Möt Mattias Gardell – Hedningen som försvarar politisk islam

Mattias Gardell är trött när vi ses på Centralen i Stockholm. Han har sovit dåligt eftersom han har så många bollar i luften i samband med sitt nya arbete. I somras tillträdde han en nyinrättad tjänst: Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Nu håller han på att komma in i rutinerna och se över sina uppdrag. Samtidigt försöker han hinna läsa, tänka och arbeta på sin kommande bok, Tolfte september.

Numera pendlar han från Stockholm till Uppsala varje dag och är stamkund på caféet på Centralen. Mattias Gardell ser ut som en inbiten mc-åkare – skäggig, klädd i skinnbyxor och boots. Kanske inte en stil som man i första hand associerar till en professor vid teologisk fakultet vid Nordens äldsta universitet. Vad tycker han om att arbeta i Uppsala?

– Det är fantastiskt att komma till en lärdomsstad där mina kunskaper uppskattas och där så mycket spännande forskning pågår. Fast vissa tittar nog på mig med skräckblandad förtjusning, skrattar han.

Han erkänner att han hade fördomar mot den teologiska institutionens forskning, men att han nu till sin glädje har omprövat sin syn.

– De bedriver bland annat spännande missionsforskning. Det handlar knappast om att polera ”de gamla hjältarna”, utan nu forskas i postkolonialt perspektiv där missionens syften och konsekvenser problematiseras. Och missionens historia är ju oerhört viktig för att förstå dagens konflikter.

Religionsforskningen har plötsligt kommit i fokus. Man kan undra varför.

– Globaliseringen väcker frågor om vart mänskligheten är på väg, säger Mattias Gardell. För ett par decennier sedan hade sekularismen nått sin maxpunkt. Forskarna sade att religionerna var på väg att dö ut. Men de hade fel. Religion i alla dess former är på tillväxt igen. Och religion berör de stora frågorna, de erbjuder en helhetssyn på tillvaron på ett sätt som det moderna samhället inte gör. När vi upplever att världen förändras, ökar människans behov av meningsfull helhet.

Vägen till religionsforskningen var dock inte spikrak. Visserligen präglades uppväxten av diskussionerna mellan en mamma som var troende baptist och en pappa som var ateist av ”den myrdalska skolan”, men han började studera sent i livet. Före dess reste han, och arbetade med trassliga ungdomar i Stockholms förorter. Då, under tidigt 1980-tal, förändrades invandrarströmmarna, och många iranier och irakier kom till Sverige.

– Det uppstod en massa krockar på fältet som vi inte förstod, säger Mattias Gardell, som genom sina iranska vänner intresserade sig för den islamska revolutionen i Iran 1979, när han var 20 år gammal.

– Där väcktes mitt intresse för islam och religionens politiska kraft, berättar han.

Så han började läsa antropologi och religionshistoria vid Stockholms universitet 1984. Drygt tio år senare disputerade han på en avhandling om svart nationalistisk islam i USA. Han gjorde fältstudier på antropologiskt vis, bodde bland svarta muslimer i Chicago, Harlem, Bronx och South Central L.A. Nation of Islam, eller Black Muslim-rörelsen, kombinerar rasmystik med strävan efter politisk självständighet i en svart nationalstat. De menar att de svarta är en ras av gudar och att de vita är djävlar.

I boken Rasrisk (1998) skriver Mattias Gardell att detta gjorde att han fick en bekväm forskarsituation. En av hans informanter sade till honom ”det gör inget att du är en djävul, det är inte ditt fel”. Positionen som djävul gjorde att han, till skillnad från forskare som intresserade sig för andra religioner, inte riskerade att bli utsatt för mission eller påverkan för att uppfatta religionen på ett särskilt sätt. Avhandlingen gavs även ut av Duke University Press år 1996 och är i dag standardverket om svart islam.

På senare år har han dock fokuserat på globaliseringen och dess konsekvenser för politisk islam vilket medfört kritik.

”Mattias Gardell i islamisternas fotspår”, skrev Fredrik Malm, dåvarande ordförande i Liberala ungdomsförbundet och numera riksdagsman, och menade att Mattias Gardell valt att bli ”totalitära fundamentalisters egen följeslagare”. Andra menar att han idealiserar islam och arabvärlden och har ägnat sig åt att förneka och bortförklara antisemitismen bland muslimer, genom ”förtiganden, förvrängningar och smutskastning”, enligt två svenska historiker. Varför denna kritik?

– Politisk islam är ett brännhett ämne att forska om. I min utforskning av islams politiska landskap fokuserade jag inte bara på väpnade radikaler utan också på islams politiska mittfåra där aktivister anser att islam är fullt förenlig med demokrati och mänskliga rättigheter. Uppgiften att det finns islamdemokrater förefaller väcka anstöt hos sådana som föreställer sig att islam och demokrati måste utesluta varandra; en uppfattning som bygger på principen att politiskt aktiva muslimer är människor man talar om – inte med.

Men är inte sekulära samhällen den bästa förutsättningen för demokrati?

– Jo, kanske, säger han. Tanken att all makt utgår från folket är mycket tilltalande, men den är liksom påståendet att all makt utgår från Gud en ideologisk konstruktion. Det viktigaste är hur samhällssystemet fungerar i praktiken.

Någon inåtvänd eller långsamt grubblande forskare är Mattias Gardell inte – i alla fall inte med en mikrofon framför sig. Några kallar honom säkert agitatorisk. Och på bokmässan i Göteborg i år blev han nerhyssjad av publiken i debatten med Ayaan Hirsi Ali, islamkritikern som mordhotats av islamister. Andra uppskattar säkert hans starka engagemang emot islamofobi och hans fräna kritik av den nya världsordning som USA drivit fram i följden av 11 september-händelserna.

Detta är frågor som han behandlar i boken Bin Ladin i våra hjärtan. Den provocerande titeln syftar på att Bin Ladin har blivit en global motståndsikon – för vissa grupper. Mattias Gardell hänvisar till Pentagondokument som tydliggör att invasionerna i Afghanistan och Irak var planerade i förväg.

– Man behövde bara en förevändning, säger han. Efter kalla krigets slut inleddes en ny fas av globalisering. Inga samhällen står utanför globalsamhället. Det innebär att krig inte längre kan föras mot ”de andra”, på andra sidan gränsen, utan bara mot den inre fienden.

– George W. Bush säger sig inte föra krig mot islam, säger Mattias Gardell. Bush krigar mot ondskan. Ett sådant krig kan aldrig ta slut! USA skapar en ny världsordning i strid med folkrätten. De inför undantagslagar i och med kriget mot ondskan – som ju aldrig kan vinnas. Så det exceptionella normaliseras i den globala maktordningen.

– Inte sedan 1600-talet har vi haft ett liknande krig, säger han. Också då levde människorna i en brytningstid. Nu växer ett globalsamhälle fram – då vidtar en kamp om hur denna värld ska se ut. Vi ser en företagsstyrd globalisering som understöds av USA:s trupper. De försöker garantera en marknadsfundamentalistisk världsordning.

– Den offentliga tortyren har återkommit, säger han. Anklagelser och domslut är hemliga, men bilder från USA:s celler i Guantanamo kablas ut, liksom bilder från Abu Ghraib-fängelset i Irak. Vi har övervakningslagar, buggning, dataintrång och liknande som gör att vi vet att vi är övervakade – och sköter oss. Men de radikala islamisterna har en annan, gudomlig lag, de hävdar en annan världsordning. Nu är det de som ska disciplineras.

– Här står konflikten, och i detta skede har tortyren kommit tillbaka. Här visas vem som har makten, precis som i 1600-talets tortyr. Men i forskarvärlden är det väldigt tyst kring detta. Är inte det ett tecken på humanioras kris?

Men ska man inte vara kritisk även mot företrädare för islam som flyger passagerarplan in i skyskrapor?

– Självklart. Men ska kritiken stanna där? Det finns 1,3 miljarder muslimer – och en massa problem, diktaturer, fattigdom, kvinnoförtryck och högljudda grupper som talar i islams namn, säger han. Men att köra in passagerarplan i skyskrapor har inget med islam att göra! De var muslimer, ja. Men att förklara det med religion i stället för med politik leder tanken fel. Händelsen var inte typisk, utan atypisk för islam. De flesta muslimer sysslar ju med andra saker.

– I samband med Jyllandspostens Muhammedteckningar lyssnade man inte till företrädare för de stora organisationerna, utan till personer som inte är representativa, exempelvis en arg 14-åring utanför en brinnande ambassad. Det är som att lyfta fram en nazist som representant för svenskarna.

Mattias Gardell håller på med en egen studie av islamofobin i Sverige.

– Det är värre än jag trodde, säger han. Det sitter djupt hos många människor och är nästan i nivå med antisemitismen på 1920-talet.

Men är detta jämförbart? Judarna är ju en etnisk grupp och islam en religion.

– Rasism, antisemitism och islamofobi är syskonföreställningar, säger han. De bygger på synsättet att kulturer eller religioner är statiska, skarpt avgränsade monoliter som styr hur människor tänker och beter sig. Det är samma logik. Gränsen mellan religion och etnicitet kan vara överlappande. Man kan exempelvis vara troende jude eller inte.

– Det går inte att tala om islamofobi utan att folk drar upp problemen med islam, fortsätter han. Talar man om att moskén i Malmö utsatts för sitt tjugonde attentat drar folk upp attentat mot kyrkor i Palestina, som om det ena ursäktade det andra.

Men är det inte befogat med religionskritik?

– Självklart. Men de personer som talar islamhatiskt säger ofta att de är religionskritiker, men det är en retorisk maskering eftersom de sällan kritiserar buddhism eller andra religioner. Islamofobi har inget med religionskritik att göra. Man måste få kritisera islam och muslimer.

Men företrädare för islam kritiserar högljutt påvens uttalanden, kräver att en tavla på Världskulturmuseet i Göteborg tas ner, bränner ambassader efter Muhammedteckningarna i Danmark?

– Islam är ingen aktör, säger han. Det är personer som gör allt detta. Rikta kritiken mot dem och håll inte alla muslimer ansvariga. Men hur ofta blir inte kvinnor i slöja utsatta för påhopp? Hur ofta angrips inte moskéer? Muslimer exkluderas på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden – de känner sig rättslösa i Sverige. Det man kan säga om muslimer och islam kan man inte säga om eller göra mot någon annan grupp, utbrister Mattias Gardell.

Om Mattias Gardell är vältalig när det gäller sitt forskningsområde, så blir han mer nedtonad när det gäller hans personliga övertygelser – exempelvis om hans dragning åt anarki och hedendom.

– Anarki är en frihetsfilosofi för mig, men jag undviker helst ordet eftersom det ofta leder tankarna fel, säger han. Men hedning, visst, jag är ett slags andlig anarkist – i bemärkelse fritänkare. Jag är misstänksam mot alla religioner som hävdar en gud.

– Man kan kalla mig asatroende men folk associerar ofta åt fel håll. Asar, vaner och det fornnordiska har haft en stor betydelse för mig. Det representerar något positivt, precis som de amerikanska indianernas religiösa system. Det är en föreställningsvärld som säger att det finns många olika vägar. Det ger en större frihet att utstaka sin egen kurs. Men jag praktiserar inte just nu – det har gått i vågor, säger han.

Och slutligen – ja, han är bror till Jonas Gardell.