Efter den förlorade generationen

Science & Progress, det låter verkligen kommunistiskt, skrattar Junzhi He, när jag berättar vad tidskriften jag arbetar på heter. Han är professor i statsvetenskap vid Fudan-universitetet i Shanghai och gästforskare i Oxford.

Nu är han i Sverige för att hålla ett seminarium på Uppsala universitet. Junzhi He forskar om reformerna inom det kinesiska kommunistpartiet. Det handlar om hur gränser för mandatperioder ska dras och hur man kvoterar in olika åldersgrupper i olika beslutsfattande organ. En annan fråga är hur de ekonomiskt så viktiga entreprenörerna ska placeras in i den förhärskande ideologin, där ju arbetare och partifunktionärer har haft ledande roller. Om allt detta föreläser Junzhi He – som själv är medlem i kommunistpartiet. Och Uppsalaforskarna lyssnar och ställer frågor.

En stor del av samhällsforskningen i Kina bestod fram till för tio till femton år sedan av politisk, marxistisk jargong – sällan av några djupare studier. Under kulturrevolutionen 1966-75 stängdes dessutom många samhällsvetenskapliga institutioner på universiteten.

– Forskningen var tidigare mycket föreskrivande och politiserad, berättar Junzhi He efter seminariet. Ofta saknades referenssystem där man kunde se belägg för påståenden eller vad tidigare forskare hade sagt i ämnet. Nu börjar allt fler ha hänvisningar i sina artiklar och böcker. Bara det är ett stort steg framåt.

Oscar Almén håller med. Han är forskare på Institutionen för euroasiatiska studier vid Uppsala universitet och även han forskar om politiska reformer i Kina.

– I alla böcker i samma ämne stod i princip samma saker, säger han. Man kan fortfarande stöta på detta fenomen.

Skönlitteratur som källa

Torbjörn Lodén är professor i Kinas språk och kultur på Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet och forskare vid Svenska Akademien. Hans syn på den kinesiska samhällsvetenskapen är tudelad.

– Det har verkligen skett en revolution efter Mao Zedongs död – en ofantlig frigörelse! Men samtidigt ser vi en kommersialisering av forskningen, att det massproduceras vetenskap.

Under Maos tid existerade inte ämnen som sociologi eller statsvetenskap, varför skönlitteraturen var den viktigaste källan till kunskap om det kinesiska samhället. Att forskare gjorde intervjuer med vanliga människor förekom över huvud taget inte. I dag är gränsen mellan politik och forskning fortfarande inte självklar, och massproduktionen har lett till en hel del dålig forskning och en vitt utbredd plagiatkultur.

– Man kan sammanfatta genom att säga att man i Kina har fått en del bra forskning till priset av omfattande dålig forskning, säger Torbjörn Lodén.

Flera svenska forskare kan vittna om svårigheterna med att forska i ett land som Kina. Marina Svensson, docent i sinologi vid Centrum för Öst- och Sydöstasienstudier, Lunds universitet, är i Kina när Forskning & Framsteg ringer. Hon har just påbörjat ett forskningsprojekt om den undersökande journalistikens villkor i Kina.

– Som forskare på plats i Kina möter jag såväl byråkratiska som politiska problem. Det kan vara svårt att få fram uppgifter, och man måste arbeta en del för att få förtroende hos intervjupersoner.

Ofta kan de centrala myndigheterna i Beijing vara positiva till hennes undersökning, men sedan börjar ofta lokala myndigheter att krångla. Allt detta är problem också för kinesiska samhällsforskare – även om dessa ofta har bättre kontaktnät. Kinesiska myndigheter är inte så vana vid forskare som vill intervjua beslutsfattare eller få tag i information om politiska processer.

– Samtidigt har det hänt otroligt mycket det senaste decenniet, berättar Marina Svensson. Många kineser är gästforskare vid universitet i Europa eller USA och lär sig nya teorier och metoder som utmanar politiskt motiverad forskning. Samtidigt märker man att många studenter inte är vana vid självständigt och källkritiskt tänkande.

Oscar Almén har också erfarenheter av att forska i Kina genom intervjuer.

– Intervjuer kan ofta vara en bättre metod än enkätundersökningar när det gäller politiska frågor, säger han. I opinionsundersökningar är det stor risk att folk svarar så som man tror att myndigheterna vill att man ska svara. Därför blir studierna ofta svåra att jämföra med andra länder.

Michael Schoenhals är professor i kinesiska, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet. Han har nyligen avslutat ett forskningsprojekt om den kinesiska säkerhetstjänsten i Maos Kina och har varit gästforskare vid Kinesiska akademin för samhällsvetenskaper i Beijing.

– Om man jämför med hur det var förr, så är kinesiska forskare i dag tämligen fria att försöka forska om vad de vill, säger han. Att de bara erhåller finansiering för det slags forskning som intresserar staten är en annan sak – den bistra verkligheten, om man så vill. Privat diskuterar de hellre den amerikanska nationalekonomen Milton Friedman än Karl Marx. Ofta handlar det dock om att importera och översätta de senaste teoribildningarna från exempelvis genusforskningens eller de postkoloniala teoriernas värld. Det egna empiriska grävandet verkar ibland komma i andra hand, om man ska vara lite kritisk.

– Även om det har skett flera plagiatskandaler de senaste åren så finns det givetvis även god forskning, säger Michael Schoenhals. Men många kinesiska forskare är djupt bekymrade över situationen. Detta handlar inte heller om något kulturellt, någon konfuciansk kopieringskultur eller så – utan det är publiceringssystemet med sin publish or perish-princip som skapar plagiaten.

Hur politiserad är då forskningen? Kan man lita på resultaten?

Michael Schoenhals ger ett exempel: Vid Maos ”stora språnget” – ett misslyckat försök i slutet av 1950-talet att med hjälp av massornas entusiasm snabbt öka industri- och jordbruksproduktionen och komma ikapp omvärlden – utbröt en masssvält i Kina med minst 20 miljoner dödsoffer. Vissa skyller detta på tre år av torka och dåliga skördar, andra på politiska beslut. Ett offentligt finansierat forskningsprojekt håller nu på att undersöka det dåvarande klimatet utifrån arkiverade lokala meteorologiska data.

– Jag är övertygad om att forskarna som sysslar med detta är trovärdiga, säger Michael Schoenhals. Men de säger själva att om de kommer fram till att svältkatastrofen berodde på naturen, så kommer det att slås upp i storstilade volymer. Om det däremot visar sig att den berodde på politiska beslut, blir resultatet förmodligen en liten anonym rapport som inte kommer att spridas särskilt mycket.

Dessutom är många forskare knutna till den politiska ledningen.

– Nu när det är mycket om Tibet på tv, säger Marina Svensson, är det alltid så kallade Tibetforskare som förkunnar den officiella synen på Tibet för allmänheten. Men jag följer även flera forskningsprojekt om människohandel i Kina och där får även osminkade fakta komma fram.

Säkerhetstjänsten ska ha sitt

Michael Schoenhals kan även berätta att man kan ha ögonen på sig som gästforskare i Kina:

– Att telefonen var avlyssnad utgår jag ifrån, även om jag naturligtvis inte har några bevis, säger han. Som gästforskare fick jag också en massa oförklarliga problem med min bärbara dator som jag tolkar som att man övervakade min e-posttrafik eller då och då dammsög min hårddisk. Jag är luttrad sedan jag var där på Maos tid; jag accepterar att den kinesiska säkerhetstjänstens anställda och ”inofficiella medarbetare” också måste försörja sig. Det är lika bra att se till att de alltid har något att rapportera – annars kanske de blir tvungna att hitta på något om dig bara för att visa sina överordnade att de gör sitt jobb.