Myten Midgård

Vår kunskap om den förkristna religionen är till stor del baserad på de isländska källorna – exempelvis Snorre Sturlassons texter från 1200-talet – som faktiskt är kristna tolkningar av vad som betecknas som ”hednisk religion”.

– Snorre Sturlasson har kallats den förste religionshistorikern, säger Catharina Raudvere, docent i religionshistoria vid Lunds universitet. Men det finns ett källkritiskt problem. Hans texter är en kristen tolkning av fornhistorien. Redan i begreppen ryms fällor när man börjar diskutera den förkristna tidens religion.

– ”Hednisk religion” eller ”fornnordisk religion” för tanken till en förkristen nordisk enhetskultur, menar Catharina Raudvere. Problemet är att icke-kristen religion, eller religiös praxis, ofta har förståtts utifrån kristna begrepp som religion, ritual och myt. Till skillnad från kristendomen var den förkristna religionen i Norden inte hierarkiskt och centralt organiserad, och det förekom ingen klar skillnad mellan sakralt och profant. I stället kan man säga att religionen var en del av de vardagliga handlingarna och de allmänna föreställningarna.

– Därför är det lämpligt att bredda religionsbegreppet, så att man inte bara ser till kulter eller heliga texter, utan att även folkliga föreställningar och seder kommer med, säger Catharina Raudvere.

Anders Andrén är professor i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet och projektledare för det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård som inbegriper ett dussintal arkeologer och religionshistoriker. Projektet har till syfte att fördjupa och nyansera bilden av den förkristna religionen i Norden. Även Anders Andrén menar att ett traditionellt religionsbegrepp är svårhanterligt här:

En praxisreligion

– I detta fall är det bättre att tala om en ”praxisreligion” som huvudsakligen bygger på muntlig tradition. När man inte har några centrala texter att förhålla sig till, säger det sig självt att de regionala och tidsmässiga variationerna blir stora. Inom exempelvis kristendom och islam har Bibeln och Koranen varit garanter för en viss kontinuitet.

I den förkristna religionen var vissa beståndsdelar lokala, medan andra hade större geografisk spridning. De fornnordiska gudarna Oden, Tor och Freja var exempelvis kända över hela norra Europa, och motiven i de isländska sagorna var utbredda bland skandinaviska bosättningar i hela regionen. Men de religiösa riterna varierade mycket mellan olika områden i Nordeuropa.

Varierande föreställningar

Den förkristna nordiska föreställningsvärlden varierade också tidsmässigt. Bilden av solen som dras över himlen av en häst är ett motiv som förekommer på bronsålderns hällristningar som är omkring 3000 år gamla. Men motivet finns också långt senare inom förkristen religion. Det omnämns i Eddan av Snorre Sturlasson, men reducerades då till en detalj i skapelsemyten. Dess betydelse varierade alltså.

En förkristen symbol som torshammaren hade en betydligt kortare livslängd. Den kan inte härledas längre tillbaka än till 800-talet och fanns som symbol under bara 300 år, troligen som en följd av de då allt vanligare kristna symbolerna, exempelvis korset.

Norden en del av världen

Norden måste ses som en del av Europa och västra Asien. Redan under tidig bronsålder (1700-1200 f.Kr.) nåddes Skandinavien av föremål från östra Medelhavsområdet.

– Vikingatiden och vikingarna som vi föreställer oss dem är omöjliga att tänka sig utan romarriket och dess influenser, säger Anders Andrén. Han har i en uppsats som snart publiceras summerat några av de nyare forskningsrönen i ämnet. Romarrikets expansion för 2000 år sedan innebar att det uppstod en politisk stormakt kring Medelhavet, men också en expansion i kulturellt hänseende. Östersjön samt delar av Asien och Afrika nåddes av detta inflytande. Man kan se det som en fortlöpande ”romanisering” utanför imperiet.

– Om man kan tala om något specifikt nordiskt, så är det den särskilda blandform som uppstod, menar Anders Andrén. Redan under folkvandringstiden (400-550) påverkades norra Europa av bysantinska och romerska idéer. Ett viktigt exempel är runorna. Runalfabetet skapades på 200-talet, förmodligen i södra Skandinavien. Det baserades på det latinska alfabetet och dess ljudvärden.

– Det var med all sannolikhet en latinkunnig person som skapade runorna, säger Anders Andrén. Andra exempel på den romerska kulturimperialismen, som villigt togs emot, var mynt, stenlagda vägar, låneord och stengrundsbebyggelse.

– De romerska arméerna behövde soldater. Det betydde att det fanns en arbetsmarknad för unga män från norra Europa i det rika och inflytelserika imperiet i söder. Sannolikt tog de som återvände hem med sig en hel del idéer och uppfattningar. Man kan säga att på samma sätt som omvärlden romaniserades så germaniserades också romarriket, som en del av den process vi brukar kalla folkvandringstiden.

De romerska influenserna var lika viktiga vad gäller religionen. Före folkvandringstiden bestod gudabilderna huvudsakligen av träfigurer. Därefter började mynt med gudabilder dyka upp i Skandinavien, liksom gudastatyetter. Samtidigt, ungefär på 400- och 500-talen, började de nordiska gudarna ges vissa speciella utseenden, också det efter romerska förebilder. Det är från denna period vi hittar de första bilderna på identifierbara gudar, med de kännetecken som vi känner från de isländska sagorna. Ett exempel är den enögde Oden.

Rit under tak

Även de religiösa ritualerna förändrades under folkvandringstiden. Tidigare hade främst sjöar och myrar varit kultplatser. Nu började man utöva kulten inomhus. Det tydligaste exemplet är Uppåkra i Skåne, där ett särskilt hus var ägnat religiös verksamhet (se Skånskt maktcentrum med tusenåriga rötter, F&F 2/99). Tillkomsten av dessa hus måste ses i relation till vad som hände samtidigt nere på kontinenten. I den romersk-grekiska världen var templen bara gudarnas boningar, och de religiösa riterna utövades utomhus. Detta stod i kontrast till de judiska synagogorna och de kristna kyrkorna. I och med kristnandet av det romerska riket på 300-talet flyttade kulten inomhus.

– Likheterna i de religiösa formerna är slående, menar Anders Andrén.

När Norden kristnades, under tidig medeltid, förekom religiösa uttryck som tydde på blandformer. Exempelvis var djurornamentik en vanlig symbol inom den fornnordiska konsten. Sådan utsmyckning började dyka upp samtidigt med runorna på 300-talet och har påträffats på vapen, smycken, skepp och slädar. Djurornamentiken har ofta förknippats med asarna, framför allt med Oden.

– Men den förekom också i kristna sammanhang under tidig medeltid, säger Maria Domeij, doktorand i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. Det gäller inte minst 1100-talets runstensdjur, som ofta kombinerades med kristna texter och krucifix. Hon har analyserat ornamentiken samtidigt med tidig- och högmedeltida texter och sett paralleller mellan bilder i språket och element i konsten. Verbet ”fläta” används exempelvis som omskrivning för dråp. Detta kan vara en förklaring till att Kristus framställs som bunden, och inte spikad, vid korset på tidiga krucifix.

Även efter kristnandet av Norden kan man säga att de förkristna inslagen levde kvar, fast i annan form. De gamla gudarna betraktades nu som demoner, och i historieskrivningen fick de plats som gamla nordiska härskare. Snorre Sturlasson menade att asarna var gamla kungar som sedan kom att tillbes som gudar.

”Vikingatiden”

Fredrik Svanberg, filosofie doktor i arkeologi vid Lunds universitet och numera verksam vid Riksantikvarieämbetet i Lund, har undersökt gravar och gravskick, eftersom de säger så mycket om kultur och normer. Släkten hade generellt mycket stor betydelse för egendomsförhållandena och identitet. Dessutom har synen på de döda och deras kroppar alltid varit en viktig del av människors föreställningsvärld.

Ändå varierade gravskicket mycket mellan olika delar av Skandinavien, likaså mellan olika perioder. Under Nordens kristnade kan man se en mängd olika blandformer. I vissa regioner började man anlägga kristna gravar på de gamla hedniska gravplatserna, på andra håll skapade man kristna storkyrkogårdar på nya platser och i ytterligare fall anlades flera mindre kyrkogårdar. Dessutom förekom olika blandningar av detta.

Tidigare forskning om förkristen religion har ofta bedrivits utifrån källtexter, och inte från arkeologiska lämningar. Men de arkeologiska fynden kan ge helt nya tolkningar av det förflutna.

– Så länge man bara går efter skriftliga källor blir det lätt att generalisera, eftersom dessa källor till sin karaktär är så allmänt hållna. Men om man intresserar sig för arkeologiskt material, och därmed ser till olika former av praxis och vardagsliv, så ser man i stället sprickorna, olikheterna och det specifika, säger Fredrik Svanberg. Då blir det svårt att tala om en enhetlig skandinavisk kultur. Att tala om något specifikt svenskt, norskt eller danskt är givetvis ännu svårare.

På dessa grunder menar Fredrik Svanberg att vikingatiden som en enhetlig epok är ett koncept som skapades av nationalistiska historiker och arkeologer under 1800-talet.

– Vikingatiden som ett ”historiskt paket” med en mängd olika komponenter som vi alla känner till och som till stor del fortfarande lever kvar, det var något som skapades som ett led i en romantisk kolonisering av det förflutna.

Men om vi ska kunna förstå det förflutna, måste vi försöka göra det utifrån den tidens mentala ramar.