Ufon som ångestdämpare

När Internet slog igenom för snart tio år sedan fick intresset för ufon en renässans. De ufo-intresserade har miljontals webbplatser att välja mellan. På svenska finns exempelvis Riksorganisationen UFO-Sveriges hemsida (ufo.se). Här kan man läsa om ufo-observationer, både sådana som kunnat utredas och sådana som inte fått någon rationell förklaring. Föreningen tar bestämt avstånd från alla nyreligiösa och new age-orienterade kopplingar till ufo-myten och hävdar att fenomenen bara kan få sin lösning genom ett tvärvetenskapligt arbetssätt.

Nio flygande tefat

Ufo-fenomenet har en lång historia. Som liten pojke på 1970-talet läste jag ofta serietidningen Fantomens insändarsidor. Där pågick ibland debatter om Erich von Dänikens teorier som var populära då. I gamla urkunder, däribland Bibeln, påstod han sig hitta bevis för att mänskligheten härstammar från varelser från andra planeter. I själva verket var von Däniken en del av den ufo-tradition som har sitt ursprung i amerikansk efterkrigstid.

År 1947 lanserades begreppet flygande tefat, flying saucers, i amerikanska nyhetsmedier. Piloten Kenneth Arnold rapporterade att han hade sett nio märkliga flygande objekt över Cascade Mountains i delstaten Washington. När Arnold berättade om föremålen för en tidningsjournalist försökte han beskriva deras sätt att förflytta sig. De rörde sig ”som ett tefat skulle göra om man kastade smörgås med det ut över vattnet”. Objekten såg i själva verket inte alls ut som tefat utan var halvcirkelformade, men en tidningsredaktör missförstod uttalandet och presenterade dem som flygande tefat för allmänheten. Strax var stenen i rullning. Många tidningar återgav historien, och på andra platser trädde människor fram och berättade att också de hade sett flygande tefat.

Ufo-mytens uppkomst

Kenneth Arnolds berättelse är utgångspunkten för ufo-myten, skriver den danske religionshistorikern Mikael Rothstein i sin bok UFO: Myten om rymdvarelser och flygande tefat (Nya Doxa). Historien har återberättats gång på gång och även spridits via film, tv-serier och Internet. Våra föreställningar om liv i rymden påverkas i hög grad av hur detta framställs i populärkulturen. I Steven Spielbergs film Närkontakt av tredje graden från 1977 får kontakten med de främmande besökarna i slutet av filmen en starkt religiös prägel. Men rymdvarelser har långt ifrån alltid skildrats som lika gulliga som rymdvarelsen E.T. i Spielbergs film med samma namn från 1981. Snarare har tv-serier som V (1983-84) och Arkiv X (1991-) tagit upp olika konspirationsteorier med rötter i myten om flygande tefat, främst den så kallade Roswellmyten och teorierna om ufo-kidnappningar.

Några få veckor efter Arnolds rapportering ryktades det att ett flygande tefat störtat i närheten av Roswell i New Mexico. Enligt denna berättelse hittade en bonde vraket med den döda besättningen som liknade små människor, men upptäckten tystades snabbt ner av militär och regeringstjänstemän. Efter den första uppmärksamheten fick historien ingen större spridning i medierna, men togs upp och spreds av ufologer i slutet av 1970-talet. Historien har sedan återgivits gång på gång och existerar nu i inte mindre än sex olika versioner. Ett par antropologer som undersökte denna sägen tillsammans med en fysiker visade hur fakta om Roswellfallet har manipulerats, hur bevis fabricerats och att folk ändrat på sina historier så att de ska passa med kända fakta.

Tolkningar av rymdskeppsmyten

Det flygande tefatet blev snabbt ett socialt faktum, ett symboliskt uttryck för en rad gemensamma orosmoment i efterkrigstidens samhälle. I början av 1950-talet fick hypotesen om främmande rymdskepp allt starkare fäste, och oidentifierade flygande objekt kom alltmer att förknippas med rymdvarelser. Med ett resonemang hämtat från sociologen Peter L. Berger tolkar Mikael Rothstein rymdskeppsmyten som ett sätt för människor att hitta en rimlig förklaring till, ja rentav en mening med svårförståeliga fenomen. Även om förklaringen var chockerande blev fenomenen mentalt hanterbara. De flygande tefaten inordnades i en icke-vetenskaplig, icke-religiös berättelse.

Men det fanns också religiöst präglade tolkningar av rymdskeppsmyten. Under 1950-talet trädde ett antal så kallade kontaktpersoner fram. En av de mest kända var amerikanen George Adamski (1891-1956), som fick flera böcker översatta till svenska under 1950-talet. Adamski hävdade att rymdvarelserna tog kontakt med oss för att inspirera jordens befolkning att uppfylla sin andliga uppgift. George Adamski var den första ufo-profeten, och han byggde ett religiöst och filosofiskt system av sina idéer. Han banade väg för en mängd andra ufo-profeter som offentliggjorde sina läror i slutet av 1950-talet.

Till framstegets försvar

I Inside the space ships från 1955 (svensk översättning Ombord på rymdskepp, 1958) berättar Adamski om Rymdbröderna som kommit till jorden för att hjälpa oss. Den kosmiska balansen hotas av kärnvapenkrig, och mänskligheten måste besinna sig. Enligt Adamski hade människans moral inte utvecklats i takt med teknikens och vetenskapens framsteg. De rymdvarelser som tog kontakt med honom och andra ufo-profeter var tekniskt och vetenskapligt mer högtstående. Detta hade också inneburit stora framsteg för rymdvarelsernas kultur och samhällsliv.

Myten om ufon uppkom under kalla kriget och kan därför ses som en konstruktiv reaktion på ångesten över stormakternas kärnvapenkapprustning, menar Rothstein. Enligt min mening handlade det även om att återerövra framstegstron. Så länge tanken har funnits att mänskligheten går en ljusare utveckling till mötes, har det också funnits personer som ifrågasatt detta och hävdat att moralen har sackat efter tekniken och vetenskapen. Ufo-profeter som Adamski anknöt inte bara till en tradition där man hävdade att mänskligheten måste stanna upp och ta lärdom av misstagen, utan omvandlade också dessa tankar inom ramen för kalla kriget. Framsteget kunde återerövras och utvecklingen behövde inte stanna upp – de rymdvarelser som kontaktade Adamski var ett bevis för att mänskligheten egentligen stod i början av en lång positiv utveckling. Hos Adamski och i en rad senare ufo-religioner förenas myt, folktro, science fiction, olika religioner och vetenskap i en märklig blandning.

Vetenskapen och ufo-myten

Men även utanför ufo-kretsar fanns liknande resonemang. Rymdforskaren och sedermera science fiction-författaren Arthur C. Clarke (född 1917) utvecklade idén om vänliga rymdvarelser i en av science fiction-genrens stora klassiker, Childhood’s end som kom 1954 (svensk översättning Mot nya världar, 1955). Han var också ordförande i British Interplanetary Society och en stor förespråkare för att rymden skulle erövras. I The exploration of space från 1951 (svensk översättning Världsrymdens utforskande, 1954), ett populärvetenskapligt verk som blev stilbildande, uttryckte Clarke tankegångar som påminner om Adamskis idéer.

Trots att Clarke var skolad vetenskapsman – han var exempelvis mannen bakom kommunikationssatelliterna – kunde han inte låta bli att spekulera om mötet med högt utvecklade raser i rymden: ”Med övermänskligt tekniskt vetande måste också följa lika stor förmåga till förståelse och tolerans. När vi möter våra övermän bland stjärnorna, behöver vi knappast frukta för något annat än våra egna brister.” Genom rymdens erövrande och ett eventuellt möte med rymdvarelser kunde mänskligheten ta ett teknologiskt språng som skulle innebära en kulturell utveckling utan tidigare motsvarighet.

Konspirationsteoriernas renässans

En domedagsbetonad teknisk och vetenskaplig utveckling kunde alltså avbrytas genom mötet med främmande rymdvarelser som kommit ännu längre tekniskt och vetenskapligt. Men efter 1950-talet började också andra konspirationsteorier dyka upp – de så kallade ufo-kidnappningarna, där människor fördes bort för att komma tillbaka senare med minnesluckor och oförklarliga ärr på kroppen. Här förvärldsligades rymdvarelserna och fungerade mindre som frälsare av mänskligheten. Nu blev de i stället ett hot. Konspirationsteorierna har fortsatt att spridas och har fått en renässans sedan 1990-talet. Mikael Rothstein noterar med viss syrlighet att även hans egen bok enligt erfarenheten kommer att anklagas för mörkläggning av ufo-händelser och för att vara ”ett beställningsarbete från underrättelsetjänsternas sida”.

Idén om att det finns liv ute i rymden är egentligen rimlig i sig, menar Rothstein, men föreställningen att det finns varelser som besöker oss eller lever bland oss, och ibland till och med kidnappar vissa av oss, får inte stå oemotsagd. Det finns massor av argument som talar emot detta. Föreställningarna om ufon är skapade av människor, och utforskningen av tefatsmyten leder snarare in i människornas föreställningsvärld än ut i rymden.

I dag är det inte längre kalla kriget som oroar oss. Atom- och vätebomber har inte samma skrämmande aktualitet som förut utan har delvis ersatts av rädsla för andra fenomen som både utmanar och förstärker tron på framsteg, exempelvis gentekniken med dess oanade möjligheter. Även om människan som art fortfarande löper risken att utplånas, diskuterar vi nu i stället om 2000-talets människa står inför utsikten att förändras som art och vilka etiska och moraliska utmaningar som gentekniken ställer oss inför. I science fiction-genren är det vanligt att dessa frågor diskuteras. I de olika varianterna av tv-serien Star Trek återkommer denna diskussion år efter år.

Frågan är vad det kommer att innebära att vara människa i framtiden och vilka nya betydelser vi kommer att tillmäta ufo-observationerna. Där den traditionella religionen inte alltid ger svar på frågorna, har i stället populärkulturen blivit den arena där vårt förflutna, nuet och framtiden diskuteras. Samtidigt frodas ufo-religionerna och ufo-föreningarna på Internet.