Ny slags insekt upptäckt

Nya arter av insekter upptäcks ofta, liksom även släkten och rentav familjer. Men att det skulle finnas en okänd insektsordning hade ingen trott.

– Det är dags att höja på ögonbrynen rejält, säger Ragnar Hall, insektsforskare och zoologisk fackredaktör vid Svenska artprojektet, som är i färd med att beskriva alla Sveriges 50 000 flercelliga arter.

– I nittio år har vi kunnat sortera in varenda nyfunnen insekt i någon av de 32 kända ordningarna.

Men i juni 2001 fick doktoranden Oliver Zompro vid Max Planck-institutet för insektsforskning i Plön, Tyskland, en bit bärnsten i händerna som skulle komma att ändra på detta. I bärnstenen, 45 miljoner år gammal och från Baltikum, fanns insektslarver som såg annorlunda ut än alla dem han sett tidigare.

Något intressant på spåren

En månad senare var han på besök hos kolleger på Natural History Museum i London och såg där en uttorkad insektshane som hade hittats av svensken Helge Backlund i Tanzania år 1950. Den hade i mitten av 1980-talet skickats från Zoologiska museet vid Lunds universitet till London för identifiering. Den hade klara likheter med insekterna i bärnstenen, men ingen hade kunnat slå fast vad det var för typ av insekt.

Åter hemma i Tyskland hade Oliver Zompro turen att ganska snart få tillgång till en mångmiljonårig bärnsten med en svåridentifierad insektshane, mycket lik den han just hade sett i London. Zompro och hans handledare, professor Joachim Adels, insåg att de var något intressant på spåren. Den unga doktoranden fick nu i uppgift att leta runt på Europas naturhistoriska museer efter ytterligare fynd, och efter många resor hittade han en liten alkoholfylld flaska på museet i Berlin. Där låg en hona, upplockad från marken i Namibia i sydvästra Afrika för nästan hundra år sedan.

Insekterna i bärnstenen och från Berlin studerades nu noga. Med sina kraftiga bakben liknade de gräshoppor. Men de saknade vingar, något som de flesta gräshoppor har. Frambenen var fulla med taggar som påminde om dem som bönsyrsor har för att fånga och hålla fast sina byten. Uppifrån liknade insekterna mest vandrande pinnar, men medan dessa är växtätare hade de okända insekterna spår av andra insekter i tarmen.

Expedition till Afrika

Uppenbart passade insekterna inte in i någon av de kända ordningarna utan en ny skulle behöva skapas – det vill säga en insektsgrupp på samma systematiska nivå som exempelvis loppor, skalbaggar eller termiter. Det vetenskapliga namnet på denna trettiotredje ordning fick bli Mantophasmatodea, som är en sammansättning av de latinska namnen på bönsyrsor respektive vandrande pinnar. Men i dagligt tal kallade forskarna dem gladiatorer (en kortform av gladiatorrätvingar).

Nästa forskningsuppgift var att försöka ta reda på om det ännu finns levande gladiatorer. Efter att ha frågat runt bland insektsforskare världen runt, dök det upp ytterligare några exemplar som hade insamlats så sent som på 1990-talet i Brandbergsmassivet i Namibia. Ett knappt år efter det att Oliver Zompro fått den första bärnstensbiten i sin hand, reste därför ett tiotal insektsforskare till Namibia. Redan första dagen hittades fem larver, och efter två veckor hade man identifierat fyra olika arter av gladiatorer. Forskarna har redogjort för sina fynd i Science och Scientific American.

Expeditionsdeltagarna var givetvis fulla av frågor om gladiatorernas liv. De upptäckte snart att djuren gömmer sig i grästuvor och bergsskrevor på dagarna och kommer ut på natten för att jaga. Forskarna såg dem äta bland annat kackerlackor och nattfjärilar. De brottar ner sina offer med frambenen, och är bytena lika stora som de själva använder de också mellanbenen. Flugor dödas med bett i halsen. De äter allt på sina offer utom vingarna och benen.

Ointressant blir värdefullt

Under det år som gått sedan expeditionen genomfördes har nya inventeringar visat dels att det finns många tiotal gladiatorer på museer i bland annat Sydafrika, dels att gladiatorer är ganska vanliga i sydligaste Afrika. Genetiska studier kommer snart att kunna visa var någonstans på insekternas vildvuxna stamträd som gladiatorerna passar in.

Det kanske mest fantastiska i historien är att belägg för denna nya insektsordning har funnits i decennier på tiotals museer världen över men förblivit oupptäckta ända till dess att en alert student undrade över några mångmiljonåriga larver som han inte kände igen.

– På museerna känner vi ett hårt tryck att gallra i samlingarna för att därmed spara pengar åt våra huvudmän, men den här historien visar att material som kan verka ointressant blir mycket värdefullt när det kommer i rätta händer, säger Roy Danielsson, intendent vid Zoologiska museet i Lund och den person som för tjugo år sedan sände den gladiator till London som gav Oliver Zompro en aha-upplevelse.