Kyla räddar liv

Människan har sitt ursprung i tropiskt klimat, men har med tiden anpassat sig till andra miljöer. Spännvidden i temperatur mellan de platser vi bebor är över 100 grader Celsius. Trots det är kyla fortfarande ett hot var på jorden vi än befinner oss. På Afrikas högplatåer och i Sahara kan temperaturen nattetid utan vidare krypa under nollstrecket. Och under den kalla vintern förrförra året frös tusentals människor ihjäl i Bangladesh, Indien och Afghanistan, länder som vi oftast förknippar med varmt klimat.

Huttrar för att hålla värmen

När den inre kroppstemperaturen sjunker börjar vi huttra. Huttring innebär att ett stort antal muskler aktiveras i småryckningar som vi inte kan kontrollera. Denna muskelaktivitet kostar stora mängder energi, men alstrar värme för att vi ska kunna bibehålla vår normala temperatur. Att vi börjar huttra beror på att vi förlorat mer värme än vi producerar. När temperaturen i kroppens inre närmar sig 35 grader är huttringen ett ofrivilligt svar från den del av hjärnan som styr temperaturregleringen. Därför har just 35 grader definierats som medicinsk gräns för nedkylning.

Förmågan att hålla temperaturen någorlunda konstant är kritisk för överlevnaden, hos oss liksom hos andra varmblodiga däggdjur. Det finns dock undantag. Björnen är ett sådant. När björnarna går i ide på vintern sjunker deras inre temperatur till omkring 10 grader. Alla kroppsliga funktioner skruvas ner, och hjärtat slår bara cirka tio gånger i minuten. Igelkottens vinter är ännu mer dramatisk – temperaturen kan sjunka till ett par grader över noll, och djuret håller andan en halvtimme i taget.

Människor dör när den centrala kroppstemperaturen stiger över 42 grader. Vid så hög feber slutar många viktiga enzymsystem i kroppen att fungera. Gränsen nedåt för vilka temperaturer vi överlever är betydligt mer flytande. Det beror på paradoxen att kyla både kan döda och rädda en människa. Det är omständigheterna kring nedkylningen som avgör utfallet.

Först börjar vi huttra

Kroppen påverkas på olika vis ju kallare det blir inombords. Mellan 35 och 32 grader huttrar man intensivt för att bibehålla kroppstemperaturen. Vid 32 grader upphör huttringen. Den nedkylde förlorar då sitt viktigaste redskap för att komma tillbaks till normal temperatur. Dessutom börjar man vid 32 grader bli förvirrad och tappa omdömet.

Kring 28 grader blir man medvetslös. Hjärtat slår oregelbundet, och det kan lätt stanna helt. Andningen är i det här skedet mycket ytlig, och endast några få andetag dras per minut. Den nedkylde är därför svår att skilja från en död människa.

På grund av det och det faktum att man ganska lätt kan rädda livet på människor som har temperaturer kring 28 grader brukar man i medicinska sammanhang säga: ”Ingen är död, som inte är varm och död.” Exempelvis hade flera av de överlevande från Estoniaolyckan inre temperaturer runt 28 grader Celsius. De överlevde utan någon annan hjälp än torra kläder och tjocka filtar.

Snabbkyld hjärna klarar syrebrist

När den inre kroppstemperaturen ligger kring 20 grader, precis som den normalt gör på huden, uppvisar i regel varken hjärnan eller hjärtat någon elektrisk aktivitet. Människan är i praktiken död, med vanliga mått mätt. De flesta celler i kroppen lever dock fortfarande, men går på sparlåga. Därför kan människor ibland räddas till ett fullgott liv trots att allt tyder på att de är döda.

År 1999 satte en svensk läkare ett ofrivilligt världsrekord i överlevnad efter nedkylning. När hon kom in till Regionsykehuset i Tromsø, Norge, hade hon en central temperatur på ofattbart låga 13,7 grader. Hon överlevde mirakulöst nog, men efter lång tids rehabilitering. Hon var, bokstavligt talat, mer död än levande.

Det som räddade henne var att hon hade turen att omhändertas av några av de främsta experterna i världen på behandling av nedkylning. Men ännu viktigare var att hennes hjärna kyldes oerhört snabbt. Det skedde genom att hon efter en skidolycka kilades fast i en isspricka, med ansiktet uppåt och bakhuvudet i en strömmande fors. När hjärnan på det här sättet kyls ned snabbt klarar människan utan några problem ett hjärtstillestånd på över en timme.

Kyla i vården

Sedan många år används snabb nedkylning inom sjukvården på patienter som genomgår exempelvis hjärtoperationer. När temperaturen sänks snabbt i samband med olycksfall hinner kroppen inte svara med huttring. Vid operationer förhindrar man dessutom huttringen genom att ge muskelavslappnande mediciner.

Fördelen med nedkylningen är att ämnesomsättningen sjunker, både i hjärnan och i resten av kroppen. Vid 30 grader har ämnesomsättningen nästan halverats. Sänks temperaturen ytterligare några grader, kan man vid operationen våga sig på en kort stunds cirkulationsstillestånd, om så skulle behövas, utan att hjärnan tar skada av det.

Dessa gynnsamma effekter av kontrollerad nedkylning har gjort att läkare nu börjat använda sänkt kroppstemperatur som behandling vid stroke, syrebrist hos nyfödda och vid vissa slags hjärtstillestånd. Där har man sett att en person av sex som får behandlingen besparas allvarliga hjärnskador. Vid hjärtoperationer kyls kroppen ner för att skydda hjärnan från att drabbas av syrebrist, medan man vid stroke (och hos för tidigt födda) använder kyla för att minska skadeverkningarna av den syrebrist som redan skett. Ännu finns dock för få säkra vetenskapliga belägg för att nedkylning ska tillämpas rutinmässigt vid stroke och på för tidigt födda.

Vid hjärtstillestånd som skett utanför sjukhus har man däremot tydligt visat att om den inre kroppstemperaturen sänks till 32-34 grader är det gynnsamt för patienten. Risken för hjärnskador minskar och möjligen ökar även överlevnaden.

Ännu är det långt ifrån alla sjukhus i Sverige och andra västländer som tillämpar kylbehandling. Skälen är dels att rönen är relativt nya, dels att det fortfarande är osäkert hur behandlingen ska ges. Det är inte okomplicerat att sänka kroppstemperaturen på en svårt hjärtsjuk människa. När ämnesomsättningen påverkas rubbas också vätskebalansen, och mediciner har då inte samma effekt som de brukar.

Långsam kylning kan vara dödligt

Den svenska läkarens fantastiska överlevnad kan ställas mot det hundratal människor som lyckades ta sig ur Estonia till livflottarna, men som väl där långsamt frös ihjäl. Genomblöta började de snart huttra intensivt i det dåliga vädret. Trots huttringen fortsatte deras inre temperatur att sjunka; de blev omtöcknade och klarade inte att värja sig mot de vattenmassor som vällde in.

Den långsamma nedkylningen och huttringen medförde att ämnesomsättningen blev flera gånger högre än vanligt. Detta gjorde att de drabbade samlade på sig en mängd giftiga slaggprodukter i kroppen. De flesta personerna drunknade efter nedkylning till under 30 grader på grund av att de blev omtöcknade och att andningen försämrades.

Ett mycket vanligare exempel på dödlig nedkylning utgörs av de 30-40 personer som varje år fryser ihjäl utomhus i Sverige. Nästan alltid rör det sig om berusade som somnat utomhus. Ibland är det dock fråga om förvirrade gamlingar, små barn som gått bort sig eller fjällvandrare som överraskats av dåligt väder. Även här sker nedkylningen långsamt, något som alltså försämrar prognosen.

Det allra viktigaste för vår förmåga att hålla den inre temperaturen konstant är dock inte kroppens alla fina reglermekanismer, utan vårt beteende. När vi fryser tar vi på oss en extra tröja, och innan vi går ut skapar vi oss en uppfattning om vad det är för väder och anpassar vår klädsel. Självklarheter? Jovisst, men det är ändå just här som de berusade begår sitt fatala misstag. När vårt beteende sviktar, kan våra kroppsliga funktioner bara delvis stå emot den annalkande livsfaran.