Jag önskar att alla alltid bar namnlappar!

Men de som lider av så kallad ansiktsblindhet måste använda speciella strategier, exempelvis listor där man noterat sina medmänniskors utseendemässiga särdrag. Med denna bok vill författaren synliggöra detta funktionshinder, som också kallas prosopagnosi.

Hon har intervjuat både kända och okända drabbade som öppenhjärtigt beskriver sina tillkortakommanden. Ett exempel är hur hon själv på en middag presenterade sig tre gånger för samma person.

Boken visar på de svårigheter som uppstår i vardagen. När föräldrar beskriver att det vid dagishämtning kan vara knepigt att urskilja sitt eget barn, inser läsaren att personen även borde ha svårt att lyckas i ett serviceyrke där kunder förväntar sig att bli igenkända.

Att lyfta fram en avvikelse förstärker dock ”diagnossjukan” – vad som uppfattas som normalt kringskärs ännu mer. Som så ofta underlättar öppenhet, och några intervjupersoner säger att samröret med andra blir enklare om man talar om att man är usel på att känna igen folk. De som läser boken får nu också förklarat varför.