Nationell identitet under omprövning

Peter Mandler, professor i kulturhistoria i Cambridge, har skrivit boken The English national character. Där visar han hur en liberal idé om en särskild engelsk nationalkaraktär under 1800-talet skapade ett ramverk som försåg den moderna tiden med en mängd olika särdrag för att fastställa det typiskt engelska.

Begreppet nationalkaraktär använder Mandler för att betona att det handlar om att ha ”god karaktär” snarare än om något som är karakteristiskt, vilket blir särskilt tydligt i det viktorianska England då böcker om självhjälp och karaktärsdaning förväntades bidra till utvecklandet av den mänskliga naturen.

Hans viktigaste poäng är att han visar hur motsägelsefulla beskrivningar av karaktärer och identiteter är. Varje era använder vad den behöver för sina politiska syften samtidigt som gamla mönster lever kvar.

I en mångfasetterad analys av hur engelsmännen sett på sig själva och sina relationer till andra, samt i vad mån de haft tilltro till sig själva eller varit missnöjda med sin plats i världen, visar Mandler hur behovet av kulturella stereotyper om nationell tillhörighet skiftat. Själva begreppet nationalkaraktär måste vara tillräckligt löst för att kunna omfattas av så många som möjligt samtidigt som det måste ha en så specifik kärna att enskilda individer kan ta det till sig.

Det speciella med Mandlers studie är att den rör sig över en relativt lång period, varför han kan visa hur olika slags nationella medvetanden formas och förändras. Ett annat viktigt tema i framställningen är hur nationell identitet är en fråga om demokrati, då det gäller att få alla medborgare i en stat att känna sig likvärdiga utan att de nödvändigtvis är lika.

Mandlers analys kan jämföras med hur den amerikanske historikern och sociologen Charles Tilly i boken Regimes and repertoires beskriver hur osäkerhet om identiteter och tillhörigheter till olika regimer kan ge upphov till vad han kallar för olika repertoarer, vilka i sin tur kan förklara uppkomsten av strider om och upplösning av nationella gränser.

En repertoar kan i Tillys förståelse beskrivas som ett program för hur olika politiska och kulturella processer iscensätts. Så snart en sådan situation uppstod i till exempel Jugoslavien frammanades nya etniska gränser med vars hjälp också ledarna styrde utvecklingen i ett slags etnopolitiskt våld som aktiverade vissa gränser och identiteter i kontrast till andra.

Han beskriver hur en ny repertoar uppstod i England på 1800-talet då det brittiska imperiet ville forma nya medborgare. Även om medborgarskap spelat en roll på elitnivå tidigare i historien var det under 1800-talet som det kom att omfatta hela befolkningen i en nation.

Medan Mandlers bok kan läsas som en djuplodande genomgång av hur idén om nationalkaraktärer styrt utvecklingen i det moderna tänkandet, kan Tillys bredda insikten om hur begrepp som nationell identitet kan förstås som en uppsättning redskap för att uppnå något, vare sig det gäller etablerade politiska regimer i form av regeringar eller sociala rörelser.

Det kan synas lite apart att föreslå läsning av Jim Harpers bok Identity crisis i samband med de båda andra. Harper är en av ledarna för det oberoende Cato-institutet i Washington, vars uppgift bland annat är att kritiskt undersöka vilka styrmedel som kan hota den personliga integriteten. Men Harper visar hur dagens globala diskussioner om förstärkta nationella identifikationsprocesser efter 11 september 2001 har motsatt verkan, då de inte ökar säkerheten utan enbart urholkar förtroendet för staters förmåga att styra.

I våra kontakter med andra människor genomgår vi däremot ständigt vardagliga identifikationsprocesser. De skapar meningsfulla möten, eftersom relationer till andra förutsätter identifikation. Harper visar hur det lett till att betydelsen av nationell tillhörighet stärkts genom de olika koder och karakteristika som avgränsar oss från andra, samtidigt som vi säger oss vara individuella kosmopoliter som ifrågasätter den nationella tillhörigheten.

Nationer kan omstruktureras och ersättas av nya men knappast överges helt. De kan överbrygga sociala och kulturella skillnader och ömsesidigt ansvar samtidigt som de kan utgöra grund för protest och motstånd.

Nationell identitet behöver inte nödvändigtvis vara av ondo. Den liberala kosmopolitiska friheten är bara tillgänglig för dem som har tillgång till sådana villkor att de förmår utnyttja globaliseringens fördelar. Nationen kan tillhandahålla ett slags medborgerlig rättvisa genom sin förmåga att upprätthålla kollektiva institutioner i välfärdsstatens anda.