Stenålderns katedraler

Stenålderns mest omfattande konstruktioner var långt mer resurskrävande än de välkända storstensgravarna, megalitgravarna. Det handlar om enorma system av vallgravar i en eller flera rader. Vallgravarna är minst ett par meter djupa, ibland betydligt mer, och har i vissa fall huggits ner i berggrund av kalk eller skiffer. De är spridda över hela Europa med undantag av delar av Östeuropa.

I Sydskandinavien började dessa system av vallgravar grävas samtidigt som de första storstensgravarna uppfördes omkring 3400-3200 f.Kr. Det största systemet har påträffats vid Sarup på södra Fyn i Danmark. Där har ett näs mellan två åar skurits av genom ett mer än 600 meter långt system av två vallgravar som löper intill varandra. På insidan avgränsades området av en palissad, det vill säga en förskansning av lodräta pålar som stod tätt intill varandra. Även mellan och runt vallgravarna fanns rader av palissader.

Anläggningen beräknas ha krävt mer än 3 500 ekar, och 2 000 kubikmeter jord har skyfflats undan. Mer än 100 000 arbetstimmar (motsvarande 50 arbetsår för en person) har behövts för att bygga denna trä- och jordkonstruktion. Arbetsinsatsen är alltså långt större än för de största megalitgravarna. Det har sannolikt rört sig om hundratals människor som under några månader inriktade hela sin kraft på detta. Anläggningen vid Sarup räknas ändå bara som medelstor. Det finns de som omfattar kilometervis med vallgravar och palissader.

Till en början som försvar

Eftersom vallgravssystemen har planats ut och fyllts igen genom mer än 5 000 år av plöjning och annan jordberedning, är de fortfarande nästan okända för en större allmänhet. Lättast spårar man dem på flygfoton. Där framträder de eftersom fyllningen i vallgravarna är mer mullhaltig än omgivningen, vilket bidrar till att växtligheten blir högre senare.

Trots att de var så resurskrävande är vallgravarna vanliga lämningar från stenåldern. Ungefär 800 har identifierats och undersökts i Europa, och varje år upptäcks nya. Medan de på kontinenten och i Sydengland har varit kända i mer än ett århundrade, är de en ganska ny typ av fynd i Skandinavien. Vallgraven i Sarup undersöktes på 1970-talet. Fler har identifierats i Danmark, men det finns endast ett svenskt fynd: i Stävie i västra Skåne.

De äldsta vallgravssystemen är mer än 7 000 år gamla och uppfördes ungefär när jordbruket kom till Västeuropa. De påträffas runt de bosättningar som bildade de första små bondbyarna. Vid en sådan anläggning i Belgien hittades flera pilspetsar runt vallgravarna, särskilt vid ingångarna, vilket tyder på att de var försvarsanläggningar. Flera vallgravssystem är också belägna på förhöjningar eller avgränsar näs och uddar, vilket talar för att de hade en strategisk funktion.

Användningen förändras

Trots den stora arbetsinsats som krävdes för att anlägga ett vallgravssystem begränsades utnyttjandet till bara några veckor eller månader. I den lagerföljd som finns i bottnarna kan man se att vallgravarna inte bibehöll sin ursprungliga form utan snart började fyllas igen. Hela anläggningar fick förfalla kort efter att de hade uppförts. Det finns visserligen exempel på att den har återutnyttjats, men det har då skett åtskilliga år senare då vallgravarna varit igenfyllda. Återanvändning krävde en omfattande insats för att tömma vallgravarna och sätta upp nya palissader. Därför har oftast ett helt nytt system byggts intill det gamla. En annan märkvärdighet är att man i flera fall byggt palissader inte bara innanför utan också runt om vallgravarna – knappast någon lämplig åtgärd ifall man blev angripen.

Redan under de första utgrävningarna framkom att vallgravssystemen har haft mer än en funktion. De var nämligen fyllda med föremål som knappast hamnat där av en tillfällighet. Att avfall från bosättningen hamnat i vallgravarna är förståeligt, men knappast att välgjorda och rikligt dekorerade lerkärl har slängts på vallgravsbottnen, ibland i hundratal. Dessutom påträffades yxor och andra föremål som knappast kan ha tappats bort. Skallar av uroxar eller tamtjurar förekommer, liksom hela djurkroppar. Även människoskelett – ibland i tiotal – har grävts fram. I vissa fall kan de vara resultatet av fientliga angrepp, men oftast har de medvetet placerats på bottnen på ett sätt som tyder på gravläggning. Vallgravarna har uppenbarligen använts som offerplatser.

Det kan verka motstridigt att en och samma konstruktion användes som både försvarsanläggning och kultplats. Men behöver skillnaden egentligen vara så stor? Människor har känt oro för såväl fysiska fiender som krafter av mer immateriellt slag. Försvarsanläggningar anlades för att försvara sig mot fientliga medmänniskor. De immateriella krafterna var mer svåridentifierade, och det är rimligt att tänka sig att stenålderns människor såg försvarsanläggningarna som en plats där man kunde bemästra dessa krafter. Om man kunde locka andar eller gudar till vallgravssystemen, så fanns där möjlighet att med rituella handlingar bekämpa, övertala eller alliera sig med dem. På samma sätt som områden utanför storstensgravarna blev en plats att genom gåvor komma i kontakt med sina förfäder, kom vallgravsanläggningarna att bli en plats för kontakter med den andliga världen.

Samlingsplatser

Vallgravssystemen verkar också ha fungerat som samlingsplatser för en eller flera stammar. De höga palissaderna och de små ingångarna till området innanför tyder liksom de inhägnade vallgravarna på att de flesta av de församlade fick hålla sig utanför anläggningen, åtminstone inledningsvis. Bara särskilt utvalda personer hade tillgång till vallgravarna liksom området innanför palissaden. De hade samhällets förtroende att utföra de handlingar som ansågs upprätta kontakt med andar och gudar. Dessa personer, troligen en form av schamaner och deras medhjälpare, utförde offerhandlingarna samtidigt som stora eldar tändes i vallgravarna. På eldarna lades lerkärl och flintyxor. I anslutning till vallgravssystem i Sydskandinavien har man påträffat brända fragment av hundratals flintyxor och sammansmälta lerkärl. De rituella handlingarna utfördes inte bara i vallgravarna, utan också i anslutning till palissaden innanför vallgravssystemen och på den skyddade ytan innanför palissaden. Offerhandlingarna var sannolikt ett sätt att befästa stammars eller storfamiljers inflytande och status.

I ett senare skede kan området innanför vallgravarna och palissaderna ha blivit tillgängligt för besökare. Man kan tänka sig att dessa samlingar av människor utlöste andra aktiviteter. Äktenskapskontakter knöts, varor, information och vanligt skvaller utbyttes. Troligen anordnades fester där olika ledare försökte att imponera genom att bjuda på riklig och god mat. Man har funnit lämningar efter hundratals grisar som slaktats på dessa platser.

Formen förundrar

Vallgravssystemens utformning har förbryllat oss arkeologer. I vissa fall var de runda. Eftersom ingångarna oftast är symmetriskt placerade har det tolkats som att astronomiska fenomen ligger till grund för utformningen. Av riktningen på megalitgravarnas ingångar framgår att solens och månens gång på himlen varit känd för konstruktörerna. Även vallgravssystemen kan ha uppförts med koppling till himlakropparnas rörelser. Men i andra fall löper vallgravssystemen oförklarligt oregelbundet, som om man medvetet undvikit symmetri. Var detta en reaktion mot de astronomiska kontakterna eller fanns det andra avsikter med utformningen?

Vallgravssystemen grävdes under så lång tid som två tusen år men arbetet tycks ha intensifierats under tider av förändring. Detta kan bero på ökade motsättningar till följd av befolkningsökning eller alltför hård exploatering av åkermark. I tider av oro blev kanske byggandet av dessa vallgravssystem ett sätt att ena gruppen.

I dag kan vi tycka att vallgravssystemen var ett enormt slöseri med resurser. Men man bör jämföra dem med religiösa byggnader eller monument över nationella äreminnen. Fortfarande lägger styrande eliter ner stora resurser på att imponera på och kontrollera medborgarna. Att manipulera sin omgivning är lika aktuellt i dag som för mer än 5 000 år sedan.