Fusk och forskning

Det fuskas allt mer på landets universitet och högskolor. Men vad är fusk?

Det handlar inte om lagerkransar, doktorshattar, tjusiga resultat eller fantastiska upptäckter utan om fusk, plagiat och vetenskaplig oredlighet. I somras publicerades en rapport från Högskoleverket – Disciplinärenden 2004 vid högskolor och universitet med statligt huvudmannaskap – som visar att fuskandet, åtminstone det som upptäcks, har ökat med hela 251 procent sedan 2001. I oktober hölls dessutom en särskild konferens om disciplinärenden i Högskoleverkets regi, som också fick viss uppmärksamhet i nyhetsmedierna.

Det är framför allt plagierandet som blivit vanligare. Den högskola där jag själv är verksam ligger i topp: på Södertörns högskola var det 35 studenter som straffades för fusk under 2004. Det motsvarar nästan var femtionde student vid högskolan. Både Högskoleverket och Södertörns högskola är naturligtvis måna om att betona att högskolans topplacering inte behöver vittna om att det faktiskt finns fler fuskare på Södertörn. De många anmälda och fällda fuskarna kan lika gärna tyda på ett mer engagerat och anmälningsbenäget lärarkollektiv och på att högskolan har en ledning som understöder att anmälningar görs.

Oavsett hur siffrorna ska tolkas är fusket intressant. Varför fuskar studenter? Och har fusket verkligen ökat under senare år eller är det bara benägenheten att anmäla som har blivit starkare?

Högskoleverkets rapport besvarar inte de frågorna, och mina studenters försvar ger bara antydningar till förklaringar. Någon menade att hon inte visste att det är fusk att plagiera texter från nätet. En annan medgav visserligen att hon fuskat men påpekade att tiden på tentan hade varit knapp vilket pressat henne att fuska. Ytterligare en student menar att det snarare var jag som var ute efter att hämnas på honom.

Fusket tycks vara del av en internationell rörelse. I den amerikanska tidskriften Chronicle of Higher Education publicerades år 2002 en rapport som visade att 14 procent av de australiska studenterna hade plagierat arbeten från nätet. Och enligt Center for Academic Integrity är det så många som 80 procent av de amerikanska collegestudenterna som någon gång gjort sig skyldiga till ett vetenskapligt ohederligt beteende. Enligt en webbplats i ämnet (plagiarism.org) är det till och med så att de sidor som säljer uppsatser har blivit kommersiella framgångar, vilket inte minst illustreras av hur lätt det är att sälja reklam på dessa sidor (en är exempelvis cheathouse.com).

Men vad är egentligen fusk? Det har skämtsamt sagts att den som tar från en text fuskar, men den som tar från två gör ett kompilat och den som tar från tre bedriver vetenskap. Gränserna för vad som är fusk är inte helt tydliga, och det påverkar studenterna. Åsa och Håkan Hult har i en rapport om fusk – Att fuska och plagiera. Ett sätt att leva eller ett sätt att överleva? – intervjuat 40 studenter och 25 lärare för att försöka utröna fuskandets gåta. Det visar sig att varken lärare eller studenter är helt överens om vad som ska betraktas som fusk.

I princip tycker alla att texter som i sin helhet är nedladdade från nätet eller helt skrivna av någon annan än den uppgivna författaren är fusk. Men många studenter tycker definitivt att man kan använda sig av samma egenskrivna text flera gånger, vilket däremot lärare uppfattar som tvivelaktigt. Det finns emellertid lärare som accepterar det, inte minst med hänvisning till att det inte sällan är så som många forskare faktiskt arbetar – samma undersökning kan faktiskt ge upphov till flera texter.

På samma sätt tycker studenterna inte att det är fusk att hänvisa till en fotnotsreferens utan att själv ha läst grundtexten, vilket de flesta lärarna visserligen inte menar är direkt bedrägeri, men däremot ytterst tvivelaktigt. Slutligen finns det en rad oklarheter om vad som faktiskt är förbjudet och otillåtet samarbete.

Både studenter och lärare pekar också på examinationsformerna som en orsak till fusk. Men där lärarna menar att det fuskas mer på hemtentor och uppsatser, tror studenterna (som dock inte själva fuskat) snarare att det är utantillstentor och detaljfrågor som leder till fusk. Den examensform som båda menar bäst motverkar fusk är muntlig tentamen, eftersom det då blir uppenbart för läraren om studenten kan stoffet och det är omöjligt för studenten att saxa från nätet eller skriva av kompisen.

Få av de tillfrågade lärarna anser dock att det är studenternas moral det är fel på, vilket några studenter menar. Å andra sidan är det flera lärare som pekar på den ökade anonymiteten i stora studentgrupper och på de allt större kullarna av studenter. Några antyder att det faktiskt finns studenter som inte har kapacitet att läsa på högskolan och att det kan öka benägenheten att fuska. Flera hävdar också att det i dag finns fler orsaker till att man studerar, och för dem som inte drivs av jakten på kunskap ligger det närmare till hands att fuska. Det anknyter till idén om en ny kunskapssyn hos dagens studenter.

Studier av fusk utomlands har visat att åldern påverkar benägenheten att ta genvägar i det akademiska systemet. Risken för fusk är större om studenterna kommer direkt från gymnasiet. Det finns emellertid inte några samband mellan kriminalitet i övrigt och fusk inom högskolan. Däremot finns det forskare som menar att studenter med lägre intelligens tenderar att fuska mer. De försök som gjorts för att kontrollera det – exempelvis genom att undersöka om de med lägre betyg fuskar mer – har ännu inte bevisat något alls. Däremot har man sett ett svagt samband mellan vad som kallats anomi och fusk, vilket innebär att de som är mer välintegrerade i samhället och i högskolan fuskar mindre.

Sammantaget vittnar detta om en tendens som såväl Hult och Hult som andra forskare varit inne på. Nämligen en ny syn på kunskap. Det är inte bildningen som drar de unga till universitet och högskolor, utan jakten på en examen. Examensbeviset är målet, inte de fördjupade kunskaperna, det vill säga det som examen borde vara ett bevis på.

I detta perspektiv blir studenternas numera vanliga frågor om exakt vad som kommer på tentan, exakt vilka sidor av kurslitteraturen som man måste läsa och önskemålen om att slippa omtenta och i stället göra en rest förståeliga. Och, i ett sådant system behöver inte fusk vara irrationellt – det kan till och med anses förnuftigt med tanke på tid och insatser i övrigt. Ju snabbare och ju billigare en utbildning är, desto bättre.

Hult och Hult undrar om studenterna håller på att bli kunder i meriter och examina, och kanske är det också i det sammanhanget som man ska se Högskoleverkets tidigare rapport om de allt vanligare bluffuniversiteten och falska examensbevisen.

Nu är det emellertid inte självklart att fuskandet faktiskt har ökat. Det finns de som menar att det är ungefär samma andel av studenterna som fuskar i dag som för tio eller tjugo år sedan. Skillnaden i absoluta tal ska i stället förstås som en följd av de många fler studenterna. Det så kallade 50-procentsmålet har lockat fler studenter till universitet och högskolor. Här är emellertid fakta oklara, och det finns inga riktiga belägg för vare sig det ena eller det andra, påpekar Hult och Hult.

De större kullarna studenter, med allt högre andel från så kallade studieovana miljöer, leder också till en rad andra problem som i sin tur sägs orsaka ökad benägenhet att fuska. Inte bara kan man diskutera om de nya studentgrupperna i sig är delar av en eventuellt ny kunskapssyn.

När grupperna blir större blir lärartimmarna färre, och det leder till att den personliga relationen till läraren och känslan för högskolan/universitetet liksom för vad som är rätt och fel minskar. Studenterna upplever helt enkelt inte i lika hög grad som förr att någon, och allra minst de själva, drabbas av fusket. Fusk är bara ett smidigt sätt att komma vidare.

Det som uppenbart tycks skilja fusk från slarv eller missförstånd är således medvetenheten om att man fuskar, hävdar Hult och Hult. Det verkar troligt. Men problemet är fortfarande att gränserna är så vaga och att det inte tycks råda enighet om vad som gäller.

Dessutom – och som forskare är det kanske det som är mest ledsamt att erkänna – tycks fusk och vetenskaplig oredlighet vara utbrett också högre upp i systemet. Enligt forskningsetikern Birgitta Forsman, som för ett par år sedan gav ut boken Vetenskap och moral där hon intervjuade ett antal äldre professorer om deras gärning, är fuskandet mer utbrett än många vill tro. Det är således inte helt ovanligt att forskare i sina arbeten bara hänvisar till dem de känner, att de förtiger sina fiender, undanhåller fakta som motsäger deras tes eller till och med friserar resultaten. Och även när det gäller fusk på högre nivå är det en oklar gräns mellan vad som snarare är slarv än regelrätt bedrägeri, vilket exempelvis diskussionen kring Tiina Rosenbergs, professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet, bok Byxbegär visar.

Forskare som undersökt naturvetenskapares forskningsmoral har sett samma sak. I juninumret av den brittiska tidskriften Nature i år menar de att så många som en tredjedel av 3 000 undersökta amerikanska forskare någon gång har gjort sig skyldiga till vetenskaplig oredighet. Av de undersökta forskarna hade 6 procent undanhållit fakta som motsade tesen, och hela 15 procent hade ändrat inriktning efter press från forskningsfinansiärer.

De personer som Forsman hade intervjuat pekar på plagiatet som ett allt vanligare sätt att fuska också bland mer etablerade forskare. De menar att det är nätet som gjort det möjligt att så enkelt skriva av utan att hänvisa till originalet. En av de tillfrågade varnar dessutom för just plagierandet, eftersom det är ett hot mot den intellektuella ansträngningen, och framhåller att tendenserna att slarva med hänvisningar, att klippa ihop texter, faktiskt på sikt kan leda till att mindre ny kunskap produceras.

Flera påpekar dessutom att de värsta synderna begås när forskningen blir ideologisk och inte minst när den görs i det godas tjänst. Och där är jag benägen att hålla med. När allt blir perspektiv, det ena lika rätt som det andra och ideologier styr forskningen är riskerna för vetenskaplig oredlighet större. Det gäller för äldre forskare såväl som för studenter.

Fuskning och felsteg

Hansson, Mats G
Forskning & Framsteg
Nr 6/96

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor