De motstridiga bilderna av Hannes Alfvén

Det här är en artikel från 2008.

Hannes Alfvén var en av de sista forskarkändisarna. Han väckte stort rabalder när han i protest mot statsmakterna lämnade Sverige år 1967 och blev borta i tjugo år. Han fick Nobelpriset i fysik. Och på 1970-talet blev han kärnkraftsmotståndets vetenskapliga alibi, nära knuten till centerpartiet och den blivande statsministern Thorbjörn Fälldin.

Genom åren har jag samlat alla artiklar och notiser om Hannes Alfvén i svenska tidningar som jag har kunnat hitta. Det är hittills 1086 stycken – och samlingen är säkert inte komplett. Antalet artiklar eller notiser per år under Alfvéns livstid (bild4) ger en fascinerande illustration av den offentliga bilden av honom. Ja, av ett svenskt forskaröde under 1900-talet. Vem var då han?

Hannes Alfvén föddes i Norrköping 1908, son till ett socialt engagerat läkarpar. Efter studentexamen studerade han fysik i Uppsala och blev elev till Manne Siegbahn, Nobelpristagare i fysik 1924. På Siegbahns institution arbetade alla med röntgenspektroskopi – utom Alfvén. Han gick tidigt sin egen väg, och höll till högst upp i institutionens torn där han sysslade med högfrekventa elektriska svängningar.

När Manne Siegbahn år 1937 flyttade till Stockholm för att bli chef för det nyinrättade Nobelinstitutet tog han med sig två före detta elever från Uppsala: Hannes Alfvén och Sten von Friesen, den senare med tiden också professor och en av ”de lärde i Lund”. År 1940 fick Hannes Alfvén en professur vid Kungliga Tekniska högskolan, KTH, i Stockholm i teoretisk elektroteknik med mätteknik.

På KTH byggde Alfvén upp en raskt växande verksamhet som med tiden blev Institutionen för elektronik, därefter Institutionen för plasmafysik. I det arbetet fick han stöd av svensk industri. Med Asea, som numera ingår i ABB, samarbetade Alfvén och hans medarbetare kring de stora kvicksilverlikriktare som användes vid kraftöverföring med högspänd likström, en teknik som var världsledande.

Med L.M. Ericsson samarbetade Alfvéns institution i många år kring ”trokotronen”. Det var en ny typ av elektronrör som Alfvén och hans kusin, patentingenjören Harald Romanus, hade uppfunnit 1946. I trokotronen såg Ericsson en möjlighet att få en snabb elektronisk omkopplare i telefonväxlar som skulle kunna ersätta de mekaniska väljarna. Dessutom tedde sig trokotronen länge lovande som en komponent i de första datorer som började utvecklas i slutet av 1940-talet. Av detta blev dock intet, ty i början av 1950-talet kom transistorn – den nya halvledartekniken slog ut de gamla elektronrören.

Alfvéns egna forskningsintressen kretsade hela tiden kring rymden: astrofysik och geokosmisk fysik. Samarbetet med Asea gav sålunda Alfvén idén till en ny teori för eruptioner från solen. Och uppfinningen av trokotronen hade sin grund i hans teorier om norrsken.

Under 1940- och 1950-talen hade Alfvén det inte så lätt att få gehör för sina teorier om elektriska och magnetiska fält i rymdens tunna plasma. Han hävdade att dessa var av avgörande betydelse på grund av de väldiga avstånden – även om fälten var svaga och plasmat så tunt som bara en partikel per kubikmeter. Han fick länge mothugg av den geokosmiska fysikens patriark, engelsmannen Sydney Chapman. Ja, Chapmans medarbetare Thomas Cowling skrev nedlåtande om Alfvén som ”en elektrisk ingenjör i Stockholm”. På Alfvéns institution gick Cowling därefter under öknamnet ”Kolingen”, Albert Engströms klassiska figur i skämttidningen Strix.

Men gång på gång kom Alfvéns olika teorier att bekräftas. Vad han framför allt blev ryktbar för var hans teori från 1942 om de magnetohydrodynamiska vågorna. Dessa är i dag kända bland fysiker världen över som Alfvénvågor. Själv brukade Alfvén säga att det där hade James Clerk Maxwell, den skotske fysikern som lade den teoretiska grunden för elektromagnetismen, lätt kunnat räkna ut på 1860-talet om han bara haft en ledig eftermiddag, ”men det hade han tydligen inte”.

När Hannes Alfvén år 1970 fick Nobelpriset i fysik skrev tidskriften Science om honom under rubriken ”Svensk rebell erkänd efter många år av avvisande och obemärkthet”. Han fick med tiden många utmärkelser och hedersdoktorat, och han var utländsk ledamot av Royal Society i London.

Hannes Alfvén hade många intressen. Bland annat var han en flitig populärvetenskaplig författare. Hans böcker Atomen människan universum (1964), Världen-spegelvärlden: kosmologi och antimateria (1966) och Sagan om den stora datamaskinen (1966) utkom i flera upplagor och på många olika språk runt om i världen.

Han var också en stridbar forskningspolitisk debattör på den svenska scenen. Hans meningsskiljaktigheter med svenska politiker och myndigheter – som han ansåg ha en alldeles för njugg inställning till grundforskning – fick honom att 1967 med dunder och brak lämna Sverige. Alfvén förklarade på sitt typiska, drastiska och polariserande sätt att han avsåg att fördela sin tid mellan det kalla krigets två supermakter: halva året vardera i USA och Sovjet.

Riktigt så blev det inte, men under drygt tjugo år kom Alfvén att tillbringa vinterhalvåret vid University of California, San Diego. Sommarhalvåret var han i Sverige där han fortsatte sin verksamhet vid KTH, i stort sett som tidigare.

Hannes Alfvéns regelbundna vistelser i USA – och den radikala universitetsmiljön i Kalifornien i synnerhet – fick betydelse för den svenska politiska och industriella utvecklingen. I USA kom Alfvén nämligen i nära kontakt med den framväxande miljörörelsen. Varje år förde han med sig hem nya argument från den amerikanska miljö- och antikärnkraftsrörelsen och pläderade för dem i artiklar och debatter.

Alfvéns kraftfulla motstånd mot kärnkraft ledde till att han 1980 utträdde ur Ingenjörsvetenskapsakademien. Det var en sorti som skedde utan hans vanliga kraftfulla offentliga uttalanden. Kanske kände han tacksamhet för det stöd han hade fått av svensk industri och det svenska ingenjörssamhället under de decennier han byggt upp sin verksamhet på KTH.

Alfvén förblev dock ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien, trots att han inte var belåten med akademins – som han tyckte – vacklande roll i frågan om kärnkraft och miljö. Det har sagts att Alfvéns varningsord för de miljöhot som kärnkraften kunde innebära egentligen hade en annan orsak. Han var nämligen övertygad om att det fanns ett oundvikligt samband mellan civil och militär användning av kärnkraft. ”Marschen in i kärnkraftssamhället” skulle – vare sig vi ville det eller inte – en dag ge också Sverige kärnvapen. Han ansåg dock att det var mer effektivt att appellera till den svenska allmänheten genom att spela på miljöargumenten.

Hur det än förhöll sig med detta fick Alfvén ett avgörande inflytande på kärnkraftsdebatten. Han anslöt sig till Thorbjörn Fälldin och centerpartiet 1973, och gjorde ett uppmärksammat framträdande på centerstämman i Luleå samma år. Där tog centerpartiet ställning emot användande av kärnkraft i Sverige, och Fälldin ledde partiet till ett segerval i september där partiet fick över 25 procent av rösterna.

Studerar man gamla pressklipp slås man av hur mycket större intresse pressen förr ägnade forskares göranden och låtanden. Beundrande och lätt inställsamma hemma-hos-reportage hos välkända svenska vetenskapsmän var ingen ovanlighet. När Alfvén 1940 sattes i främsta rummet av de sex sakkunniga till professuren vid KTH så ägnade Stockholms-Tidningen detta en lång artikel med porträttfoto. Och när han senare under året utnämndes till professor av Kungl. Maj:t i konselj publicerade många stora dagstidningar denna nyhet. När Alfvén 1963 hade inbjudits till Kina skrev flera tidningar om detta som en riksnyhet av allmänt intresse. Han och hans hustru intervjuades efter hemkomsten i tidningarna om sina intryck.

De olika porträttfoton av Hannes Alfvén som pressen använde genom åren följde en naturlig utveckling från den unge forskaren till den åldrade Nobelpristagaren. Den första bilden är Den unge forskaren (bild1), en nydisputerad Alfvén som ödmjukt tittar ner med cigarrcigaretten i handen, på vilken man ser både doktors- och vigselring. Det fotot användes på 1940-talet.

Den svenske professorn visar Alfvén i bylsig ulster och basker, vilket ju tidigare var den traditionella huvudbonaden för intellektuella. Fotot användes flitigt under 1960-talet.

Den tredje bilden är Akademiledamoten och forskningspolitikern: Alfvén argumenterar med båda händerna, elegant klädd i mörk kostym och vit skjorta. I bakgrunden syns porträtt och byster i Vetenskapsakademiens sessionssal. Fotot användes främst under början av 1970-talet.

På bild 5, Nobelpristagaren I, bugar Alfvén för kung Gustaf VI Adolf ur vars hand han just mottagit Nobeldiplomet och Nobelmedaljen. I bakgrunden skymtar både Ingvar Carlsson och Olof Palme, och längst till höger skymtar pristagarens dotter, författaren Inger Alfvén. Det fotot användes från den 11 december 1970 och framåt.

Nobelpristagaren II är Nobelstiftelsens officiella foto av Alfvén, det som återgavs i stiftelsens årsbok och som i dag ligger på dess webbplats, nobelprize.org. Frånsett det har fotot inte använts särskilt ofta.

På nästa bild talar Alfvén framför mikrofoner med manuskript i handen: Kärnkraftsmotståndaren. Fotot togs på Västgötabergens dag i maj 1976, som var en stor protestmanifestation nära Skövde inför planerna att utöka brytningen av uranskiffer i Ranstad. Fotot användes därefter ofta när man ville illustrera Alfvén som miljökämpe och kärnkraftsmotståndare.

Ett annat intryck ger KTH:s ”officiella” bild. För att motverka att Alfvén framtonade främst som kärnkraftsmotståndare började nämligen KTH och hans egen institution att använda detta studiofoto av en blid och harmlös Alfvén i skjortärmar, vänligt leende in i kameran med huvudet på sned. Ja, Alfvéns närmaste medarbetare Nicolai Herlofson sade med emfas att ”Detta är den officiella bilden av Alfvén”. Fotot användes ofta i KTH:s egna publikationer från omkring 1980 och framåt – Alfvén är ju högskolans enda Nobelpristagare. När Herlofson år 1987 gav ut en ny upplaga av Alfvéns Sagan om den stora datamaskinen var det detta foto som prydde baksidan.

Under de sista 25 åren av Alfvéns liv konkurrerade dessa två bilder av honom med varandra i svensk press beroende på vilken sida hos honom man för tillfället ville ta fasta på – forskaren eller kärnkraftsmotståndaren.

Fotot av Hannes Alfvén som Besviken åldring på hemmet användes egentligen bara en gång, nämligen av Expressen 1993. Det var när Alfvén och hans hustru Kerstin hade lurats av en nybildad bostadsrättsförening på Östermalm. De fick lämna sin dyra lägenhet och flytta till Svalnäs äldreboende i Djursholm. Expressen slog upp det stort i en artikel våren 1993 med löpsedel och denna bild – och rubriken ”Han blev lurad på hela sitt Nobelpris”. Fotot visar Alfvén sittande bedrövad i sin lägenhet på Svalnäs.

När Nationalencyklopedin började ges ut 1989 skulle det förstås vara en längre artikel om Alfvén i det första bandet, A-Asa (liksom om hans dotter Inger och hans farbror, tonsättaren Hugo Alfvén). Alfvéns medarbetare på KTH med Nicolai Herlofson i spetsen, som signerade artikeln, lade ner stor möda på detta. Här hade man nu äntligen chansen att lägga bilden tillrätta för eftervärlden av Alfvén som forskare och Nobelpristagare! Alfvéns stora engagemang i kärnkraftsfrågan ägnades bara ett kort omnämnande i en bisats på slutet.

Men vad Herlofson och hans kolleger inte hade räknat med var de självständiga bildredaktörerna på Bokförlaget Bra Böcker i Höganäs. De var av en yngre generation, och de associerade främst till Alfvén som miljöaktivist och kärnkraftsmotståndare. De valde därför ett foto av en äldre Alfvén med vindrufs i sitt vita hår, lufsande i uppknäppt skjorta genom ett fält av maskrosor – miljöpartiets symbol.

Bildtexten lyder Hannes Alfvén, fysiker och kärnkraftsmotståndare. Genom kontrasten mellan artikeltexten och fotot förmedlas motsättningen i bilden av Hannes Alfvén till eftervärlden – mellan de bilder som i årtionden hade kämpat mot varandra i svensk press.