Det kostar att vara försiktig

I ljuset av olika miljölarm och allehanda teknologiska olyckor är vi många som har attraherats av tanken på en försiktighetsprincip. Klart att vi nu ska ”tänka efter före” och framskrida med ”större försiktighet” i vår strävan till fortsatt samhällelig och teknisk utveckling. Det är en begriplig reaktion, men vad kräver den av oss mer bestämt?

Tar vi hänsyn till alla de olika försiktighetsprinciper som har formulerats kan vi inte säga mycket mer än att vi inför vissa hot ska vidta vissa åtgärder. Möjligen ska åtgärden handla om att stoppa aktiviteter som kan anses riskfyllda till någon viss grad och som inte påvisats vara tillräckligt ofarliga.

Vilken grad av risk som ska gälla, vad som ska anses som tillräckligt ofarligt och vad som ska krävas för att påvisa sådan ofarlighet är dock fortsatt höljt i dunkel. Utformningen av miljö- och teknikpolitik i försiktighetens anda måste därför på samma gång skapa denna andas innehåll. En viktig fråga blir då på vilka grunder som man ska utvärdera olika förslag till hur höga försiktighetskrav som ska ställas på aktörer inom miljö- och teknikområdet.

Det finns många förslag i denna debatt, och valet mellan dem har stor betydelse för vilka krav som försiktigheten kan komma att ställa i praktiken. I den här artikeln vill jag dock belysa hur frågan om försiktighetens krav tvingar oss att konfrontera ett helt annat slag av svåra och grundläggande etiska frågor. Ty oavsett vad som räknas som risker, kan vi ställa frågan om vilka risker som vi har rätt att utsätta andra för.

Kostar alltid

Försiktighetsprincipen motiveras ytterst av tanken att oförsiktighet alltid har ett pris. Det verkar stämma väl överens med hur vi tänker till vardags. Även om en risk aldrig aktualiseras så att skada faktiskt uppstår, så kan det vara fel att utsätta andra för denna risk. Antag exempelvis att du får veta att din granne tills helt nyligen förvarat större mängder nitroglycerin i sin lägenhet. Även om faran nu är över skulle du säkert anse att du blivit utsatt för en oförrätt – att det var fel av din granne att utsätta dig för risken att skadas, även om du lyckligtvis faktiskt aldrig led någon skada.

Men även försiktigheten har sitt pris. Oavsett hur försiktighetsprincipen utformas i detalj, säger den att vi i vissa lägen ska avstå från eller skjuta upp till synes gynnsamma verksamheter därför att de inte har visats vara tillräckligt ofarliga. Det innebär förstås att vi går miste om verksamhetens fördelar. Frågan uppstår då hur högt detta försiktighetens pris ska få bli. Hur mycket av direkta kostnader, förlorade fördelar och nya risker ska vi acceptera för att öka försiktigheten?

Frågan blir extra brännande när den farliga aktiviteten kan ersätta eller minska farligheten hos andra aktiviteter som vi ägnar oss åt. Antag att biotekniska forskare erbjuder oss möjligheten att drastiskt minska de svåra miljöproblem som jordbrukets användning av kvävegödsling och bekämpningsmedel orsakar. Genmodifierade grödor kan, menar forskarna, ge samma avkastning utan att vi behöver drabbas av övergödning och förgiftning. Samtidigt upplyser forskarna oss om att dessa grödor på lång sikt skulle kunna rubba viktiga ekologiska funktioner och leda till mycket allvarliga miljöproblem av annat slag.

Många skulle nog anse att vi då bör vänta med att använda de nya grödorna och närmare utforska dessa risker och hur de kan minskas. Detta arbete kan fortgå i det oändliga – alltid finns det litet mer kunskap att söka. Men för varje dag som vi väntar med att använda de nya grödorna låter vi samtidigt den rådande miljöförstöringen fortgå. Hur länge ska vi då vänta?

Frågan om moral

Det finns såväl extrema som godtyckliga synsätt på försiktighetens pris som de flesta nog kan enas om att avvisa. Om priset för försiktigheten blir extremt högt blir det nämligen precis som när vad som helst blir för dyrt – det blir en omöjlighet. Om vi inför varje tänkbar försämring, oavsett hur liten den är, måste presentera vattentäta bevis för att denna försämring aldrig inträffar till följd av det vi gör, blir nog allt vi kan göra förbjudet – även att ”göra ingenting” eller att vidta olika försiktighetsmått.

Men en sådan fullständig handlingsförlamning kullkastar förstås hela idén med en försiktighetsprincip. Ett sätt som ibland har föreslagits för att komma undan är att principen endast ska gälla nya åtgärder. Denna konservativa lösning är dock svår att motivera – att bevara det rådande kan ju vara minst lika farligt som att förändra det. Att då göra det rådande immunt mot försiktighetskritik framstår som godtyckligt.

Men även om vi lägger sådana tolkningar av försiktighetsprincipen åt sidan, så återstår ett stort antal olika sätt att se på försiktighetens pris. För att välja mellan dem behöver vi ta ställning till hur de risker som vi skapar ska jämföras med och vägas mot såväl faktiska skador och fördelar som andra risker och möjliga förbättringar som kan uppnås genom riskfyllda aktiviteter.

Sådana frågor är i grunden moraliska, och man kunde därför hoppas på vägledning från någon traditionell etisk lära. Etikens olika läror intresserar sig dock främst för faktiska handlingar, skador och fördelar – om möjliga handlingar, riskerade skador och chanser till förbättringar har de mycket litet att säga.

Samma tystnad om risker återfinns i andra etablerade värdesystem som religiösa förkunnelser och politiska ideologier. Tystnaden visar sig då värderingen av risker blir central när man ska ta ställning till någon omdiskuterad samhällsfråga. Kärnkraftsfrågan är ett gott exempel, där brist på tydliga och välkända värdegrunder ännu föder vilsenhet och brist på överblick.

Den förbjudna risken

Samtidigt har vi i exempel som det ovan nämnda med grannen och det med den gentekniskt modifierade grödan tydliga moraliska åsikter om just risker. Åsikter av det slaget inverkar även på vår syn på kärnkraften, men skulle också kunna bli ett avstamp för att klargöra en moraliskt försvarbar försiktighetsprincip med generell tillämpning. För att komma dithän måste vi dock precisera åsikterna, så att de kan läggas till grund för en begriplig idé om försiktighetens pris. Vissa grundfrågor blir då omöjliga att undvika.

Finns det saker som vi aldrig får riskera? Finns det alltså förbjudna risker som det faktiskt är rimligt att betala ett obegränsat högt pris för att undvika om så skulle krävas? Den tyske teologen Hans Jonas och den svenske filosofen Dag Prawitz har velat svara ja på den frågan. De har dessutom varit eniga om vilken den absolut förbjudna risken är: mänsklighetens totala utplåning.

Huvudskälet för denna hållning är att vi annars får acceptera även de mest fruktansvärda risker – i stället för människosläktets undergång kan det handla om kollaps av globala ekosystem, utsläckning av allt annat liv och liknande i den vägen. Tanken att bestämma försiktighetens pris utifrån en idé om förbjudna risker gör också tillämpningen av försiktighetsprincipen rättfram och enkel: närhelst någon aktivitet kan befaras medföra en förbjuden risk, ska vi avstå från den tills vi kan påvisa att så inte är fallet.

Samtidigt innebär idén om förbjudna risker att försiktighetens pris kan bli synnerligen högt. För det första tar tanken om en möjlig utplåning av hela mänskligheten ingen hänsyn till hur troligt detta scenario måste vara. I stort sett vad som helst kan ju i någon svag mening ge upphov till att mänskligheten går under.

Detta problem kan mötas med förslaget att det måste vara tillräckligt troligt för att försiktighetstänkandet ska vara tillämpbart – i annat fall är risken försumbar. Det flyttar dock bara problemet till att förklara var gränsen mellan försumbara och icke försumbara risker för mänsklighetens utplåning ska dras.

Men försiktighetens pris hotar att skjuta upp till tvivelaktiga höjder även av andra skäl. Ty om vi är förbjudna att riskera mänsklighetens undergång och vi kan köpa oss fria från en mikroskopisk, dock inte försumbar, sannolikhet att hela mänskligheten går under endast till priset av säker undergång för 99 procent av samma mänsklighet – ja, då ska vi göra det.

Kunskapens pris

Sådana här absurda följder har motiverat ett alternativt synsätt – att försiktighetens pris aldrig får bli oändligt högt, utan måste graderas i relation till vad som står på spel i olika valsituationer. En sådan gradering kan då även ta i beaktande och väga samman hur troliga olika konsekvenser är.

Vi kan då säga att en extremt liten risk att mänskligheten går under faktiskt kan vara ett acceptabelt pris för att undvika en säker utplåning av 99 procent av mänskligheten. Men med det steget taget blir vi förstås tvungna att acceptera att det faktiskt kan vara i sin ordning från försiktighetssynpunkt att ta vilka risker som helst – bara de uppvägs tillräckligt mycket av goda chanser.

Att tänka så kan dock ses som försiktighetens fiende nummer ett: är inte detta just den sorts villighet att ta kalkylerade risker som givit upphov till precis de problem som försiktighetsprincipen skulle vara ett svar på? Jo, om vi bara säger att alla risker i princip kan uppvägas, är det kanske så. Men att se rätten att utsätta andra för risker som en gradfråga behöver inte begränsas till det.

Om vi reflekterar över saken, så kan ju ansvarslös riskhantering många gånger handla om att man har låtit sig nöja med den begränsade kunskap som ger en viss riskbild snarare än att ha gjort något som med viss sannolikhet skulle leda till försämringar.

När svaret på människors oro för någon teknologi är den så ofta återkommande floskeln ”det finns inga belägg för (bevis för, studier som visar, …) att X är farligt (medför risker för hälsan, för naturen, …)” finns det all anledning att lystra, ty förklaringen till bristen på belägg är i många fall att saken helt enkelt inte har utforskats. I så fall finns också grund för kritik, och vill man undvika kritiken måste resurser och tid spenderas på att inhämta den kunskap som saknas. Det är alltså, enligt denna idé, värt att betala ett visst pris för att säkerställa en högre kvalitet på det kunskapsunderlag utifrån vilket vi sedan beräknar risker och fördelar hos olika handlingsvägar.

Naturligtvis har även detta pris sin övre gräns. Var den går varierar mycket beroende på vad som står på spel. I exemplet med de genmodifierade grödorna kan det framstå som rimligt att, i ljuset av den miljöförstöring som vi då låter pågå, inte ägna oss åt att inhämta kunskap alltför länge. I många andra fall förefaller dock läget långt mindre pressat – tunneln genom Hallandsåsen och mobiltelefonin kan gott vänta ett tag utan någon större katastrof. Beslutsunderlagen hinner då förbättras på de punkter som är av stor betydelse för frågan om huruvida tekniken är acceptabel från risksynpunkt.

Försämring värst

Men även om vi tillåter oss att ta kalkylerade risker enligt ovan, återstår frågan om vilket slags kalkyl som kan motivera ett ansvarsfullt risktagande. I gängse metoder för riskanalys och teknikvärdering finns ett outsagt antagande om att förhållandet mellan möjliga försämringar och förbättringar är moraliskt symmetriskt: om riskerna med en aktivitet balanseras av lika stora chanser till lika stora förbättringar, så är det lika acceptabelt att ägna sig åt den som att avstå från den.

Men detta är en syn på vad moralfilosofer ibland kallar ”det ondas vikt” som kan ifrågasättas. Vi kan hävda att det faktiskt är allvarligare att göra en viss grad av försämring trolig än att avstå från att göra samma grad av förbättring lika trolig!

Om ett sådant synsätt accepteras finns det grund för att acceptera ett högre pris för försiktigheten – vi har skäl att avstå från möjliga förbättringar för att klargöra och undvika olika slags risker. Hur mycket högre priset blir beror på hur mycket högre vikt vi tillskriver negativa händelser jämfört med positiva, och här finns en uppsjö av olika möjligheter. Men redan möjligheten att inta olika hållningar till det ondas vikt tvingar oss att begrunda denna svåra etiska fråga.