Ekonomi: Spel för världens säkerhet

Ofta hör man beslutsfattare säga att det viktigaste är att behålla handlingsutrymmet. Att kunna hålla många alternativ öppna inför en osäker framtid anses värt avsevärda kostnader. Att detta, överraskande nog, kan vara en direkt dålig strategi är ett av de forskningsresultat som Kungl. Vetenskapsakademien belönat med 2005 års pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne.

Vissa av de handlingsalternativ som står till förfogande i en förhandlingssituation ger ett slätstruket utfall. Om man då aktivt gör sig av med dessa sämre alternativ, kan man få sin motpart att inse (eller åtminstone tro) att man är så hängiven sin uppgift att det inte lönar sig för denne att spela ett högt spel. Att segla med sin armé över en bred flod och sedan bränna sina skepp visar motståndaren att man har avsagt sig alla möjligheter till reträtt. Detta kan skrämma motståndaren så till den grad att denne antingen drar sig tillbaka eller erbjuder fred på för skeppsbrännaren fördelaktiga villkor.

För att detta ska fungera måste inskränkningen av handlingsutrymmet vara oåterkallelig eller åtminstone mycket dyr att omintetgöra. Först då gör den intryck på motståndaren. Om detta och andra spelteoriska överväganden skrev årets ena ekonomipristagare, Thomas Schelling, redan 1960 i sin bok The strategy of conflict. Han tillämpade spelteoretiska metoder på dåtidens stora säkerhetspolitiska fråga: kalla kriget och kapprustningen av kärnvapen. Hoten om vedergällning gjorde att både USA och Sovjetunionen avstod. Även om många människor i världen var oroliga för ett kärnvapenkrig under dessa år, är Schellings budskap att de ömsesidiga hoten gjorde världen tämligen säker.

I boken analyserar han även hur olika parters förhandlingsstyrka inte enbart beror av tillgängliga materiella resurser, utan också av förmågan att identifiera och omforma både sina egna och motståndarens handlingsalternativ. Han visade också att kortsiktiga framgångar kan stå i konflikt med långsiktiga.

Icke-nollsummespel

Det finns förhandlingssituationer där den enes vinst inte nödvändigtvis är detsamma som den andres förlust. Misslyckas förhandlingen, så drabbas i stället båda parter av allvarliga förluster. Thomas Schelling fann, bland annat genom socialpsykologiska experiment, att människors förmåga att samordna sig kring en lösning i hög grad hänger samman med kulturella omständigheter. Har man gemensamma referensramar, det vill säga ser på livet och världen på ungefär samma sätt, ökar chansen att hitta en gemensam lösning. Inte för inte har länder ambassadörer hos varandra som lär känna det andra landets egenheter. Även medlare kan i konflikter överbrygga de kulturella och psykologiska klyftorna och hjälpa parter att acceptera en samförståndslösning som de annars inte skulle ha godtagit.

Årets andra pristagare, Robert Aumann, har framför allt givit spelteorin matematiska analysverktyg. Han har särskilt intresserat sig för situationer där parterna måste förhandla med varandra upprepade gånger. Han fann att fredligt samarbete oftast är mer rationellt än konkreta stridigheter, även för parter som vill kunna visa upp kortsiktiga förhandlingsframgångar.

Ett annat område som Robert Aumann utvecklat är spel där parterna sitter inne med olika kunskap. Det kan gälla okunskap om den andra partens mål och alternativ, om vad olika handlingsalternativ leder till eller okunskap om vad den andra parten tror att jag vet. Aumann insåg bland annat att det kan vara fördelaktigt för en eller båda av parterna att inkalla en medlare som talar med parterna gemensamt eller enskilt, och som till och med kan ge parterna olika information.

Årets pris faller in i priskommitténs brett respekterade tradition att vidga priset utöver nationalekonomi. Det gränsar mot både statsvetenskap och psykologi. Tidigare års pris har även rört ekonomisk historia, företagsekonomi och sociologi. Könsmässigt finns inte samma bredd: samtliga 57 pristagare har varit män.