Hjälper datorn rätt man att vinna?

Efter debaclet med rösträkningen vid förra presidentvalet påbörjades ett jättelikt teknikskifte i de amerikanska vallokalerna. Problemen i Florida, som enligt många ledde till att fel man utnämndes till president, skulle inte få upprepas. Genom lagen ”Help America Vote Act” satsades hela 35 miljarder kronor på att utbilda vallokalsarbetare och byta ut gammal teknik mot ny. Bort med de hålkort och mekaniska system som orsakade så stora problem! In med pekskärmar och datorer!

En av hundra röstar som vi

Sedan länge har amerikanska val varit mekaniserade – bara knappt 1 procent av dem som röstar gör det på papper som sedan räknas för hand. Ett viktigt skäl till mekaniseringen är att röstproceduren är mer komplicerad än i Sverige. Förutom president väljer man ledamöter till representanthuset och senaten samt personer till delstatliga och kommunala ämbeten. Dessutom har man ofta flera beslutande folkomröstningar om nya lagar och budgetfrågor. Det är inte ovanligt att de röstande ska göra ett tjugotal olika val, och det kan vara betydligt fler. I Chicago år 2000 hade de röstande i ett distrikt 109 olika frågor att ta ställning till!

En vink om hur komplicerat valet är ges av att Kalifornien inför valet 2000 sände ut ett röstanvisningshäfte – Official Voter Information Guide – på inte mindre än 84 sidor. I häftet beskrivs hur man ska gå till väga för att rösta, vilka val som är aktuella och de viktigaste argumenten för och emot i varje fråga. För en svensk är häftet inte så olikt Dags att deklarera, bara betydligt utförligare.

Rösta med pekskärm

De många valen leder till en komplicerad valprocedur, och därmed finns det starka skäl för att automatisera. Tekniken ska hjälpa både dem som röstar och dem som sedan ska räkna rösterna. Till de tidigaste hjälpmedlen hörde mekaniska maskiner där man röstar med spakar och hålkort som stansas med speciella hjälpmedel. Men katastrofen för fyra år sedan i Florida, där bland annat hålkort användes, visade att den gamla tekniken inte fungerade. När nu miljarder satsas på ny teknik är det i första hand datorer med pekskärmar som kommer i fråga. Dessa röstningsautomater utlovar hjälp åt den som röstar, starkt förenklad rösträkning samt säkrare och snabbare valresultat.

Samtliga röstningsautomater som ska användas i valet tillverkas, programmeras och säljs av kommersiella företag. Automaterna kallas för direct recording electronic, DRE. Hela processen är papperslös, och all registrering och rösträkning sker i datorns minne.

I höstens val räknar man med att 50 miljoner personer, en tredjedel av de registrerade väljarna, kommer att använda nyutvecklade röstningsautomater. Lika många, 50 miljoner, kommer att rösta med speciella papper som är förberedda för optisk registrering. Väljaren fyller då i särskilt markerade rutor, hela röstsedeln skannas och rösträkningen kan göras automatiskt. I några fall skannas röstsedeln direkt i vallokalen, ofta under överinseende av den som röstar. I andra fall skannas valsedlarna centralt efter det att vallokalen har stängt.

Den sista tredjedelen kommer att rösta med äldre metoder. Drygt 30 miljoner väljare röstar sannolikt med de beryktade hålkorten och ytterligare 20 miljoner med mekaniska apparater där spakar och knappar registrerar rösterna.

Vilket valsystem som ska användas bestäms oftast på kommunnivå. Hålkort är det system som kritiserats mest, medan de nya datorbaserade pekskärmarna är mest populära bland väljarna.

Omtyckta röstningsautomater

Ben Bederson, professor i människa-datorinteraktion vid University of Maryland, som utvärderat röstningsautomater utifrån användarperspektiv, ser en del fördelar med pekskärmarna.

– De är mycket omtyckta av en majoritet av väljarna, och de är tillgängliga eftersom de på ett enkelt sätt kan ändra språk och storlek på bokstäverna. De har också högtalare för människor med synhandikapp.

Amerikanska lobbyorganisationer för handikappade och minoriteter är också positiva till övergången från hålkort och mekaniska system till elektroniska röstningsautomater. Men det finns också en minst lika stark lobby som arbetar emot omvandlingen, och förvånande nog leds den av datorforskare. Ben Bederson tillhör dessa kritiker, trots de inledande positiva orden.

I den första användarstudien har forskarna listat elva punkter där maskinerna inte når upp till den nivå som man enligt Ben Bederson kan förvänta sig av ett användarvänligt system. Ett exempel är att ingen varning ges när man missar att rösta i en viss fråga. De flesta punkterna på Ben Bedersons lista kan kanske avfärdas som detaljer och kan troligtvis lätt åtgärdas. Men han är inte ensam i sin kritik. Betydligt allvarligare anmärkningar kommer från en ofta citerad undersökning från fyra forskare vid Johns Hopkins University och Rice University. Denna studie gjordes inte i ett användarperspektiv – utan från säkerhetssynpunkt.

Forskarna menar att det system som de har testat och som säljs av ett företag med en betydande marknadsandel, är så illa konstruerat att det inte klarar ens den lägsta säkerhetsstandarden. De hävdar att apparaten varken är skyddad för konstruktionsfel eller medvetna attacker. I rapporten skriver de att den som röstar kan avge ett obegränsat antal röster utan att det i efterhand går att upptäcka. De skriver också att en hacker skulle kunna ta sig in i systemet och manipulera valresultaten eller funktionen hos maskinen. Dessutom menar de att en insider kan manipulera röstsiffrorna – en röstarbetare kan till och med gå in i systemet och se vem som röstat på vad och därmed spräcka valhemligheten.

Programmen som används i automaterna är inte offentliga, utan skyddas av de företag som utvecklar och säljer apparaterna. För en tid sedan lyckades dock Bev Harris, aktiv motståndare till elektronisk röstning, komma in på en server där ett av de största företagen lagrade sina program. Hon publicerade sina fynd, och det är på dem som forskarna vid Johns Hopkins och Rice gjort sin analys.

De svagheter som datorforskarna fann ledde dem till att stödja ett numera vanligt förekommande krav: att alla röstningsautomater ska leverera ett papperskvitto.

Lobbygrupp för papperskvitton

Mest uppmärksammad av dem som driver detta krav är David Dill, professor i datavetenskap vid Stanford University i Kalifornien.

– Det viktigaste argumentet mot papperslöst röstande är att processen inte blir möjligt att vare sig kontrollera eller förstå, säger David Dill.

Han menar att begripligheten försvinner eftersom varken den som röstar eller den som är valbar kan se rösterna eller hur de räknas.

– All viktig hantering är gömd inne i maskinen, berättar David Dill. Det förstör också kontrollmöjligheten, eftersom allt beror på kompetensen hos och tilliten till konstruktören av röstningsautomaten.

David Dill menar att papperslöst elektroniskt röstande är jämförbart med att överlämna rösträkningen till ett privat företag som förstör röstsedlarna innan de rapporterar röstsiffrorna.

På en webbplats som argumenterar mot papperslöst röstande, där bland andra David Dill är aktiv, beskrivs flera missöden som inträffat med de nya röstningsautomaterna. Bland annat påstås det att datorer helt strejkat, så att val inte kunnat genomföras, att röster spårlöst försvunnit, att en röst på en kandidat ändrades och blev till en röst på motståndaren, något som hände mitt framför ögonen på den som stod och röstade.

Hur vanliga och allvarliga missödena är kan dock ingen veta, eftersom varje form av kontrollräkning är omöjlig. Det sistnämnda är särskilt problematiskt, anser David Dill.

Lobby för automater

Det finns även de som är positivt inställda till röstningsautomater. Som tidigare nämnts är det främst vallokalsarbetare, intresseorganisationer för minoriteter och handikappade samt lobbygrupper för tillverkarna. Här finns också några få datorforskare som menar att problemen med röstningsautomaterna är starkt överdrivna, och att datorerna faktiskt löser fler problem än de skapar.

Ted Selker, datorforskare vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, är en av de få som inte propagerar för obligatoriskt papperskvitto från röstningsautomater. Hans inställning är enkel: inte bara pappersröster är dåliga, alla lösningar där papper används är dåliga. Enligt Ted Selker är röstningsautomater det bästa alternativet, och han menar att ingen forskning faktiskt kunnat visa att det blir säkrare med papperskvitton. Tvärtom tror han att papperskvitton skulle försämra säkerheten och öka felprocenten i rösträkningen.

Brasilien föregångsland

I Brasilien, som enligt Ted Selker är ett föregångsland när det gäller röstningsautomater, har man visat att det faktiskt fungerar bättre utan papperskvitton. Här började man med papperskvitton, men har lämnat dem. Det hände till exempel att kvittona användes för röstköp. Det var lätt för en kandidat att utlysa ett pris per röst, och den som röstade kunde hämta ut sina pengar genom att visa upp sitt röstkvitto.

I de fall där papperskvitton prövats i USA har det resulterat i att valproceduren tagit dubbelt så lång tid och krävt dubbelt så många vallokalsarbetare.

Om det ställs krav på någon form av verifiering föreslår Ted Selker att maskinen läser upp vilka val den som röstar gör. Denna höguppläsning kan spelas in och därmed användas för att kontrollera rösterna i efterhand.

– I ett fall som det i Chicago, där det var 109 olika val, finns det ingen möjlighet att i efterhand gå igenom sina val på en pappersremsa. Man kanske inte ens minns hur man röstade i alla olika val. Däremot kan man genom höguppläsningen få en direkt återkoppling och höra ”You voted Bush”, då kan man tänka å nej, jag ville ju rösta ”Kerry”, och ändra sig direkt.

En femtedel av priset

Ted Selker önskar att man gjort i USA som man gjorde i Brasilien, inte bara när det gäller papperskvitton. Där tog man fram specifikationerna till röstningsautomaterna vid två oberoende men konkurrerande institutioner, och all programkod och konstruktion var öppen för granskning. De privata tillverkarna kom in i processen genom offentlig upphandling och tillverkade automaterna enligt givna specifikationer.

– Priset blev 400 dollar per apparat, en femtedel av vad apparaterna kostar här, säger Ted Selker.

Han är därmed inte mindre kritisk än sina kolleger, utan kommer bara delvis till en annan slutsats. Skillnaden är att han inte förordar en återgång till papper, medan många andra, med David Dill i spetsen, menar att röster på papper som sedan skannas i vallokalen är det i dag bästa alternativet.