Kungliga försökskaniner

Medicinprofessorn Nils Rosén von Rosenstein (1706-73) var en märklig man. Till skillnad från många i sin samtid förespråkade han förebyggande vård för att hindra sjukdomar från att bryta ut. Det var revolutionerande i en tid när sjukdomar förmodades komma från Gud och behandling ofta bestod av åderlåtning och koppning eller andra uttömmande åtgärder. Sjukdomar ansågs bero på att kroppens vätskor var i obalans, och att göra något redan innan vätskorna hamnat i olag ansågs meningslöst.

Roséns idéer klassades ibland som ogudaktiga och stridande mot naturen: om Gud hade skapat sjukdomen och dess naturliga förlopp, vore det att leka Gud att söka förebygga sjukdomar. Det menade inte bara teologer utan också somliga läkare. Nils Rosén svarade att om det nu var Gud som skapat sjukdomar som frossa (dåtida benämning på malaria), var det väl också han som skapat kinabarken och människans förstånd, och i så fall var det läkarens skyldighet att använda sig av båda för att hjälpa sina patienter.

Det var knappast en tillfällighet att det blev just Nils Rosén (som 1762 adlades Rosenstein) som införde skyddsympning mot smittkoppor, variolisation, föregångaren till senare tiders vaccinationer.

Men han fick betala ett högt pris, för variolisationen kunde vara farlig. Både hans egen dotter och en fosterdotter avled till följd av behandlingen – trots att Rosén själv genomförde den.

Till skillnad från senare vaccineringar utfördes ympningen med levande smittkoppsvar från människa till människa. Smittämnet överfördes direkt in i en rispa i huden. Om efterbehandlingen inte var adekvat kunde patienten bli smittad på allvar, och riskerade därmed att dö.

Ungefär vart tionde barn som smittades av sjukdomen dog. Hos vuxna var dödligheten högre, hela 40 procent. Dödligheten i samband med smittkoppsympning var till en början 1 procent – senare sjönk den till mindre än 1 promille.

Men Rosén tvivlade aldrig på ympningens välsignelser. Han insåg att om tusen barn blev ympade, räddades mer än hundra av dem till livet jämfört med om de senare skulle drabbas av ”vilda” koppor.

Ympning med förhinder

Nils Rosén von Rosenstein fungerade mer eller mindre mot sin vilja som ständigt jourhavande läkare åt den växande kungafamiljen vid hovet i Stockholm. Han var med då alla fyra barnen föddes och ska vid förlossningen ha räddat livet på den förstfödde, den blivande Gustav III, som led av livshotande förlossningsskador.

Trots att Rosén fungerade som den kungliga familjens barnläkare ympades inte kungabarnen. Drottning Lovisa Ulrika var övertygad om fördelarna, men hennes make, kung Adolf Fredrik, ansattes med pamfletter som talade emot ympningen.

Men år 1769, fyra år före sin död, blev en trött och sliten Nils Rosén von Rosenstein åter konsulterad av kungliga hovet. Den här gången var det de kungliga barnen själva, som nu alla var unga vuxna, som kallade. Frågan de ställde till sin gamla husläkare var om han rekommenderade dem att bli ympade.

Vad skulle han svara? De kunde knappast räkna med att inte bli smittade någon gång i livet – kungligt blod gav inget skydd mot smittkoppor. För varje år som gick ökade dessutom risken för svåra, kanske livshotande komplikationer, som kunde komma mycket olägligt för dem själva, deras blivande familjer och kanske även för landet.

Ändå var det inte alls självklart för Nils Rosén von Rosenstein att rekommendera de kungliga ungdomarna smittkoppsympning. Det var nämligen ingen som visste hur vuxna skulle reagera på en ympningsteknik som var utprovad för barn. Och om Rosén lät ympa dem, innebar det att de unga kungligheterna blev ett slags försökskaniner för något som man inte visste hur det fungerade.

Lyckat experiment

Rosén bestämde sig till slut för att rekommendera variolisationen. Ansvaret för den operativa verksamheten fördelades på ett par av Nils Roséns yngre kolleger och före detta elever vid Uppsala universitet: David Schultz (senare adlad von Schulzenheim, bland annat chef för koppympningshuset i Stockholm) och Nils Dalberg, kronprinsens livläkare. Den förre var själv en erfaren ympare som spridit kunskap om skyddsympningen i egna skrifter.

Nils Rosén von Rosenstein ska själv – sannolikt med stor bävan – ha övervakat det hela. Antalet koppor som uppstod i ansiktet och på kroppen räknades och bokfördes noggrant.

Det visade sig att kungabarnen klarade av variolisationen utan komplikationer, till gagn för dem själva, men också för landet och kunskapen om smittkoppsympningen.