Hur demokratisk ska forskningen vara?
Den sysselsatte någon promille av befolkningen och det mesta försiggick i avskildhet. Visst fanns det forskning inriktad mot praktiska tillämpningar, ofta bedriven på särskilda högskolor, men universitetsforskningen var – verkligen på gott och ont – en egen värld som själv bestämde över inte bara verksamhetens inriktning utan också kriterierna för kvalitet och befordran. De flesta som kom så långt i systemet att de avlade doktorsgrad, för övrigt sällan före 50 års ålder, nådde aldrig toppen – en professur – utan hamnade i något som var känt som docenteländet.
I dag ”forskar” minsta skolbarn, det vill säga googlar efter faktauppgifter till något projektarbete. Högskolan har byggts ut och reformerats, och statens tillsyn har både mildrats och hårdnat. Lärosätena är friare att inrätta professurer och utbildningsprogram, men handlingsutrymmet inskränks av politiseringen av styrelserna, det formelbaserade ersättningssystemet för producerade examina och de återkommande utvärderingarna.
En mer demokratisk högskola stämmer väl överens med den akademiska kungstanken att alla ska kunna lägga fram idéer för prövning på seminarier.
Å andra sidan är inte alla vetenskapliga uppslag lika fruktbara, och därför råder en strikt och i all huvudsak okontroversiell elitism vid fördelningen av merparten av forskningsmedlen. Gränsen mellan vetenskapens demokratisering och dess profanering är sålunda tunn. Samma sak gäller skiljelinjen mellan universiteten som å ena sidan myndighet och klassisk lärdomsborg med hög rättssäkerhet för studenterna och å den andra kreativ och kosmopolitisk workshop för otyglade idéer.
Dessa dilemman vore minst lika viktiga ämnen för samhällsdebatten som dagens något närsynta fixering vid betygssystem, overheadkostnader och högskolors lokalisering.
