Månen tur & retur
För tusen miljarder kronor gav Apolloprojektet datorutvecklingen en rejäl skjuts, och geologerna en gnutta ny kunskap.
1960-talet var framtidsoptimismens årtionde. Dessutom rasade det kalla kriget som värst. Omständigheter som tillsammans eldade på rymdkapplöpningen. Denna var i första hand en politisk uppvisning, i andra hand en teknisk bedrift och först i tredje hand ett vetenskapligt projekt. När väl prestigekampen var vunnen lades både det amerikanska och ryska månlandningsprogrammet ner, och de vetenskapligt intressantaste färderna blev inte av. Amerikanerna hade ju vunnit.
Så hade det inte sett ut bara ett årtionde tidigare. I oktober 1957 skickade Sovjetunionen upp världens första satellit, Sputnik 1. I november samma år sändes den första levande varelsen upp i rymden, och i april 1961 blev Jurij Gagarin den första människan i rymden. En månad senare höll John F. Kennedy ett tal i kongressen, där han satte upp målet att USA före decenniets slut skulle sätta en man på månen och sedan ta hem honom säkert igen.
Nu inriktades det amerikanska rymdprogrammet på bemannade rymdfärder. Men Sovjet behöll länge greppet om utforskningen av rymden och månen. Det obemannade Lunaprogrammet var först med att krascha på månen (1959), mjuklanda på månen (1966) och fotografera månens baksida (1966). Lunaprojektet skickade också två fjärrstyrda månbilar, Lunochod, till månen, och man lyckades hämta hem sand från månen till jorden.
Men dessa bedrifter överskuggades av framgångarna i det amerikanska Apolloprojektet. Den viktigaste var givetvis när Apollo 11 landade på månen den 20 juli 1969. Tekniskt kom de stora framgångarna dock redan före Apollo.
Det så kallade Geminiprojektet uppvisade bland annat rymdmöte med dockning, arbete utanför farkosten och långtidsvistelse i tyngdlös miljö. Viktiga tekniska komponenter som bränsleceller, omborddatorer, instrument för tröghetsnavigering och rymdmötesradar prövades också framgångsrikt redan i Geminiprojektet.
Efter Neil Armstrong och svenskättlingen Edwin Aldrin landade ytterligare tio astronauter på månen. Nasas budget från åren för Gemini- och Apolloprogrammen visar att det kostade drygt tusen miljarder kronor i dagens penningvärde att landsätta tolv astronauter och hämta 385 kilo prover från månytan tillbaka till jorden. Det vetenskapliga resultatet står knappast i proportion till dessa kostnader.
Det mest utmärkande för månstenarna visade sig vara deras ålder, att de är betydligt äldre än det äldsta material man finner på jorden. Vi vet numera också säkert att månen saknar liv, att den genomgått flera perioder av inre upphettning och att den i vissa avseenden är kemiskt olik jorden.
Detta avskräcker dock inte. År 2004 satte president George Bush upp ett nytt mål för bemannade rymdfärder. Före nästa decenniums slut ska man åter landa på månen, nu som en hållplats på väg mot Mars. Mottot är dessutom att ta robotar och människor till månen och Mars för mindre än 1 procent av den federala budgeten.
I höstas släppte Nasa skisserna på de raketer som ska göra jobbet. Tekniken skiljer sig inte mycket från det gamla Apolloprojektet. Det är ett ”Apollo på steroider” som Nasachefen Michael Griffin uttrycker det.
