Låt universiteten bygga forskarlag!

Inom lagsporter försöker varje klubbledning samla ett antal individer som kompletterar varandra. Men så skulle det inte gå till om exempelvis fotbollsspelare rekryterades enligt de principer som gäller för svenska universitet och högskolor. Då skulle i stället en klubb annonsera ut att den hade ett antal lediga platser i laget. Intresserade skulle få sända in sina meriter till klubbledningen, som därefter skulle välja ut tre representanter för några motståndarlag och be dem att noggrant granska de sökandes meriter och att rangordna dem.

I sin bedömning, som i många fall skulle ta ett år eller mer, skulle de sakkunniga inte förväntas ta hänsyn till hur de sökande passar in bland de spelare som laget redan har. Därmed är det stor risk att lagledningen, när den egna anställningsnämnden så småningom sagt sitt och överklagandetiden har gått ut – kanske två år efter platsannonseringen – står med ett antal spelare som har usla förutsättningar att bilda ett slagkraftigt och samspelt lag. I extremfallet kan truppen komma att bestå av enbart målvakter!

Det är uppenbart att detta inte skulle fungera inom idrottsvärlden. Däremot är det inte allmänt erkänt att systemet – som faktiskt tillämpas i den akademiska världen – är djupt problematiskt även på universiteten.

Inom forskningsområden där efterfrågan från näringslivet är stor blir följderna för universiteten särskilt allvarliga. När en ung, kvalificerad forskare ställs inför ett erbjudande från ett företag att inom några veckor få anställning, är det sannolikt att denne föredrar detta framför att vänta upp till två år på att eventuellt få fast anställning i den akademiska världen.

Sannolikheten minskas inte av att företaget ofta erbjuder betydligt högre lön. Detta senare är ett problem i sig, som kräver särskilda åtgärder i form av radikala resurstillskott. En förändring av själva rekryteringssystemet vore däremot lättare att genomföra, eftersom den nya ordningen kommer att bli billigare.

Vid amerikanska universitet tillämpas sedan länge ett annat – och framgångsrikt – system. Där rekryteras nya medarbetare utifrån ett lagperspektiv.

Detta skulle i vårt svenska, byråkratiskt orienterade system anses brista i objektivitet och leda till att man gynnar sina egna. Det amerikanska systemets bot för detta är att framstående universitet aldrig anställer sina egna doktorer. En annan viktig skillnad är att man i USA inte blir anställd för livet utan oftast för en sexårsperiod efter vilken man prövas för fast anställning, så kallad tenure. Vissa är lyckosamma i denna process, medan andra inte beviljas fast anställning och söker sig till andra lärosäten. Men även en del som fått fast anställning byter universitet sedan de fått gynnsamma erbjudanden. På så sätt präglas systemet av hög rörlighet, vilket är bra för kreativiteten.

I Sverige bör det i framtiden finnas en enhetlig karriärväg inom universitet och högskolor. De som rekryteras ska medverka i både undervisning och forskning. De ska kunna väljas ut så att de kompletterar tidigare medarbetare och ska aldrig rekryteras från det egna lärosätet. De ska prövas under ett antal år i såväl undervisning och forskning och kan sedan efter goda prestationer successivt befordras och ges fastare anställningsformer.