En tid i stort behov av nya idéer

Det här är en artikel från 2005.

Det finns många orsaker bakom det stora intresset för mannen och hans teorier. Mytologiseringen av Albert Einstein själv – klok, tankspridd, fiolspelande och ovårdad – är en viktig ingrediens. Redan tidigt på 1920-talet blev han en celebritet och kultfigur i många länder och tillhörde den lilla skara berömda personer som kunde tillfrågas om vad som helst: Guds existens, världens framtid, gott och ont, livets mening, kvinnans ställning eller det svenska lynnet.

Då, efter första världskriget, fanns en stor aptit på nya idéer för det nya århundradet. Överallt formulerade politiska tänkare, psykologer, filosofer, skriftställare och konstnärer omstörtande tankar. Kommunism, fascism, fordism, dadaism, kubism, futurism och psykoanalys var begärliga produkter i en tid som sökte snabba, men framför allt nya, svar på små och stora frågor. Einstein blev en positiv ikon för många, medan andra räknar in relativitetsteorin på det moderna livets långa lista av hemsökelser: abstrakt konst, positivistisk filosofi, sexuell frigörelse, normupplösning och bolsjevism.

Det var ett välsignat år, 1905. En tjugosexårig ”expert av tredje graden” vid den statliga patentbyrån i Bern fick fyra artiklar publicerade i den tyska vetenskapliga tidskriften Annalen der Physik. Den tysk-schweiziske statstjänstemannen hette Albert Einstein. Hans artiklar skulle så småningom förändra fysiken, synen på vetenskaplig kunskap och många människors världsbild. Själv skulle han bli den mest kände naturforskaren i världen.

Ett av arbetena detta år innehöll en förklaring av den fotoelektriska effekten. Den var enligt författaren själv ”mycket revolutionerande” och skulle så småningom ge honom Nobelpriset. Artikeln innehöll ”heuristiska synpunkter” på ljusets strålning och visade att ljus har partikelegenskaper. De består av ljuskvanta. Därigenom kan Einstein också sägas vara grundare av den kvantmekanik som han senare i sitt liv hade så svårt att acceptera.

En annan av 1905 års artiklar var en studie av rörliga kroppars elektrodynamik, det som kom att kallas den speciella relativitetsteorin. Den formulerade en helt ny syn på storheter som rum, tid och massa, och den förändrade grundvalarna för fysiken. De två återstående artiklarna bestod av hans doktorsavhandling, En ny bestämning av molekyldimensionerna, och arbetet om den så kallade brownska rörelsen.

Einsteins fyra artiklar detta år var en sällsynt kreativitetsexplosion, och de skulle följas av en rad viktiga publikationer under de kommande tio åren. Det är knappast en överdrift om man, i likhet med Albrecht Fölsing i sin magnifika Albert Einstein: En biografi, hävdar: ”Aldrig tidigare och därefter aldrig mer har en enskild människa på så kort tid berikat vetenskapen så starkt som Einstein berikade fysiken under detta ’annus mirabilis’ 1905.”

Det fanns inga tydliga tecken på vad som skulle hända detta år. Ingen av de forskare som har sökt svar på frågan hur Einstein kom fram till den speciella relativitetsteorin har lämnat någon bra förklaring. Som många andra upptäckter i naturvetenskapens historia kom Einsteins teorier plötsligt och var knappast resultatet av en serie logiska slutledningar. Det har han åtminstone själv hävdat. Och faktum är att idéerna formulerades av en ung judisk tjänsteman som arbetade vid den schweiziska myndigheten för skydd av immateriella tillgångar och som några år tidigare hade utbildat sig till ämneslärare vid Tekniska högskolan i Zürich. Där, skrev Einstein senare, var ingen uppdaterad på den moderna fysiken.

Han befann sig i vetenskapens periferi och behövde inte forska på det sätt som disciplinen krävde eller följa dess konventioner. Själv skattade han sig lycklig över denna period som ”patentdräng”. Han hade sluppit undan den akademiska trampkvarnens tvång att ”behöva producera vetenskapliga skrifter i imponerande mängd”. Einstein kunde i lugn och ro söka upp sina spörsmål och grubbla över dem. Därigenom tycktes han bekräfta den så kallade Kropotkinhypotesen. Fursten, anarkisten och naturforskaren Pjotr Kropotkin hävdade att alla stora forskare som revolutionerat naturvetenskapen har befunnit sig utanför de mest prestigefyllda akademierna och universiteten. Hypotesen kan tyckas litet enkelspårig och långt från dagens tro på ”starka forskningsmiljöer” och Nobelpristagarproducerande elituniversitet. Men när det gäller just Einsteins mirakulösa år 1905 har hypotesen fog för sig.

Den speciella relativitetsteorin är en teori om mätningar. Den behandlar fysikens lagar i de specialfall då olika observatörer rör sig med konstant hastighet i förhållande till varandra. Einstein använde gärna exempel med en observatör på ett tåg och en på en banvall. Teorin visade att det inte existerar någon absolut referensram, någon privilegierad mätposition, utan att mätningar av tid och rum mellan två koordinatsystem som rör sig i förhållande till varandra kommer att ge olika resultat. Måttstockar krymper och klockor går långsammare när de rör sig bort från observatören. Newtons absoluta tid och rum blev nu relativa variabler. Det enda konstanta är ljusets hastighet, vilket gjorde att Einstein ett tag lekte med tanken att kalla sin teori ”invariansteorin”. Antagligen hade det namnet besparat oss många snusförnuftiga ”allting är relativt” i våra vardagliga samtal.

År 1905 var det dock få människor som hörde talas om Einsteins insats. Nej, inte förrän 1919 blev han känd för en större allmänhet. Då hade forskare under ledning av britten Arthur Eddington meddelat världen att de kunnat bekräfta den allmänna relativitetsteorin.

Den publicerades 1916 och beskriver vad som händer med mätningar under gravitationens påverkan. Ljus och energi är enligt teorin också massa. Massor påverkar varandra, och därför måste också ljuset från en avlägsen stjärna påverkas av solens massa: strålen bör krökas en aning när den passerar solen. Det var vad Eddington och hans kolleger hade observerat under en solförmörkelse. Bara några veckor efter meddelandet om att en del i Einsteins teori hade bekräftats, diskuterades både mannen och hans idéer över hela världen. Sedan dess har berömmelsen bestått.

Relativitetsteorierna väckte en särdeles stark fascination hos många. Inte minst för att det är svårt att föreställa sig hastigheter nära ljusets, tiden och rummet som beroende av hastigheten eller den fyrdimensionella rumtiden och krökta rymder. Tidningarna skrev att efter Einstein skulle världen aldrig mer bli sig lik. Vissa människor såg i Einsteins idéer en uppenbarelse, en modern magikers svar på kosmos stora gåta. Andra däremot förnärmades å människans, naturens, sunda förnuftets, filosofins och den klassiska fysikens vägnar.

Teorierna kunde efter ett tag behandlas med ett visst lättsinne, närt av en sund misstro mot vetenskapliga postulat; kanske för att det var svårt att begripa vad de egentligen handlade om. I KTH-teknologernas skämttidning Blandaren fick man lära sig att konsekvenserna av en färd snabbare än ljuset var att ”det svartnade för ögonen”. Och i Scientific American kunde man så sent som 1934 läsa: ”När vi försöker förstå vad det hela handlar om … ger vi upp och nöjer oss med att fundera på det enklare, men mer olösliga problemet: Hur har professor Einstein lyckats skaffa sig och bibehålla en så fantastisk hårman?” Det var de ”mänskliga” konsekvenserna som lockade, vilket demonstreras av Arthur Butlers ofta citerade limerick:

There was a young lady named Bright
who traveled much faster than light.
She started one day
in the relative way
and returned on the previous night.
I modernismens tidevarv

Relativitetsteorierna blev populära samtidigt med de stora förändringarna inom konst, litteratur, musik och teater – under den estetiska modernismens genombrott. ”Relativiteten” verkade hänga ihop med själva den moderna tiden och dess hastighet, splittring, nya teknologier, ständiga förnyelse och oro.

Det var snarare genom konst och litteratur än vetenskap och filosofi, som allmänheten först lärde känna de främmande sätten att betrakta tid och rum.

Kubismen innebar en revolution mot vedertagna västerländska bildkonventioner. Redan 1907 kunde betraktaren av Picassos Flickorna från Avignon möta diskontinuerliga rum och kroppar som bryter mot all realism. För en tänkare som Guillaume Apollinaire var det självklart att förknippa kubismen med fysiken och en fjärde dimension i tillvaron.

Paralleller mellan utvecklingen inom konst och vetenskap kan också markeras med ett årtal. År 1922 fick Albert Einstein 1921 års Nobelpris i fysik. Det året utgavs såväl Ulysses av James Joyce som The waste land av T.S. Eliot. Den musikhistoriskt bevandrade minns att Arnold Schönberg utvecklade tolvtonstekniken då.

Men många var upprörda över såväl kubism som relativitetsteorier. En av Einsteins svenska kritiker, tillika skattmästare i det 1920 nybildade Svenska Fysikersamfundet, Sten Lothigius skrev: ”Hvad kubismen är inom konsten, är Einstein inom vetenskapen … Det är märkvärdigt, hvad tiden är svag för fantasterier.”

Nu var det inte bara Einsteins motståndare som kopplade hans namn och teorier till konstnärlig modernism. Det kunde också en modernistisk författare eller konstnär göra. Rumtidens dunkla fyra dimensioner lockade. De tycktes ge nya litterära och konstnärliga former sitt stöd.

Konstnärer och kritiker hade antagligen inte så stora kunskaper om den nya fyrdimensionella geometrin eller fysikens relativitetsteorier, men de relativistiska tids- och rumsbegreppen kom att inspirera de nya konstnärernas uppgörelse med realismen och den konventionella konstteoretiska definitionen av konst som avbildning, mimesis.

Kompositören Viking Dahl tillägnade Einstein sin opera Sjömansvisa. År 1923 skrev han i Dagens Nyheter: ”Einstein är en internationell personlighet av gigantiska mått och det är ej blott vetenskaperna han tillfört nya monumentala värden. Hans teorier äro även av banbrytande betydelse för konsten och musiken … En fjärde dimension kan nu sägas börja skönjas i konsten och musiken.”

Den fyrdimensionella rumtiden tycktes också ge nya litterära former sitt stöd. Lawrence Durrell skriver i inledningen till Balthazar, den andra romanen i Alexandriakvartetten: ”Den moderna litteraturen erbjuder oss inga enheter, och jag har därför vänt mig till naturvetenskapen och försöker fullborda en roman i fyra dimensioner, vars form grundar sig på relativitetsteorin.”

Andra har velat se Einstein som inspiratör till stora romaner av Marcel Proust och James Joyce. Möjligen ifrågasätter dessa författare den objektiva klocktiden och påminner om att tiden är relativ i förhållande till det system som mäter det, men så mycket att göra med Einsteins relativitetsteori har de nog inte. Lawrence Durrell menade att till skillnad från hans egen verkliga ”rum-tidsmetod” illustrerade hans ryktbara kolleger enbart den franske filosofen Henri Bergsons ”nuflöde”.

Henri Bergson var i själva verket en av de mer uppmärksammade kritikerna av relativitetsteorins tidsuppfattning. Utan att fullständigt avvisa Einsteins teori ifrågasatte Bergson den ”vetenskapliga tidens” grundläggande status. Spänningen mellan Bergson och Einstein vilade på motsättningen mellan uppfattningen att det existerar en gemensam kosmisk rytm och teorin om att alla tidmätningar är relativa. Nutid, förfluten tid och framtid var för Bergson inte bara knutna till det subjektiva medvetandet, utan hade också objektiv existens i naturen.

För Einstein var däremot varaktighet i huvudsak detsamma som utsträckning längs en tallinje och tiden därmed förenad med rummet. Enligt Bergson och hans tillskyndare kunde tiden bara gå i en riktning, den är irreversibel. Detta är en fysikalisk och organisk, lika väl som subjektiv och inre realitet, menade Bergson. Människans upplevelse av tiden harmonierar med den ”kosmiska tiden”.

Kritiken av den relativistiska tidsuppfattningen i Einsteins teorier togs upp även av andra filosofer och utvecklades till en revirstrid mellan fysiker och filosofer. Lundafilosofen Alf Ahlberg beskrev debatten mellan Bergson och Einstein som ”ett karakteristiskt exempel på en modern gränstvist … föranledd av de dimmiga och suddiga föreställningar om varderas arbetsgebit, som råder bland den så kallade bildade allmänheten såväl som bland naturvetenskapsmän och vulgärfilosofer”.

Runt Einsteins person har också vävts en aura av religiositet. Han skrev själv ofta om ”Gud”. Men det var filosofen Spinozas gud han syftade på, en ”Gud” som uppenbarar sig som kosmos – naturens ordnade lagbundenhet. Ändå är det många som har försökt legitimera sitt spekulativa djupsinne med Einsteins relativitet och den ”fjärde dimensionen”.

Han fann intresset för relativiteten vara ”psykopatologiskt” och bekymrade sig över tidens förkärlek för det mystiska: ”Det mystiska draget i vår tid, vilket särskilt visar sig i den frodiga framväxten av teosofi och spiritism, är för mig ett symtom på svaghet och förvirring.”

Einstein som person och hans vetenskapliga insatser lockar till bruk och missbruk i kulturella sammanhang. Detta har bidragit till att skapa nya myter om vetenskapens verksamhet och vad en naturvetenskaplig teori kan förklara och användas till. Albert Einstein och hans relativitetsteorier tillhör den krets av ”stora idéer” som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. De har under vissa perioder kunnat användas till att förklara och försvara nästan vilken ståndpunkt som helst.

Efter en hektisk period under 1920-talets första år skruvades förväntningarna ner, och relativitetsteorierna förpassades, åtminstone tillfälligt, till sitt ursprungliga användningsområde inom vetenskapen. Einstein och relativiteten tycks dock alltid återkomma som myt och stoff för populärkulturen. Även i dag är mannen och hans verk långtifrån uttömda på kulturell brukbarhet, fast det har förflutit ett sekel sedan den speciella relativitetsteorin och ett halvt sedan Albert Einstein avled.