Ständigt flyttande ett sätt att stanna kvar
I den sydvästra delen av den nordamerikanska kontinenten är historieskrivningen hett politiskt stoff. Har de indianstammar som nu lever i regionen rätt i sina anspråk på det som har uppfattats vara övergivna bosättningar? Nya studier visar att migrationen in i och ut ur bosättningarna har varit betydligt större genom tiderna än man tidigare har trott.
– Att flytta är inte detsamma som att överge. Det är snarare ett sätt att kunna stanna kvar i ett område, säger Margaret Nelson, antropolog vid Arizona State University, USA.
– Man kan tala om ett slags beteendemångfald. Det är inte bara djur som uppvisar sådan mångfald.
Den största delen av sydvästra Nordamerika är öken eller halvöken. Att bedriva jordbruk där är en utmaning, som dock människor antagit i tusentals år. De levde på majs, bönor, squash, vilda växter och vilt, men för att anpassa sig till föränderliga förutsättningar flyttade de mellan olika bosättningar. Torka var inte det enda skälet utan också konflikter och möjligheter att försvara sig.
Genom att mäta ansamlingen av kokkärl kan arkeologer se hur och när bosättningar har använts. De förhistoriska bönderna i New Mexico flyttade regelbundet mellan tättbefolkade byar och glest belägna hyddor. Även i Mesa Verde-området i Colorado, som var ett av de mest befolkade i sydvästra USA, flyttade hushållen med jämna mellanrum, men alltmer sällan ju längre tiden gick. Före år 600 stannade man mindre än tio år på en bosättning. Vid år 1000 hade den tiden ökat till 20 år och vid 1200 till över 50 år.
– De nya rönen om migrationen i området är ett led i avmytologiseringen av de nordamerikanska indianerna, säger Keith Kintigh, ordförande i Society for American Archaeology. De var inte alltid fredliga och i harmoni med naturen. De levde ett bra liv, och de försvann inte för gott utan flyttade vidare för att kunna överleva i regionen.
