Offren blir helgon

Det här är en artikel från 2007.

Under Sovjettiden förföljdes den ryska ortodoxa kyrkan med samma grymhet som den tidiga kristendomen i romarriket. Tusentals präster, munkar och nunnor liksom lekmän arresterades, avrättades eller dog i läger. Detta var en del av den tragedi som drabbade hela befolkningen. Minnet av lidandet har blivit en viktig del av den moderna ortodoxa identiteten i dagens Ryssland, ja kanske den viktigaste.

Antikens kristna martyrer förhördes inför folket och avrättades på arena inför en publik av hedningar. 1900-talets ryska martyrer förhördes i enrum, dömdes bakom lyckta dörrar av en domstol på tre personer och avrättades i anonymitet.

Kyrkan har nu inlett ett stort arbete med att samla in upplysningar om dem som dött för sin kristna tro och har redan kanoniserat halvtannat tusen helgon, så kallade nymartyrer. Den ryska kyrkokalendern har berikats med mängder av nya helgondagar. Hela den ryska fromheten håller på att förändras och än mer fokuseras på lidandet i tillvaron. Kyrkan använder här medeltidens tankevärld för att beskriva sin erfarenhet av 1900-talets sovjetiska era. Ett medeltida uttryckssätt används i nyskrivna helgonlegender och hymntexter men framför allt i avbildningen av nymartyrerna, det vill säga i ikonerna. Den viktigaste av alla dessa nya ikoner är ”Samlingen av nymartyrer” – en ikon som ska sammanfatta det lidande som den ryska ortodoxa kristenheten utsattes för av Sovjetmakten.

Som mönster har man använt en redan existerande typ av ikon med en kyrka i mitten. Den kyrka man valt att avbilda på ikonen är inte som man kanske förväntat sig någon av Kremlkatedralerna utan Kristi-frälsarekyrkan i södra delen av centrala Moskva. Den har en speciell betydelse i detta sammanhang – den revs under Stalintiden och har sedan byggts upp igen. En symbolhandling som visar kyrkans pånyttfödelse.

Ikonen med dess kantbilder följer den medeltida ikonkonsten, eftersom strålglansen av helgonens gärningar i evigheten är omöjliga att visa med ett realistiskt måleri, hävdar kyrkan.

Nedanför Kristi-frälsarekyrkan i mitten av ikonen ses tsarfamiljen. Tsaren, som är en av dem som helgonförklarats, är avbildad som en bysantinsk kejsare, i en klädedräkt som han aldrig bar under sin livstid. Denna bild uttrycker längtan tillbaka till förhållandet mellan kyrka och stat i Bysans. Storfurstinnan Elisabeth, tsarinnans syster och en annan nymartyr, är klädd i sin favoritfärg vitt som här i sitt ikoniska sammanhang kan ses som symbol för evigheten och inte bara för oskulden.

På ikonens överdel syns en komposition med Kristus i mitten omgiven av Gudsmodern och Johannes Döparen på var sin sida. Ikonmålarna har här lagt till olika ryska helgon på vardera sidor. Här återfinns storfurst Vladimir, Boris och Gleb och andra ryska helgon fram till revolutionen. Detta framhäver kontinuiteten i den ryska historien.

På bilden uppe till vänster ser vi Kristi-förklaringskatedralen från 1500-talet i Solovetskijklostret. Hela klostret förvandlades på 1920-talet till ett fångläger, där katedralen var ett av fängelserna. Fångarna ses i ett valv i nedre delen av kyrkan. Till vänster avbildas den trappa som leder till Kristi-himmelsfärdskyrkan. Under Sovjettiden fungerade denna kyrka som isoleringsavdelning. Trappan byggdes för länge sedan för att visa tidens gång och består av 365 steg. Den kom under Stalintiden att användas som ett avrättningsinstrument, och några döda helgon ses vid trappans fot. Fångarna bands och kastades utför trappan. Symbolen för tidens gång förvandlas till symbol för lidandet.

Framför katedralen ses en pågående avrättning av kyrkomän. Bödlarna har mössor, budjonovki, som soldaterna bar i Röda armén. Färgen på uniformerna är jordens och kärrets färger, för att visa fiendens demoniska karaktär. Dessa figurer liknar smådjävlarna på Yttersta domen-ikonerna, för gevären ser nästan ut som spjut. Lägren är martyrernas babyloniska fångenskap och samtidigt värre än det egyptiska oket, ytterligare två paralleller till Gamla testamentet. Det är det judiska folkets öde som martyrierna jämförs med i de nya helgonlegenderna, vilket kan kännas paradoxalt med tanke på de antisemitiska strömningarna i den ryska ortodoxa kyrkan på 2000-talet.

Också på övriga bilder kontrasteras plågoandarnas mörka färger mot martyrernas klara och lysande färger. Det finns också en rofylldhet hos martyrerna som står i kontrast till plågoandarnas brist på lugn.

Ikonen illustrerar även en av det sovjetiska martyriets ironier. Många av munkarna och prästerna plågades till döds på helig mark – det som skulle vara de troendes skydd och tröst blev till en tortyrkammare.

Majoriteten av nymartyrerna är män, men det finns också en stor grupp kvinnor. På en bild till höger ser man hur storfurstinnan Elisabet knuffas ner i ett gruvhål. Det finns också många andra nunnor bland nymartyrerna. Kvinnan nedtill på bilden ska representera alla vanliga kvinnors lidanden under Sovjettiden. Hon står ensam med två små barn, och de hotas av soldater med gevär – en påminnelse om det anonyma lidande som kvinnor och barn utsattes för när männen arresterades och dog i läger.

De små bilderna hänvisar till tidigare skildringar av helgons liv och framför allt död. De plågor som kommunismens offer utsattes för, som kyla, hetta, misshandel, dränkning, levande begravning, liknar de martyrier som skildras i fornkyrkan. Det är uppenbart att bilderna är formade efter den repertoar av plågor som antikens martyrer utsattes för, och kanske var även de sovjetiska plågoandarna formade av de gamla martyrieberättelserna?

På kantbilderna avbildas ytterligare missdåd som mordet på kejsarfamiljen, avrättningen av biskopar, massavrättningen av kristna i Butovo strax utanför Moskva, rättegången mot metropoliten av Petrograd, Veniamin, som dömdes till döden efter revolutionen. Dessa kantbilder bildar tillsammans den ortodoxa kyrkans beskrivning av Gulag.

Kanoniseringen av de nya ryska martyrerna visar hur kyrkan förvandlar också händelser så nära oss i tiden till evighetens manifestationer. På samma sätt som i de tidiga martyrlegenderna är det maktens laglöshet och de kristnas rättfärdighet som står mot varandra.