Säldöden – del i global smitta

Vi minns sommaren 1988. Det var då som havet blev sjukt och marina miljöfrågor tog ett nytt parti in i riksdagen. Stora och små havslevande djur dog i massor: sjöstjärnor, fisk, havsborstmaskar, krabbor, snäckor och musslor. De låg i ruttnande drivor på bottnarna, drabbade av en rätt okänd men mycket giftig planktonalg vid namn Chrysochromulina. Och på skären låg sälarna, döende.

Ganska snart stod det klart att algen som förgiftade vattnet inte hade med sälarnas död att göra. Det explosionsartade förloppet tydde i stället på en epizooti, en farsot, som drabbade sälarna. Något mycket smittsamt spreds från Kattegatts sälkolonier upp längs svenska västkusten, vidare till norska, tyska och nederländska sälar och över Nordsjön, för att sluta hos sälarna på brittiska öarna. På ett par månader hade över hälften av Europas 30 000 knubbsälar insjuknat och dött av svåra infektioner. Troligen orsakade av ett virus, men vilket?

Såriga och infekterade

Samtidigt, på andra sidan Atlanten, strandade hundratals sjuka delfiner längs den nordamerikanska östkusten, från New Jersey till Florida. De flesta var redan döda när de flöt i land, men några levde och hade svårt att andas och verkade förvirrade. De var såriga och kraftigt infekterade. Undersökningar visade på bakterier som normalt kan finnas hos friska delfiner, men som är ofarliga så länge det finns ett fungerande immunförsvar. Den amerikanska pressen skrev om dolphin aids.

Forskarna antog att också delfinerna hade drabbats av en virussjukdom, och de sökte efter antikroppar mot en rad kända virustyper: influensa A och B, parainfluensa 1 och 3, varicella-zoster, herpes simplex, adenovirus. Hittar man antikroppar är det ett säkert tecken på infektion. Även hiv och andra så kallade retrovirus ingick i sökschemat, men allt var utan resultat.

När mängder av sjuka och döda sälar hade tagits in och undersökts i Europa, tydde både symtom och provtagningar på att de hade drabbats av något som liknade valpsjuka hos hundar. Valpsjuka är en sjukdom orsakad av ett virus kallat CDV, som hos hundar startar med hosta och inflammerade ögon. Eftersom virusinfektionen öppnar för sekundära bakterieinfektioner, dör djuret oftast av svår lunginflammation. Sjuka och döende sälar kunde inte längre dyka när de i sin andnöd hyperventilerade och pressade ut luft i omkringliggande vävnad.

Sprider stor förödelse

Forskare isolerade virus i cellkulturer från organ tagna från döda sälar och fann en ny variant av valpsjukeviruset, som kom att kallas PDV. Därefter blev hundar experimentellt infekterade med virus från sälar och utvecklade då milda symtom på valpsjuka samt antikroppar mot valpsjukevirus. Sälar som vaccinerades mot valpsjuka visade inga sjukdomssymtom när de utsattes för det nyupptäckta viruset, medan ovaccinerade sälar blev sjuka. Man hade funnit orsaken till epizootin – ett tidigare okänt virus.

PDV är ett så kallat morbillivirus. Fram till 1988 fanns fyra kända morbillivirus som orsakar mässling, valpsjuka, boskapspest respektive pestes-des-petits-ruminants, en sjukdom som främst drabbar får och getter.

I Sverige är mässlingviruset inte längre något hot, men mässling dödar årligen nära en miljon barn – främst i utvecklingsländer där vaccin saknas och barnen är undernärda. På 1500-talet orsakade mässling katastrofala epidemier bland de ursprungliga folken i Syd- och Nordamerika när européerna förde viruset över havet.

Ett av karaktärsdragen hos morbillivirus är just förmågan att orsaka stora epidemier. Viruset är extremt virulent, det vill säga starkt sjukdomsalstrande, och smittar genom direktkontakt. Boskapspest kom till Europa på 1700-talet via handel med Mellanöstern och orsakade sjukdomsutbrott hos tamboskap av rent bibliska proportioner. År 1887 fördes viruset oavsiktligt till Afrika, där det drabbade vilda bestånd av hovdjur. På tio år försvann tre fjärdedelar av alla antiloper och bufflar i södra och östra Afrika.

Går över gränser

Genom att vaccinera tamhundar och minkar kan valpsjukan hållas i schack, men för vilda djur kan viruset vara förödande. Det har gått hårt åt Afrikas vildhundar, och 1994 drabbades även lejonen i Serengeti av valpsjuka. Först trodde man att en ny kattanpassad variant av valpsjukevirus hade uppstått. Det troliga är dock att tamhundar, som blir allt vanligare runt Serengetis nationalpark, på något sätt hade smittat lejonen.

Valpsjukeviruset är alltså inte artspecifikt, utan kan överföras från en art till en annan. Eftersom forskarna senare kunde konstatera att det var valpsjukeviruset, och inte det nyupptäckta sälviruset, som orsakade massdöd bland bajkalsälar i Sibirien 1987-88, misstänkte man att antingen hundar eller andra landlevande rovdjur hade smittat sälarna med viruset. En studie visade också att bajkalsälarnas virus var identiskt med det valpsjukevirus som finns hos hundar i Sibirien. Det räcker med att en enda infekterad hund är framme och nosar på en säl, så är viruset infört i ett oskyddat bestånd.

Ett liknande öde drabbade kaspiska sälar både 1997 och 2000. Vid det senare tillfället dog över 30 000 sälar längs kusterna i Kazakstan, Azerbajdzjan och Turkmenistan. Virus från infekterad vävnad undersöktes och jämfördes med alla kända morbillivirus, inklusive det som hade dödat sälarna längs våra kuster. Men de kaspiska sälarna hade blivit sjuka av valpsjukevirus, och av samma typ vid bägge tillfällena.

Virus från utsvultna sälar

Virusets väg till de europeiska knubbsälarna 1988 var dock en annan. Det kom med utsvultna grönlandssälar från Arktis. Under senhöst och vinter är lodda viktig föda för grönlandssälar i Barents hav. Loddan betyder också mycket för det kommersiella fisket. Under mitten av 1980-talet gick loddabeståndet mot kollaps. Flera miljoner ton lodda fiskades upp, och 1987 fanns endast ett par tusen ton kvar.

Magra och desperata grönlandssälar gav sig i väg på vandring, och bifångsterna av säl i fiskeredskap längs norska kusten ökade från ett par hundra per år till 56 000. Totalt räknar man med att 400 000 grönlandssälar sökte sig söderut längs norska kusten våren 1988. Några tog sig hela vägen till Skagerrak och observerades i danska farvatten där knubbsälar finns.

När grönlandssälarna senare undersöktes, visade det sig att majoriteten av dem hade antikroppar mot PDV. Viruset är endemiskt hos dessa sälar, det vill säga det cirkulerar konstant bland djuren. Men eftersom tillräckligt många är immuna blir följderna inte lika katastrofala som hos knubbsälarna.

Om en säl överlever sin PDV-infektion får den livslång immunitet. Diande kutar får tillfälligt skydd ett par månader via antikroppar i modersmjölken. För att virus ska kunna bevaras i ett bestånd, krävs konstant tillgång på nya och mottagliga individer. Man har beräknat att det behövs minst 300 000 individer för att hålla ett morbillivirus cirkulerande i ett bestånd. I Barents hav och öster om Grönland har bestånden av grönlandssälar under vissa tider uppgått till över en miljon individer. I kanadensiska Arktis är de ännu fler, omkring fyra miljoner.

Virusfamiljen växer

Hur länge PDV har funnits hos arktiska sälar, eller hur det uppstod som en variant av valpsjukeviruset, är det ingen som vet. Kanske har sälar någon gång kommit i kontakt med varg, räv, isbjörn och människornas hundar som alla kan bära på viruset.

I Antarktis finns ett annat mycket stort bestånd av sälar: krabbätarsälar. En stor andel av de krabbätarsälar som undersöktes 1991 visade sig ha antikroppar mot valpsjuka. Eftersom det inte finns några landlevande rovdjur i Antarktis, misstänker forskarna att slädhundar som togs med vid en polarexpedition till King Gustav Channel år 1955 förde ut viruset till sälarna. Över 80 procent av krabbätarsälarna i området blev nämligen sjuka och dog den vintern.

Morbillivirus finns även hos valar och delfiner. När sälarnas epizooti rasade i Europa 1988, strandade även ett par sjuka tumlare längs Irlands kust. De skulle visa sig vara infekterade av en annan typ av morbillivirus, PMV. Två år senare började strimmiga delfiner i Medelhavet att insjukna. De visade alla tecken på lunginflammation, hade svårt att simma och kolliderade med båtar. Flera hade hjärninflammation. Delfinernas epizooti startade utanför spanska kusten och spreds senare österut till grekiska och turkiska kustvatten. När epizootin klingade av hade flera tusen delfiner dött. Ytterligare ett nytt morbillivirus blev nu identifierat, DMV.

Det gjordes så småningom en studie på flasknosdelfinerna som dog längs den nordamerikanska östkusten 1987-88, och man fann då spår av båda de nya virustyperna. Senare har dessa två virus visat sig vara så pass lika varandra att man infört en gemensam beteckning för detta virus som främst drabbar valar, CMV. Hösten 1993 kom ett nytt utbrott av morbillivirus hos flasknosdelfiner längs nordamerikanska östkusten, denna gång i den kustnära populationen i Mexikanska gulfen.

Följer med utandningsluft

Sedan dess har man funnit antikroppar mot valviruset CMV hos flera arter av tandvalar från både Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen. Några av valarna har varit sjuka vid provtagningen, andra inte. Nyligen har man även hittat det hos de första bardvalarna. Det var två unga sillvalar som hade strandat vid Frankrikes kust.

Man vet inte heller hur valarnas virus har uppstått, men det finns en valart som möjligen kan fungera som reservoar för viruset och som även kan smitta andra arter. När drygt hundra grindvalar från något tiotal nordamerikanska strandningar mellan 1982 och 1993 undersöktes, hade 92 procent av valarna antikroppar mot CMV. Både hanar och honor i alla åldrar var immuna mot viruset. På samma sätt som hos arktiska och antarktiska sälarter är därför tillräckligt många av grindvalarna i kontakt med viruset för att immuniteten ska kunna upprätthållas.

Grindvalar har ett ovanligt socialt system, där valarna stannar hela livet i den flock de föds. Flockar möts säsongsvis i områden med mycket mat, och de vuxna hanarna vandrar ut temporärt för parning. Därefter återvänder de till sin flock. Valarna rör sig ut över stora havsområden och kan vandra hundratals kilometer på ett par dagar. De är kända för att sällskapa med andra valarter, speciellt delfiner. Vid en strandning 1992 drog grindvalsflocken med sig flera flasknosdelfiner upp på land. De är även tillräckligt många för att hålla ett virus i gång. I norra Atlanten räknar man sålunda med att det finns 800 000 grindvalar. Eftersom viruset smittar genom utandningsluften behövs bara fysisk närhet för att en annan val ska få det i sig.

Nya värdar

Sjukdomar hos vilda djur verkar ha ökat de senaste decennierna, både på land och i haven. Ändå är det bara de mest spektakulära sjukdomsutbrotten som syns, som när sälar och delfiner dör. Eller när något av ekonomiskt intresse drabbas, som ostron eller andra skaldjur. I flera fall har inga nya sjukdomsalstrare uppstått, de har bara hittat nya värdar. Mänsklig aktivitet kan vara en bidragande orsak, att vi rör oss över hav och kontinenter. Vi kan även ändra de ekologiska förutsättningarna för andra arter, och vi sprider miljögifter som påverkar djurens immunförsvar.

För många små och sårbara populationer av marina däggdjur kan ett sjukdomsutbrott vara ödesdigert. Andra hämtar sig inom rimlig tid.