Redan Platon

De filosofiska och politiska problem som intresserade västerlandets förste filosof är fortfarande aktuella. De böjelser som styrde människorna i det antika Aten liknar dem i vårt moderna samhälle. Trots den enorma politiska och vetenskapliga utveckling som har skett sedan Platon levde, tycks människan vara sig tämligen lik.

Himlastormande samhällsförbättrare må känna sig nedslagna av denna insikt – personligen upplever jag den mest som en trygghet. I alla tider har Platon och andra utopister stångat sig blodiga mot ”den mänskliga naturen”.

Kokett kunskapssnobb

Västerlandets filosofihistoria börjar med Platon. Ett stort antal filosofiska skrifter, som till största delen har karaktär av dialoger mellan Platons egen lärare, Sokrates, och unga aristokratiska män i Aten, tillskrivs honom. Att Platon var först betyder nu inte att han var den förste att fundera över filosofiska frågor. Den grekiska dramatiken, till stor del äldre än Platon, är full av moraliska spörsmål, och en lång rad så kallade försokratiska filosofer figurerar i Platons och hans lärjunge Aristoteles texter. Men det är först hos Platon som vi verkligen får kontakt med en professionell filosof och hans tankebyggnad.

Platons arbeten är inga torra filosofiska texter utan litterära produkter, där huvudpersonen framträder i fullskala: allvarlig och humoristisk, provokativ och blygsam på en gång. Platon skriver att Sokrates gärna framhöll att han inte var säker på något annat än att han inget visste. Och visst var en förutsättningslös nyfikenhet ett av Sokrates mest sympatiska drag. Men Sokrates tal om sin okunskap var också koketteri: Platons hjälte och lärare var trots allt en elitistisk intelligenssnobb som älskade att imponera på begåvade – och helst vackra – unga män genom sin skarpsinnighet. Det är denna kombination av tilldragande och mindre tilldragande karaktärsdrag som gör bilden av Sokrates så levande.

Vad är verklighet?

Mest omfattande av Platons dialoger är Staten, som tar upp frågor om hur det goda samhället bör inrättas och hur man ska finna de lämpligaste styresmännen. Sokrates samtalspartner är som vanligt ett antal yngre aristokratiska män – bland dem två av Platons egna bröder. Samtalet löper, som samtal ofta gör, fram och tillbaka. Varför, frågar sig Platon, är makt och rätt inte samma sak. Vilka olika styrelseformer kan man tänka sig och vilken av dem är att föredra? Men diskussionen spårar också in på estetik, etik och kunskapsteori: Vad är det goda för något? Hur vi kan veta det? Kan vi över huvud taget veta något om den sanna – och eviga – verkligheten?

Just den senare frågan upptar ett av de mest berömda partierna i Platons dialog. Sokrates liknar människorna vid fångar som sitter inspärrade i en grotta med blicken fixerad mot grottväggen framför sig och med ryggen mot öppningen. Utanför grottan och alltså bakom människornas ryggar brinner en eld, och bakom en mur mellan elden och fångarna rör sig människor som bär olika föremål på stänger ungefär ”på samma sätt som dockteaterspelare” som visar sina dockor ovanför ett skrank. Det enda de arma fångarna kan ana av verkligheten är alltså de skuggbilder som dessa föremål kastar på grottväggen framför dem. Lika ofullständig, menar Platon, är den bild som människornas sinnen förmedlar om den sanna verkligheten.

I ett modernt samhälle präglat av vetenskap och teknik, som ytterst bygger på erfarenhetskunskaper, känns denna mörka bild av människornas möjligheter att nå kunskap otidsenlig. Men Platons fråga ”Kan våra sinnen ge oss en sann bild av verkligheten?” har förblivit en av filosofins mest centrala, och hans framställning av sinnenas bedräglighet har varit utomordentligt inflytelserik. Tanken att den värld där vi lever endast är en skuggbild av den sanna verkligheten har genom tiderna inspirerat många tänkare – inte minst religiöst orienterade.

Motbjudande utopi

Platons vision av det ideala samhället präglas – som så många utopisters – av en överdriven tro på rationella lösningar av känslomässiga frågor. Någon demokrat i modern tappning var Platon knappast, och en del av hans idéer om det goda samhället förefaller direkt motbjudande.

Ibland kan man nästan undra om han menar allvar eller bara låter Sokrates ägna sig åt lustfyllda tankelekar. Då han förespråkar att all ”egendom” – inklusive kvinnor och barn – ska vara gemensam och att föräldrarna inte ska ha någon del i sina barns uppfostran, hade han knappast många anhängare i sin egen tid och lär inte heller få det i dag. Inte heller skulle vi acceptera en censur som förbjöd alla texter av det slag vi kallar skönlitteratur. Men för Platon var sådan litteratur endast ofullkomliga avbildningar av sinnenas redan falska vittnesbörd, och sådant tvåfaldigt bedrägeri borde givetvis inte tolereras.

Samma avsky känner vi inför det avancerade rasbiologiska program som Platon låter Sokrates utveckla. Människorna borde förädlas med samma metoder som husdjuren, där man alltid väljer de bästa avelsdjuren. På samma sätt bör de ”bästa” männen och de ”bästa” kvinnorna få så många barn som möjligt, medan de ”sämsta” männen och kvinnorna helst inte bör få några barn alls.

Platon inser mycket väl att detta program kan stöta på praktiska svårigheter och framhåller att det måste genomföras så fiffigt att människorna ”ingår de rätta förbindelserna” samtidigt som de inbillar sig att de har kvar sin erotiska frihet. Annars kommer protesterna att bli alltför högljudda. Sådant bedrägeri i ”den goda sakens” namn känns oacceptabelt.

Jämlika för samhällets bästa

Men Platon är långt ifrån konsekvent, och andra avsnitt av hans text är mer tilltalande. Även om han på vissa ställen tycks jämställa kvinnorna med männens övriga ”egendom”, får Sokrates på andra ställen utveckla tankegångar om jämställdhet som mycket riktigt chockerade hans unga manliga åhörare.

Kvinnor och män, slår Sokrates fast, har visserligen olika natur: män avlar och kvinnor föder barn, män är oftast starkare än kvinnor. Men man får för den skull inte inbilla sig att kvinnor skulle vara olika – eller underlägsna – män i alla hänseenden, till exempel att de skulle sakna förmåga att kunna utbilda sig och styra samhället.

Kvinnor bör tvärtom få samma möjligheter som män att ta till vara sina naturgivna förmågor – kroppsliga lika väl som andliga. Visserligen, säger Sokrates, kommer många att göra sig roliga över denna tanke, men det tänker han strunta i. Att inte erbjuda kvinnor samma intellektuella och fysiska träning som deras manliga kamrater och att inte utnyttja dem i alla de sysslor som de kan utföra precis lika väl som män vore helt enkelt att slösa med värdefulla resurser. I det goda samhället bör man understödja allt som är nyttigt för samhället. Utbildning av kvinnor är bra för samhället och bör alltså ske.

Filosofer ska leda

Hur ska då styresformen se ut? Jo, menar Platon, de som har makten att skriva samhällets lagar och kontrollera att dessa lagar efterlevs bör vara filosofer, som så gott det står i mänsklig förmåga har anat verkligheten bakom sinnenas bedrägliga skuggbilder. Denna erfarenhet får bland annat till konsekvens att de utövar sitt ämbete av pliktkänsla och inte av härsklystnad, av girighet eller därför att de eftersträvar berömmelse. Platon är mycket medveten om att sådana ”filosofkungar” är utomordentligt sällsynta – men de representerar ändå ett ideal.

Ett långt avsnitt mot slutet av dialogen har närmast sociologisk karaktär. Sokrates går igenom de olika styresformer han har sett – oligarki, demokrati och tyranniskt envälde – och konstaterar att de alla har sina brister. Men Platon räknar inte bara upp olika samhällsformer. Han diskuterar också vilken mentalitet de fostrar och försöker förklara hur den ena samhällsformen kan uppstå ur den andra. Här ger han uttryck för en dynamisk syn på samhället, som var radikal i en tid då man gärna ansåg samhällsformerna statiska och evigt givna av en högre makt. Hans idéer om hur denna dynamik uppstår kan också vara tänkvärda.

Frihet grogrund för tyranni

Platon anser exempelvis att den frihet som utgör det högsta värdet i en demokrati kan medföra att samhället utvecklas i tyrannisk riktning. Dyrkan av den individuella friheten får nämligen alla att sträva efter att tillfredsställa varje behov och att vara populära hos så många som möjligt. ”Läraren är rädd för eleverna och fjäskar för dem” samtidigt som ”eleverna struntar i både lärare och ledsagare”; de unga ”apar efter de gamla och tävlar med dem i ord och handlingar”, medan ”gubbarna” är ”fulla av skoj och inställsam trevlighet och härmar de unga för att inte verka obehagliga och despotiska”.

I denna anarki ser Platon ”den sköna och stolta grogrunden till tyranniet”. ”Det fullständiga slaveriet” kan växa fram ur ”den mest extrema friheten”. Frihetslängtan kan nämligen utnyttjas av hänsynslösa opportunister som ”pratar omkull massan” och med tiden omvandlas ”från folkledare till fulländade tyranner”.

Platon må ha rätt eller fel. Numera betraktar vi ofta demokrati som den bästa garantin mot tyranni. Men historien ger onekligen flera exempel på demagoger som i frihetens namn utvecklats till självsvåldiga despoter: Robespierre, Stalin och Mugabe för att bara nämna några.

Det värsta som kan drabba en klassiker är att förstenas till ett monument. Platon har förvisso inte sluppit undan detta öde. Översättningarna kan bli så vördnadsfulla och bokstavstrogna att de förlorar all omedelbarhet och doft. En ursprungligen fräsch tolkning blir också dammig då det språk som den översatts till utvecklas.

Grekprofessorn Claes Lindskogs Platonöversättningar från 1920-talet ansågs på sin tid vara vågade. I dag har de förlorat mycket av sin glans. Därför känns det befriande att ta del av Jan Stolpes nyutkomna översättning. Här får man verkligen känslan av att lyssna till några grabbar som argumenterar med en äldre man på en gata i Pireus. Numera skulle motsvarande meningsutbyte antagligen ha ägt rum över en kopp kaffe eller ett glas öl. Köp boken och tjuvlyssna själv!