnes sätter på cyklopet för att undersöka om det finns fler bovar i dramat. Han försvinner ner under ytan för att räkna antalet plantor i burarna och antecknar i en liten bok med plastigt ”undervattenspapper”.

Bild: Wikimedia commons

Världens längsta pollenkorn

Sjögräs som ålgräs är ”landväxter under vatten”, som sprider sig med pollen precis som gräs och blommor på land. Men medan landväxternas pollen sprids med vind, insekter eller större djur, måste sjögräsets pollen bäras av havsströmmarna till nästa blomma. För att de ska flyta bra har sjögräsens pollen samma densitet som havsvatten och är störst på jorden, upp till 5 millimeter långa. Det kanske förvisso inte låter jättelångt men landväxternas pollen är ofta mindre än 0,1 millimeter.

Det ser enkelt ut men för en journalist med läckande torrdräkt är det inte helt lätt att få syn på ålgräset i buren. För varje spaning nere i det mjölkigt ljusgröna vattnet sipprar lite mer av det in genom kragen. På tredje försöket syns en spöklikt tunn grön girlang, vajande i vattnet. Det är alltså detta allt handlar om. Efter att ha famlat sig fram i denna undervattniska dimma är det lätt att förstå att ålgräset får ljusbrist. Sedan 1980-talet har siktdjupet minskat med två meter i de här vikarna. Där ålgräset tidigare kunde växa på omkring fyra meters djup så överlever det numera bara ner till två meters djup.  Bottnen gungar under fötterna. Under oss börjar det som kallas mjukbotten − en stor svampig massa av allt som har lagrats genom årtusendena. Här döljs havets stora kollager, som lätt grumlas upp när ålgräsets skyddande nät släpper. För att stabilisera bottnen har Per Moksnes och hans kollegor testat en ny idé här: De har lagt ut 1 800 ton sand. Ändå verkar det inte riktigt tillräckligt denna blåsiga dag. 

Komplicerat att återskapa ålgräsängar

Vinden tilltar och samtalen blir alltmer skrikande. Dykarna måste snart avbryta dagens arbete eftersom vågorna har grumlat upp vattnet så mycket att de inte ser vad de gör. Havsbottnen är ingen lättodlad täppa. Förra årets största plantering utanför Koster klarade sig bra långt in på hösten, men sedan dog en stor del av plantorna utan att forskarna kunde förstå orsaken, berättar Per Moksnes.  

− Det här är en risksport. Egentligen ska man inte restaurera ålgräs − man ska låta bli att förstöra det! 

Ändå handlar hans jobb till största delen just om att restaurera ålgräs. Det hela började för drygt tio år sedan när Per Moksnes fick en fråga från länsstyrelsen om hur man återställer ålgräsängar. Länsstyrelsen hade fått in ett förslag från en exploatör som sa att ”det är inga problem att bygga en hamn här, vi tar bara en grävskopa och flyttar på ålgräset”. 

− Det var verkligen ”god dag yxskaft” att säga så, det kan vi ju se nu när vi vet hur komplicerat det är att återskapa en förstörd ålgräsäng.  

Att en exploatör skapar nya miljöer som kan ersätta de förstörda kallas ”ekologisk kompensation”, ett begrepp som fick fäste i Sverige 1999, med miljöbalken, och som numera är väl etablerat i naturvårdssammanhang. Men det är ett tvåeggat svärd, enligt Per Moksnes. Kompensationen får inte bli ett avlatsbrev för att få exploatera fritt. Och så ska det inte heller gå till enligt Naturvårdsverkets riktlinjer. Första frågan måste vara om en exploatering är nödvändig. Om så är fallet ska man fundera på om skadan går att kompensera. När Göteborgs hamn nyligen expanderade fick hamnbolaget tillstånd att förstöra ett område med ålgräs eftersom samhällsnyttan ansågs vara stor. Men de måste skapa lika mycket ny ålgräsäng som de har förstört. Inte precis intill hamnen, utan i skärgården där ålgräset har bättre förutsättningar att klara sig. 

Alger.
Bild: Getty images

Alger och sjögräs – vad är skillnaden?

Sjögräs är långa tunna blad som inte grenar sig. De har rötter och ser ut ungefär som en växt på land, medan alger kan se ut på många olika sätt och saknar rötter. De kan däremot ha kortare fästtrådar för att sitta fast i en hård botten. Tack vare rötterna trivs sjögräs på mjuka bottnar medan alger framför allt växer på hårda stenbottnar.

 

De första planteringarna tog sig inte, men sedan dess har det lyckats bättre. En framgångsfaktor verkar vara att göra stora planteringar, enligt Göteborgs hamn, eftersom ålgräset skapar goda cirklar omkring sig.  

Men är det någon idé att försöka, med tanke på alla de onda cirklar som pågår i havet?  

− Övergödningen går åt rätt håll. Sedan 1990-talet har utsläppskurvorna minskat, annars hade vi inte gjort detta, säger Per Moksnes. 

Ändå är problemet långt ifrån löst. Trots att de övergödande ämnena minskar har algmattorna som guppar på ytan om sommaren fortsatt att växa. Det syns tydligt på flygbilder av kusten. Dessutom har torsken inte kommit tillbaka, och när torsken är borta dansar småfisken på bordet, skulle man kunna säga. Torskens bytesfiskar ökar, och när dessa mellanstora fiskar blir fler blir det färre av deras byten: små djur som lever av att beta luddiga påväxtalger. När de små betesdjuren försvinner växer algluddet till tjocka mattor som kväver ålgräset. Ännu en självförstärkande ond cirkel. 

Myndigheterna fortsätter tillåta bryggor

Medan Per Moksnes styr hemåt mot fastlandet tittar han då och då bakåt, mot den guppande fyrkanten av flytbojar. Denna lilla ålgräsruta har många människor kämpat med i månader och ännu är det högst osäkert om projektet kommer att lyckas. Samtidigt som friska ålgräsängar fortsätter att förstöras på andra håll.  

− Det är en gåta att myndigheterna fortfarande tillåter nya bryggor i vikar med ålgräs, säger han.  

Omkring 900 bryggor tillkommer varje år, utöver de drygt 100 000 som redan finns längs Sveriges kuster. En studie från Västra Götaland visar att 96 procent av alla bryggor läggs över mjukbotten, som är ålgräsets livsmiljö.  Och under en brygga dör ålgräset av ljusbrist. Samtidigt som bryggorna öppnar för mer båttrafik, vilket ytterligare spär på problemen i de grunda skyddade havsvikarna. Här söker både människor och undervattensvarelser skydd från dånande bränningar.  

− Det är en jättedålig matchning, att vi lägger våra bryggor och lägger till med våra båtar just där bottenekosystemet är som mest känsligt, säger Per Moksnes. 

En studie som nyligen publicerades i tidskriften Ecosphere visar dessutom att de skyddade vikarna är extra viktiga för att lagra både kol och övergödande kväve, men samtidigt extra känsliga för störning. Eftersom inga stora havsvågor når in här naturligt är bottensedimentet fluffigt, och luckras lätt upp av svall från båtar.  

Fritidsbåtarnas och bryggornas växande antal är ett exempel på ”de små stegens tyranni”, enligt Havsmiljöinstitutets rapport om fritidsbåtars miljöpåverkan från 2019. En enskild brygga och båt har ingen större påverkan men tillsammans får de stor effekt över tid. 

− Visst, bryggorna är inte det största hotet, men i det läge vi befinner oss nu måste vi värna varje kvadratmeter av de ålgräsängar som finns kvar, säger Per Moksnes.

F&F Evenemang:

En kväll om livet efter digitaliseringen

En tankeväckande och lärorik kväll med teknikhistorikern Nina Wormbs, sociologen Malin Åkerström, filosofen Hans Ruin och litteraturvetaren Jesper Olsson. 25 januari på Playhouse Teater i Stockholm.

Läs mer och boka

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor