Mongoliet gräver ut sin historia

Mongoliet var länge stängt för besökare, och i landet fanns varken kunskap eller resurser att göra utgrävningar. De första arkeologerna kom med en amerikansk expedition 1922. Den följdes av ryska och japanska arkeologer. Inte förrän 1995, när Institutet för antropologi och arkeologi i Mongoliet grundades, började man att kartlägga sin egen historia.

Länge var mongolisk historia en het politisk fråga, eftersom landet sedan 1921 stod politiskt mycket nära Sovjetunionen. Historien skrevs om för att passa regimen. Exempelvis förbjöds befolkningen år 1962 att fira 800-årsminnet av Djingis khans födelse.

Utan karta

Under sommaren 2005 reste jag med en grupp internationella arkeologer under ledning av professor Zagd Batsaikhan vid Mongoliets nationella universitet till den lilla staden Eröö i norra Mongoliet för att gräva. Resan var på många sätt äventyrlig.

Vi åkte med en gammal rysk militärlastbil utan fjädring. Eftersom Mongoliet till stora delar är väglöst land, upphörde vägarna långt innan vi var framme. I detta enorma land, lika stort som hela Norden och Storbritannien sammantaget, fanns år 2000 bara 339 mil anlagd väg. Nya vägar körs hela tiden upp, men de blir snabbt till djupa diken, och åter nya vägar uppstår vid sidan om. Kartor finns inte, och det är därför mycket lätt att köra vilse.

Äventyrlig expedition

Också vi körde vilse och tvingades slå nödläger i vad vi trodde var ödemarken. Men mitt i natten vaknade vi av skrik och hundskall. Vi hade fått besök av den mongoliska urbefolkningen, som inte ville ha oss på sin mark.

Men inte bara urbefolkningen gjorde vår resa äventyrlig. Också utgrävningarna var krävande. Mongoliet har 350 soldagar per år, och under sommaren är dagstemperaturen så hög att det inte går att arbeta. Utgrävningen startade därför klockan 6 på morgonen och höll på till klockan 13. När temperaturen började bli uthärdlig igen vid 16-tiden på eftermiddagen fortsatte arbetet till klockan 22.

Universitetets bristande resurser påverkade också vår utrustning. Spadarna var slöa, och i den tunga jorden använde vi ofta hackor i stället. Det fanns inga såll, och många viktiga fynd försvann säkert rakt ut i den mongoliska naturen.

Det som för ett otränat öga såg ut som en vanlig bergssida med nedfallna stenar visade sig snart vara flera gravar.

Det var typiska mongoliska bronsåldersgravar med en stor huvudsten och en samling stenar i en centrerad hög. De förekommer alltid i grupp. Samma typ av grav hittar man också i Ryssland och Kazakstan. Under bronsåldern (4000-700 f.Kr.) var de kulturella mötena mellan den östra och den västra delen av Mongoliet intensiva. Gravfynd från den tiden är rika. Man kan hitta bland annat keramik och hästben, vilket visar på den roll som hästen spelade för de tidiga mongolerna.

Ett berg längre bort fann vi en grav från de asiatiska hunnerna, xiongnu. De var aktiva i området från 300-talet f.Kr. Det finns fem liknande gravsättningar efter samma bergssida. Xiongnugravar ser annorlunda ut jämfört med mongoliska. De består av en stor ring med stenar. De ligger alltid i grupp, och man kan hitta upp till 200 gravar i samma sluttning.

Högst uppe på berget, i de största och mest välfyllda och utsmyckade gravarna låg de mest betydelsefulla personerna. Längre ner begravdes mindre viktiga personer och längst ner barn. Det hände att kvinnor och barn begravdes tillsammans.

Män och kvinnor begravdes på samma sätt, men gåvorna skilde sig åt. I kvinnogravarna hittade vi bland annat en hatt av bark och en sax, i mansgraven vapen och verktyg. Den enda smycke vi fann låg i en barngrav.

Fynd med förhinder

Det går inte att säga särskilt mycket om de sex gravar vi undersökte. Trots att Mongoliet inte längre är politiskt förhindrat att undersöka sin äldre historia, saknas resurser att gå vidare. Universitetet i Ulaanbaatar har inte tillgång till vare sig kol-14-metoden, röntgen eller DNA-analyser. Risken finns att de rika fynden kommer att splittras mellan en rad olika utländska expeditioner.

Därtill är språket ett problem. Inte ens de välutbildade forskarna på universiteten talar mer än några ord engelska. Det innebär dels att de inte kan dela med sig av sina fynd internationellt, dels att de saknar tillgång till omvärldens forskning om mongolisk historia.

Mongoliet är en skattkammare för arkeologer, men förutsättningarna att fördjupa kunskapen om landet äldsta historia saknas ännu.