Även liberaler stödde Irakkriget

Irakkriget har inte bara dominerat nyhetsflödet de senaste åren utan också lett till en bokflod, där såväl kriget som den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken analyserats. Många, även jag själv, har försökt att förklara kriget, men oftast är det knappast forskning, utan snarare kvalificerad journalistik.

Ett gott exempel på det förra är trots allt en artikel av professorn i internationella relationer Chaim Kaufmann, som sommaren 2004 skrev i tidskriften International Security. Artikelrubriken var ”Threat inflation and the failure of the marketplace of ideas: The selling of the Iraq war”, ungefär ”Inflation i hot och idémarknadens misslyckande: Att sälja in Irakkriget”. Där analyserar han hur kriget såldes till den amerikanska opinionen. Utgångspunkten är att demokratier har – och ska ha – svårt att föra en aggressiv utrikespolitik eftersom krigsivrare ofta stoppas redan på hemmaplan när politiken granskas i öppna debatter. Kaufmann visar övertygande att i Irakdebatten fungerade inte detta ideal. Presidentens kontroll över säkerhetspolitiken och den krisatmosfär som ännu 2003 rådde i USA efter den 11 september 2001 var för stark.

De journalistiska analyserna är också väl värda att läsa. Michael Gordon, New York Times militärkorrespondent, och den pensionerade marinkårsgeneralen Bernard Trainor analyserar i sin bok planeringen och genomförandet av de amerikanska operationerna i mars-april 2003.

Författarna visar att striderna under dessa tre veckor var mer omfattande än vad som är allmänt känt. Vid platser som Samawah och Nasirya tvingades de amerikanska förbanden utkämpa mer våldsamma strider än de hade förväntat sig. Motståndarna var inte bara Saddamtrogen milis, utan också civila irakier som var beredda att gripa till vapen mot de amerikanska ”befriarna”.

Invånarna i de två städerna, och i ett antal andra, visade redan från början sin negativa uppfattning om USA:s invasion av Irak. Det var inte heller bara sunnianhängare som slogs mot de amerikanska förbanden, utan på flera ställen tog även shiiter till vapen.

Trots intensiva strider kunde kriget bara sluta på ett sätt. Världens överlägset mest teknologiskt avancerade och tungt beväpnade militära förband hade inga problem att besegra okoordinerade styrkor med begränsad träning och dåliga vapen som saknade tillgång till flygvapen. Gordon & Trainor skriver i huvudsak väl och boken är insiktsfull, även om de rent militära detaljerna ibland kan bli väl mastiga för icke-specialisten.

Den mest givande läsningen finns i George Packers bok. Han är skribent på den förnämliga tidskriften New Yorker och rapporterar där regelbundet från Irak. I Sverige finns en vitt spridd missuppfattning om att Irakkriget enbart förespråkades av en församling extrema hökar i och kring Bushadministrationen, de neokonservativa. Packer visar att det långt ifrån var så enkelt.

Även liberala internationalister stödde idén att störta Saddamregimen med ett krig. Det var samma internationalister som under 1990-talet hade stött interventionerna i Haiti, Bosnien och Kosovo.

Packer har själv sympatier för den senare strömningen, vilket han visar när han beskriver Kanan Makiya, en av de exilirakier som påverkade Bushadministrationen med sina visioner om ett framtida demokratiskt Irak.

Makiyas idealism är parad med stor politisk naivitet, bland annat beroende på att han, i likhet med många andra inflytelserika exilirakier, inte har vistats i Irak på decennier. De drömde om ett Irak som existerade före Saddam och som skulle bli ännu bättre. Men de hade ofta mycket ringa insikter om vilka förhållanden som verkligen rådde i landet, och framför allt om vilka politiska, sociala och religiösa processer som kriget skulle sätta i gång.

Packer visar genom sin insiktsfulla rapportering hur drömmarna om ett bättre Irak går förlorade. I Irak såväl som i USA blev de som drömt om invasionen successivt allt mindre förhoppningsfulla, för att sedan gradvis glida ner i olika stadier av förtvivlan.

Packer förkroppsligar mycket av det mest tilltalande inom den amerikanska journalistkåren. Han skriver synnerligen väl, samtidigt som läsaren känner sig mer upplyst än tidigare om de komplicerade förhållanden som beskrivs.

Ingen av dessa tre skrifter täcker tillnärmelsevis helheten av det oerhörda politiska, strategiska, militära, kulturella och sociala drama som har utspelats om och i Irak under de senaste fem åren. Ingen aldrig så begåvad journalist eller forskare kan klara en sådan övermänsklig uppgift. I dessa tre skrifter finns dock delar av den fascinerande och nedslående historien om Irak. Det handlar om ett folk som lidit under inhemska tyranner och utländska krigsmän som tror sig ha nobla mål, men vars praktiska agerande leder till nya katastrofer.