Ur min synvinkel

Över en miljon barn har kommit till världen via provrörsbefruktning. Fler än 400 000 frysta embryon som blivit över ligger i frysboxar bara på amerikanska fertilitetskliniker.

I USA har diskussionen redan börjat om hur man ska handskas med denna mängd möjliga barn. De ägs av sina föräldrar, som också betalar för förvaringen. Vissa samhällsdebattörer vill dock lagstifta om att embryona får adopteras bort till barnlösa par, eller att de kan användas till forskning.

Sverige har sedan 1991 en relativt liberal hållning, som tillåter forskning på upp till två veckor gamla ägg. Det som vissa vill se som ”spill” vid konstgjord befruktning, betraktar andra som mänskligt liv som ska behandlas med den respekt som då krävs. Argumentet att det är lika bra att lämna de överblivna äggen till forskning, eftersom de ändå snart ska dö, bemöts med att man har hört det förut. Därför är reglerna striktast i Tyskland, där eugeniken, rasförädlingsläran, och rasbiologin fortfarande finns i färskt minne. Där får man över huvud taget inte befrukta fler ägg än de som ska implanteras i livmodern, högst tre. I Sverige är det högst ett eller möjligen två ägg som får bli barn, medan de som blir över lämnas till forskningen. De utgör en värdefull tillgång för forskarna, för bioteknik är i våra dagar big business. Tillgången på embryonala stamceller stakar i dag ut gränsen mellan forskningsfronten och dem som kommer efter.

Kloning är nästa steg i denna strävan, som alltmer separerar reproduktionen från människan. I februari kom nyheten att man i Sydkorea lyckats klona ett mänskligt embryo. Bara i forskningssyfte, försäkrade forskarna, det skulle aldrig falla dem in att försöka få fram en människa på det viset. Dagens debatt om kloning påminner om debatten om provrörsbefruktning för trettio år sedan – fast medan man då fruktade att tekniken inte skulle vara framgångsrik, befarar man nu att kloningen kommer att lyckas. Tekniken är fortfarande alltför bristfällig, men är det någon som tror att det går att stoppa forskningen? Förutom ekonomiska intressen finns också det som brukar kallas det teknologiska imperativet – det som finns att upptäcka kommer vi någon gång att finna. Människan kan inte låta bli att bita i äpplet. Kunskapens sötma är den största lockelsen.