Kunde studenterna latin?

Svar:

Latinet var kyrkans språk och därför gångbart över hela det kristna Europa, nästan som engelskan i dag.

Språkundervisningen började tidigt och gällde bara latin. Undervisning i folkspråk, exempelvis svenska, förekom inte, även om man började skriva fiktionslitteratur och annat på olika folkspråk under hög- och senmedeltid. Latin var ett av tre huvudämnen som det undervisades i i stadsskolor, kloster och vid katedraler, där man säkert även använde folkspråket som stöd för inlärningen.

Vid universitet skedde all undervisning på latin, också i ämnen som astronomi och juridik. Och skolarerna fick inte tala annat än latin. Inte ens på studenthemmen var andra språk tillåtna. Bestraffning kunde till och med förekomma om man inte höll sig till latinet.

Latininlärningen byggde till en början på grammatikstudier, det vill säga att man lärde sig ordklasser (verb, substantiv), formlära (ordens böjning) och syntax med dess regler för sammanfogning av ord till fraser och meningar. Språkutbildningen fortsatte i ämnet retorik, där man fick lära sig hur man skulle ge sina ord (skriftliga eller muntliga) avsedd effekt.

Särskilda läroböcker fanns, några från medeltiden, andra övertagna från antiken. Men böcker var dyra, och mycket måste memoreras. För detta fanns särskilda minnesverser. Sådana förekom för övrigt långt fram i tiden. När jag gick i gymnasiet, fick man bland annat lära sig denna: ”Efter si, nisi, ne, num, relativa ord och cum, så gäller…” Mycket lärde man sig förstås genom den dagliga praktiken.

För att klara sig civilt lärde sig nog många skolarer hjälpligt det lokala tungomål som talades utanför universitetet. Det berättas från 1200-talets Paris att danskar var duktiga studenter och att de också snabbt lärde sig parisiska.

Befann man sig under många år långt hemifrån, var det säkert lätt att glömma mycket av sitt modersmål, särskilt som det inte var gångbart där man verkade och dessutom hade låg status. En kollega till Björn Magnusson sade sig mot slutet av sitt liv nästan helt ha glömt det språk han talade som ung, innan han gick i kyrkans och universitetets tjänst. Hur mycket svenska Björn Magnusson kunde efter trettio år i Wien kan man bara undra över.

OLLE FERM

PROFESSOR I MEDELTIDSHISTORIA, STOCKHOLMS UNIVERSITET